TV-serien Bonusfamiljen uppskattade jag åtminstone de tre första säsongerna av, sedda före den här bloggens tillkomst. Sedan kom efter ett litet uppehåll en säsong till, som både jag och andra trodde var ett cyniskt sätt att återuppliva intresset inför att den här filmen hade premiär 2022. Den fick så blandad kritik att jag avstod från att se den då, och vad gäller biobesök var det en helt riktig bedömning. Men den är inte alls så usel att jag har behövt undvika den ända fram till nu. Snarare är den på nivå med den sista säsongen, så om man har hängt med fram till dess kan man förslagsvis också se den här för att knyta ihop säcken – trodde man. För nu har det kommit nyheter om att det är ännu en säsong på gång, men det undrar jag om man har material så det räcker för.
Nåväl, den här filmen har som utgångspunkt att Patrik och Lisa (ni som har sett serien vet vilka de är, ni andra är troligen inte så intresserade) har haft det besvärligt i sitt äktenskap, skulle skiljas och Lisa har skickat in pappren men glömt att återkalla ansökan när de sedan blev sams igen. Lagom till jul landar ett papper att de är skilda. På sitt vanliga oplanerade sätt bestämmer de sig för att gifta om sig till nyår, på ett fjällpensionat där Lisa har lagt en stor del av sin arbetstid under hösten, tillsammans med sin assistent Jens, som hon också har varit otrogen med. Hela bonusfamiljen – nästan – åker med till fjällen, det vill säga Lisas ex Martin med ny ung flickvän, Lisas och Martins son Eddie, Lisas och Patriks två gemensamma barn, Martins mamma och hennes "bögkompis" (som Martin uttrycker det), Patriks kompis Filip, samt, mest absurt av allt, Lisas och Patriks gamle terapeut Jan, numera separerad och döende i cancer. Det är som upplagt för pinsamheter och den som önskar sig sådana blir bönhörd.
Någon gång är det roligt på allvar, men allra mest lyfter det när Marianne Mörck och Christer Lindarw (Martins mamma och henne "bögkompis") framför ett sångnummer till Lisa och Patrik vid middagen som föregår vigseln. Att de båda kan sjunga och showa förvånar ju inte, men deras karaktärer har fram till dess knappast visat sådana talanger.
Det är egentligen ingen vidare film, och utan den föregående TV-serien hade den förstås inte kunnat motivera sin existens. Den blir lite som Downton Abbey-filmerna, en återträff där vi får umgås med karaktärer vi har lärt känna och eventuellt tycka om. På de förutsättningarna är det helt godtagbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar