Det kändes närmast exotiskt att idag efter två år av pandemiska restriktioner åter gå på biograf. För min del var det senast strax före jul 2019.
Kenneth Branagh kom 2017 med en nyfilmatisering av Mordet på Orientexpressen, och som jag minns den kom han undan med hedern i behåll. Det gör han här också, men möjligen är den här filmen något svagare. Branagh gör som Peter Ustinov, som egentligen inte heller var rätt typ för att spela Hercule Poirot, nämligen gör rollen till sin egen genom att låta några särdrag vara kvar och förstärkas. Här är det brytningen, symmetrimanin och inte minst mustaschen. Ingen film- eller TV-Poirot har väl haft en mer magnifik överläppsprydnad än Branagh, som bär någon sorts dubbelvariant av cykelstyre som det är omöjligt att ta blicken från. Här får man som bonus en inledande backstory till dess tillkomst.
Intrigen i den bok som ligger till grund för den här filmen och en tidigare film, som var Ustinovs första framträdande som Poirot, är en av Agatha Christies allra bästa. Men som många av hennes bästa gåtor - Orientexpressen hör också dit - bygger den egentligen på en verkligt avgörande faktor, som är så otrolig att man inte kan tänka sig möjligheten. Här är inte platsen att avslöja den, men den har tagits tillvara i den här versionen, även om någon mindre detalj i anslutning till den har ändrats, tror jag. Scener har flyttats från Egypten till London, och en del har strukits, men det fungerar ovanligt bra.
Sedan är det också en del annat som på modernt manér har ändrats. Rolllistan innehåller de viktigaste personerna, men en äldre onkel har blivit en kusin, och överste Race, som assisterar Poirot i utredningen är borta. I någon mån har han ersatts av den unge monsieur Bouc, brorson till järnvägsdirektören från Orientexpressen, som förekom i den förra filmen. Här har han också sällskap av sin mor, som får fylla vissa funktioner som andra har i boken. Från Ustinov-filmen minns jag med glädje det grälande paret mrs Van Schuyler och sköterskan-sällskapsdamen Bowers, superbt spelade av Bette Davis och Maggie Smith. Här är det komikerparet Jennifer Saunders och Dawn French som kreerar rollerna, och det behöver väl inte sägas att det är de som är den här filmens comic reliefs. Det hade annars kunnat få vara lite mer humor i den här, faktiskt.
En annan minnesvärd dam från bok och tidigare film, författarinnan Salome Otterbourne, härligt överspelad av Angela Lansbury för 44 år sedan, är tyvärr bortslarvad i den här versionen. Hon har skrivits om till en svart bluessångerska, och det kunde kanske fungerat, om det inte vore så otänkbart att en svart kvinna med detta yrke skulle resa på kryssningsbåt på Nilen med ett brittiskt överklasssällskap på trettiotalet. Hennes dotter har av oklar anledning blivit hennes brorsdotter, men fungerar bättre i sin roll, eftersom det faktiskt berörs hur hon skulle kunna ha en viss relation.
Men som helhet är det alltså en film som försvarar sin tillkomst. Nu har jag inte lyckats hitta några uppgifter om det planeras fler Christie-filmatiseringar från Branagh et consortes. Den förra slutade ju med en ganska tydlig syftning på den här, men icke så med denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar