De eventuella läsarna av denna blogg torde ha märkt att det inte ses mycket tablå-TV chez moi. I stort sett det enda underhållningsprogram som jag ser (nästan) när det sänds är På spåret. Däremot tillhör jag inte dem som var med på Oldsbergs tid. Eftersom detta inte är platsen för näthat utvecklar jag inte det spåret (höhö) vidare.
De flesta gångerna konstaterar jag att jag inte kan någon musik, men under säsongen kunde jag i alla fall både Towa Carson (med Laxå), Östen Warnerbring (med Femton minuter från Eslöv) och Lill Lindfors (med Du är den ende), och i finalen dessutom lite Eurovision-relaterat. Finalen får sägas vara även den moraliska finalen, det vill säga mellan de två finalvärdiga lagen, och med deltagare som kunde klara av att både vinna och förlora, vilket är ovanligare än man tror. Till genren hör förstås att det också har funnits deltagare som man älskar att hata. Eftersom detta inte är platsen för näthat avstår jag från att namnge dem, men de fyller en lika viktig funktion som favoriterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar