Att jag tog mig för att börja med den här serien, vars första säsong kom redan 2014, beror på att det nu, sju år efter den andra säsongen, har kommit ytterligare en, som sägs vara den sista. Den, tillsammans med serien som helhet, har fått mycket beröm i podden Deckardårarna, i stort sett den enda podd jag lyssnar på som inte också är vad vi äldre kallar radioprogram.
Det handlar om polisen Catherine med ett förhållandevis tilltrasslat privatliv. Hennes dotter är död efter att ha tagit sitt eget liv, och hennes son vill inte ha så mycket med henne att göra. Hon bor tillsammans med sin syster, som har ett eget förflutet med missbruksproblem, och de tar tillsammans hand om dottersonen Ryan. Till detta kommer en omgift exman som hon inte till alla delar lyckas bryta med, och mitt i detta dyker dottersonens pappa upp. Han har haft anledning att inte ha kontakt, för han har suttit i fängelse, och Catherine är dessutom säker på att dottersonen kom till efter en våldtäkt.
Själva intrigen handlar däremot lika mycket om en kidnappningshistoria, där dottern till en förmögen företagsledare rövas bort och där polisen flera gånger är frustrerande nära att hitta henne eller på annat sätt komma förövarna på spåren. Den får en del av sin näring genom att nämnde våldtäktsman/fängelsekund medverkar och visar sig vara lika psykopatisk som någonsin - och betydligt värre än de övriga kidnapparna kunde tänka sig.
Jag har svårt att vara lika berömmande som de som tycker att det här är decenniets bästa deckarserie. Men visst är den bra och välspelad, både från rättvisans och den undre världens sida, och nu när hela serien finns tillgänglig kommer jag säkert att ta mig igenom den. Den är nämligen också något så ovanligt som en serie som är precis lagom lång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar