Den grekiska mytologin är en närmast outsinlig källa att ösa ur för populärkulturen än i denna dag. Den här TV-serien har planterat om dess panteon till en modern värld där det finns både television och telefoner, men där gudarna fortfarande interagerar med människorna och deras värld.
Zeus knallar omkring i sitt Olympen, merendels iförd träningsoverall, och försöker upprätthålla sin auktoritet som gudarnas överhuvud. Det går sådär – inte minst är hans paranta hustru Hera föga benägen att underordna sig. Hon upprätthåller en relation med sin bror (och Zeus bror) Poseidon, och försöker hålla borta alla de jordiska kvinnor som Zeus har haft ihop det med. Den tredje brodern Hades styr underjorden närmast som en statstjänsteman, biträdd av döda och halvdöda.
Det gäller att välja ut några intressanta intrigtrådar om man ska göra en serie av den här sorten, för allt kan man inte ta med. En viktig sådan är historien om Orfeus och Eurydike, som har behållit sina huvuddrag, att hon dör och han ska hämta henne tillbaka från dödsriket. En annan handlar om Ariadne och Minotauros, den senare länge osynlig i labyrinten. (Kung Minos av Kreta har i den här fiktionen blivit president med en sådans för- och nackdelar.)
Det är en tidvis våldsam historia, och ingen av de medverkande är odelat sympatisk. Men så är ju även originalet; ofelbara gudomligheter får man söka på annat håll. Det har varit en del reaktioner på att det beslutades att inte göra en andra säsong redan några veckor efter att denna haft premiär. Jag vet inte om jag hade önskat mig en fortsättning, för det är ansträngande att hänga med, men också i någon mening belönande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar