28. Poirot, säsong 6

Av oklar anledning är de här fyra Poirot-avsnitten sammanförda till en säsong, fast de sändes två och två, i början av 1995 respektive 1996. Men den korta säsongen gör att man kan kommentera avsnitten snarare än helheten:

I bearbetningen av Hercule Poirots jul syns ett klassiskt country house murder med många klassiska ingredienser. Här finns den äldre, rike (och otrevlige) mannen med släktingar som bara väntar på att få ärva. Julen är förstås en tacksam inramning för en historia som bygger på att familjen (åter)förenas och förväntas ha det trevligt tillsammans. Intrigen har också en variant på det slutna rummet, som faktiskt är ganska bra, och inte så långsökt som de ofta blir. I rollen som herrgård syns Chilham Castle, som har gjort samma roll i andra sammanhang, däribland ett avsnitt av den senaste miss Marple-televiseringen.

Hickory Dickory Dock är inte en av Christies starkaste böcker, och den utspelar sig egentligen långt senare än man har valt att placera den här serien. Omplanteringen från sextiotal till trettiotal kräver vissa offer i form av karaktärer som stryks och element i intrigen som anpassas. Behållningen är att få se en mycket ung Damian Lewis som en av studenterna på studenthemmet, där miss Lemons (Poirots sekreterare) syster är husmor. Och så fick jag lära mig vad scrag end är.

Murder on the Links tror jag inte att jag har läst, och i varje fall inte sett i den här bearbetningen. Intrigen är helt godtagbar och utspelar sig intressant nog i Frankrike. Alla talar ändå engelska, även Poirot, fast han gör det förstås med sin franska brytning och sina inskjutna meningar på franska. (Men när det görs högtalarutrop på järnvägsstationen är de på franska!) Roligast är rivaliteten mellan Poirot och kommissarie Geraud från Sûreté, som är lika självgod, men betydligt mindre kompetent.

Och till sist kom Dumb Witness, där titeln syftar på en hund, som har fått en betydligt större roll här än han har i boken, förstår jag. Bob heter han och är en foxterrier. Poirot kallar honom "monsieur Bob" och benämner honom "fox terror", men de blir faktiskt vänner ändå på ett något otippat sätt. Två halvfnoskiga systrar håller seanser, och även i övrigt är det inte en av de tajtaste intriger man har sett.

På det hela taget, som Ture Sventon hade sagt, är det en bra säsong, särskilt med tanke på att den genomsnittliga nivån på böckerna som ligger till grund för avsnitten är relativt medelmåttig. Det märks att serien fick en annan budget när det började göras långfilmslånga avsnitt byggda på romaner i stället för de novelllånga som dominerat tidigare. Nu blir det bara sådana framöver.