15. Stranger Things, säsong 5

Har man hållit ut i fyra säsonger i en serie som lämnar så många lösa trådar inför den femte och sista, då får man bita ihop och ta sig igenom även den. Mina invändningar om den fjärde säsongen, att avsnitten är för långa och att någon borde ha försökt begränsa både omfång och teman, de kvarstår. Vad som fortfarande är bra är tidsfärgen från åttiotalet och de unga skådespelarna. Men kanske är det helt enkelt så att jag inte är så förtjust i övernaturligheter.

12. Stranger Things, säsong 4

TV-serien Matador och böckerna om Harry Potter har det gemensamt att de ett stycke in i kronologin blev så framgångsrika att de inte behövde rätta sig efter normala förhållningsregler om omfång. Något liknande verkar ha hänt i och med den här fjärde säsongen av Stranger Things, som svämmar över alla bräddar och har avsnitt på mellan en timme och en och en halv, i något fall två timmar och tjugo minuter. Det innebär att jag har sett den styckad i korta bitar, för jag har sällan tid att sätta mig så länge i ett sträck. Det kan vara så att upplevelsen inte vinner på detta, men alternativet hade varit att den inte blev sedd alls.

För min del lider den här säsongen också av att huvudpersonerna är så utspridda och i smågrupper har varierande uppgifter att lösa på så skilda platser som Kamtjatka, Kalifornien och Hawkins, Indiana (såväl i sin ordinarie som uppochnervända version). Det påverkar dynamiken när karaktärerna inte har mer än enstaka andra karaktärer att interagera med, även om det förstås finns ett samband mellan de olika spåren, synligt för oss som får vara med på alla ställena.

Nu är det en säsong kvar, och har man hängt med så här länge håller man väl ut till slutet. Men det har blivit en helt annan serie än den var i sin första säsong, och jag är inte säker på att jag uppskattar den här versionen mer.

8. Stranger Things, säsong 3

Det har sagts, i alla fall av den jag oftast pratar Stranger Things med, att den här säsongen är den svagaste av de numera fem. Det kan vara så, men den är inte någon transportsträcka, som jag mentalt hade ställt mig in på. Snarare är det mer action och mindre mystik än de två föregående. Om man gillar det är kanske en smaksak.

En annan sak att notera är att den här säsongen utspelar sig på sommaren med allt det kan medföra. Framför allt har ungdomarna ingen skola som interfererar med allt annat de ägnar sig åt, och Dustin har varit på någon sorts sommarläger med naturvetenskaplig inriktning, kallat Camp Know Where.

Temat för säsongen, förutom sedvanlig aktivering av demogorgoner m m dyl, är att ett nybyggt köpcentrum tjänar som täckmantel för sovjetiska infiltratörer. Det är föga trovärdigt, om man frågar mig, vilket naturligtvis ingen har gjort.

6. Stranger Things, säsong 2

Nästan ett år har gått sedan föregående säsong utspelade sig, så nu är det hösten 1984, vilket märks om inte annat på att familjerna i småstaden Hawkins i Indiana har små skyltar på gräsmattan, utvisande vem man tänker rösta på i presidentvalet. (Vi vet ju att Reagan vann en jordskredsseger över demokraten Walter Mondale, som ändå verkar ha stöd i åtminstone en familj.) Annars verkar både ungdomarna och de övriga ha hämtat sig ganska väl efter dramatiken året innan, även om en del förstås är nertystat. Nu tar galenskaperna dock fart igen. Eventuellt är detta så långt jag har sett tidigare, men det ger sig nog när jag tar itu med tredje säsongen. Först ska jag dock smita emellan med något annat för att inte bli övermätt på demogorgoner.

3. Stranger Things, säsong 1

Jag är inte så långt efter alla andra som det verkar utifrån att jag nu ser första säsongen av Stranger Things från 2016. Snarare är det så att den nysläppta sista säsongen kändes som om den krävde att jag började om från början för att få ett sammanhang (eller om det möjligen hade räckt att läsa recaps någonstans).

Konceptet torde vara välkänt. Det handlar om Will Byers som försvinner oförklarligt, om hans tre kompisar och om den mystiska flickan som kallas Eleven och har telekinetiska färdigheter. Det hela utspelar sig i en mycket typisk småstad i Indiana, där det också finns någon sorts statligt laboratorium samt en ingång till en alternativ verklighet. Det hade kunnat bli mycket pajigt, men det blir riktigt bra. En anledning är de utmärkta barnskådespelarna, men de hade förstås inte lyckats om de inte hade fått ett bra material att arbeta med.

För att inte totalt fastna smiter jag nog emellan med något innan jag fortsätter med andra säsongen, men ett mål är att det här projektet inte ska dra ut för mycket på tiden, för att hålla sig helt ospoilrad kräver sitt.