Min enda ingång till detektiven Philip Trent var att hans namn inspirerade Stieg Trenter till dennes namnbyte. Det byggde på boken som ligger till grund för den här filmen, för den kom redan 1913. När filmen kom 1952 hette Trenter så sedan ganska många år.
Boken är en klassiker, och såvitt jag kan läsa mig till är det en ganska trogen filmatisering. Bokens parodielement är nertonat här; det är snarare en klassisk pusseldeckare med en synnerligen konstruerad intrig, som ändå framstår som den enda möjliga lösningen när den presenteras. Någon av ledtrådarna dinglas det med lite för uppenbart, men det är svårt att göra det lagom förvillande på film.
Jag hade höga förhoppningar eftersom man skulle få se Orson Welles, och han dyker också upp så småningom. Han spelar mordoffret som ligger död redan när det börjar, men sista tredjedelen av filmen är en återblick på hur mordet har gått till, och där är han med och dominerar varje scen. Det är ändå en lite för stor del av filmen som går åt till att rekonstruera det vi - och Trent - är rätt säkra på har hänt, och det tappar en del i tempo. Men som en tidstypisk kriminalhistoria är den helt habil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar