I en tid när filmer allt oftare är över två timmar långa och består av datoranimerade effekter är det välgörande att se något helt annat. Fast den här engelska filmen gjordes 2017 är den bara en timme och åtta minuter lång och dessutom svartvit. Allt utspelar sig i ett och samma hem - något lite på en terrass utanför - och det medverkar sju skådespelare, varken mer eller mindre. Och ändå känns det inte som en filmad teaterpjäs, som sådana produktioner annars har en tendens att göra.
Det handlar från början om Janet, som har blivit utnämnd till skugghälsominister, det vill säga oppositionspartiets talesperson i hälso- och sjukvårdsfrågor. För att fira det har hon bjudit hem några vänner till sig och sin man Bill. Det är ett samkönat kvinnligt par med viss åldersskillnad, ett jämnårigt par, där mannen spelas av tyskspråkige schweizaren Bruno Ganz och är någon sorts healer/livscoach, och så ett yngre par, där bara mannen dyker upp - kvinnan ska komma senare. Och sedan kommer det loss med avslöjanden och mörklägganden, gräl och försoningar. Det kunde vara outhärdligt, men är underligt nog snarast en svart komedi, och riktigt sevärt. Till det bidrar inte minst Kristin Scott Thomas och Timothy Spall som Janet och Bill, men alla sju medverkande gör bra ifrån sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar