Det är till att ta en rejäl risk när man återkommer efter tjugofem år med nya avsnitt i en serie som fått kultstatus och har en hängiven skara anhängare. Ingen hade kunnat klandra dem om de hade låtit bli. Jag tycker de kommer undan med hedern i behåll, och ganska mycket är riktigt roligt. Det är omisskännligt samma humor som förr, även om de (och jag) har blivit äldre och förståndigare.
Roligast har jag när David Wiberg pratar om sin tatuering, som föreställer en "kamelajävel":
även om textaren tyvärr har missat det roliga med bindevokalen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar