94. Tidstjuven

Årets julkalender klarar gränsen för godkänt med marginal, tycker jag som är långt över den ålder som kalendern normalt riktar sig till, och som inte heller har någon i den åldern i omedelbar närhet. Det är en svår genre om man ska tilltala både barn och vuxna, samtidigt som inte minst den senare gruppen tenderar att ha starka åsikter om att det är för lite snö eller för mycket av något annat.

Tidsresor är ett tacksamt ämne för all sorts fiktion, och här bärs det upp av en tidskikare som kan transportera bäraren (och ibland några ytterligare) till ett lämpligt år. Pojken Clint (med efternamnet Östskog, vilket jag tyckte var roligt) reser hit och dit, ofta i sällskap med gentlemannatjuven Bildsköne Bengtsson, som dock mest har namnet gemensamt med den verklige förbrytaren som kallades så. Anledningen till farandet är att Clints pappa försvann på julafton för fem år sedan, och rätt tidigt i serien får man anledning att tro att han befinner sig i en annan tid och inte kan komma därifrån.

Redan i lucka 2 är han avbildad på vikingatiden:



och för den som liksom jag har läst lite runologi är det förstås utomordentligt roligt att runstenen bakom honom berättar att "Robin reste denna kalender" samt på svansen mitt på stenen önskar god jul. Då får man leva med att det inte alltid är språkhistoriskt korrekta former som visas.

I avsnitt 16 och 17 figurerar en trätavla med runor:

som det går att vända på:

för att lättare kunna läsa. Där har de tyvärr slarvat bort några bokstäver; det verkar som om å och ä helt enkelt försvinner när texten överförs till runor. Men serien är ju inte gjord för den som har akademiska poäng i runologi, trots allt.

Omkring Clint finns hans mamma, turistchef i Kråksjö, mer känt som Tråksjö, eftersom ingenting händer där (men det gäller bara innan den här kalendern börjar) samt hans syster, länge underutnyttjad men bättre använd i de senare avsnitten. Vidare finns den kändisbesatta frisören Nettan, spelad av Inger Nilsson med alldeles lagom distans, två kommunalråd (eller liknande) samt en turistchef (eller liknande) från rivaliserande Överhult. Alla vuxenskådespelarna gör bra insatser, men bleknar ändå något vid sidan av Simon J Bergers gestaltning av Bildsköne Bengtsson. Han har uppenbarligen haft mycket roligt med rollen, och det mesta av det förmedlas till publiken, som tur är.

(Ovanligt bra i år har dessutom lucköppningen varit, bestående i att något föremål från en gammal kalender varje dag har sorterats in i "jularkivet" och gett tillfälle att visa ett kort klipp från ibland bortglömda, ibland ihågkomna kalendrar.)