26. Poison

Den fjärde och sista kortfilmen som ingår i Wes Andersons Roald Dahl-projekt känns som om den har ännu högre tempo i berättarrösten än de tidigare. Man får tänka sig en screwball-komedi för att komma i närheten. Den här gången är det Dev Patels karaktär som pratar mest (han har vuxit till sig sedan Grand Budapest Hotel, där han spelade piccolo). Hans arbetsgivare (eller liknande) spelas av Benedict Cumberbatch, som inte har mycket att göra, eftersom han måste ligga stilla för att inte störa en giftorm som har slingrat sig in under hans lakan. Och så är det Ben Kingsley som spelar läkare och kommer med serum. (Ralph Fiennes spelar mycket kort Roald Dahl själv, bänkad i sin skrivarstuga.) Liksom i de andra filmerna får vi vara med och titta på skådespelarna medan de byter scen eller när de gör det berättarrösten säger att de gör. Det är ett säreget sätt att göra film på, som man inte vill se jämt, men absolut är intressant.

23. Den underbara historien om Henry Sugar

Den här kortfilmen påminner inte om mycket annat. Först ska kanske etableras förutsättningen att det är Wes Anderson som har gjort den efter en förlaga i form av en novell av Roald Dahl. Det hade i princip kunnat bli traditionellt, men det här är allt annat än det.

Historien berättas till stor del genom högläsning av Dahls originaltext (förutsätter jag att det är, jag har inte kollat), medan karaktärerna säger sina repliker däremellan. Det hela sker i en scenografi där kulisser flyttas och karaktärerna går ut och in i olika miljöer som inte ens i fiktionens verkligheten befinner sig nära varandra. Ovanpå detta spelar varje skådespelare flera roller. Det hela ramas in av att Roald Dahl själv, spelad av Ralph Fiennes, sitter i sin skrivarstuga och berättar, det vill säga skriver historien. I huvudroller i övrigt syns Benedict Cumberbatch, Ben Kingsley och Dev Patel (som tillsammans med Fiennes spelade huvudroller i Andersons Grand Budapest Hotel, som hade vissa liknande drag men inte lika utrerat).

Intrigen handlar om att Henry Sugar, som är en pseudonym, genom ombud lär sig en yogabaserad förmåga att se exempelvis vilket spelkort som ligger överst i en hög med baksidan upp. Det kan man förstås använda för att vinna massor med pengar, och det gör han också. Hur det går behöver jag inte berätta här, men det är en upplösning av sedvanlig dahlsk klass.

90. Murder Mystery 2

Man måste inte ha sett den förra filmen (som föga förvånande hette Murder Mystery) för att kunna se den här med behållning. Det ger kanske ändå något mervärde, eftersom en del karaktärer återkommer utöver de förväntade huvudrollerna, det amerikanska detektivpar som spelas av Jennifer Aniston och Adam Sandler. Nu blir de bjudna till bröllop i Indien, där en maharadja (som de träffade i förra filmen) ska gifta sig. Det är svårt att inte tänka på det galna sexdagarsbröllop som ägde rum 2024 och har en egen Wikipedia-artikel, men den här filmen är faktiskt från året innan. Mitt i en Bollywood-inspirerad dansscen kommer brudgummen inridande på en elefant för att genast falla död ner och visa sig vara någon annan. Den riktige brudgummen är nämligen kidnappad. Det här är inte det mest vansinniga som händer, och det gäller att ha ögonen med sig för att inte missa något, liksom det gäller att ha öronen med sig för att inte missa någon snärtig replik. Om den förra filmen var gjord med kärlek till pusseldeckaren så omfamnar den här snarare actionkomedin, inte minst när sista tredjedelen utspelar sig i Eiffeltornet och kidnapparna befinner sig på en våning och övriga på en annan. Om man går in med rätt förväntningar är det här utmärkt underhållning för stunden.