Den här Netflix-produktionen har uppmärksammats så mycket att det mesta känns avhandlat redan. En hel del av det som har sagts och skrivits är dessutom snarare synpunkter på den teori som ligger till grund för serien (och den bok av Thomas Pettersson som kom för några år sedan). Det gäller som bekant att Olof Palme mördades av Stig Engström, som blivit känd som Skandiamannen. Trovärdigheten i det undandrar sig min bedömning - åtminstone är jag inte bättre skickad än någon annan att bedöma den. Här försöker jag säga något om TV-serien utifrån dess eget syfte.
Det är mycket påkostat och välspelat på de flesta håll, och en imponerande uppsättning skådespelare. Robert Gustafsson i huvudrollen har fångat Engström väl, även om han förstås får mycket hjälp av den mask han bär. Engström blir här en sorglig figur, som peakar tidigt i livet, både privat och yrkesmässigt, för att sedan bli omsprungen av yngre förmågor på Skandia, utsparkad ur lokalpolitiken i Täby och själv i vredesmod avtågad ur det privata umgänget. Han lever upp genom att hamna i strålkastarljuset som inblandad i Palmemordet, och ger intervjuer med viss förtjusning - så länge intresset för honom varar. Polisen är aldrig särskilt intresserad av honom, till hans förvåning och så småningom förbittring.
Ett tag leds utredningen av länspolismästare Hans Holmér, som här är närmast narcissist, och inte i första hand drivs av att klara upp mordet, åtminstone inte om det betyder att hitta vad som har kallats för "en ensam galning". Mikael Persbrandt har inte så mycket mask till hjälp som Robert Gustafsson, däremot en peruk som det är svårt att bortse från. Frågan är ändå om inte överkamningen, denna frisyrernas motsvarighet till nedtystande, bidrar till karaktäriseringen av honom. Överkamningarnas överkamning står dock Torkel Petersson för i rollen som Tommy Lindström.
De andra poliser som förekommer är mer av klassiska film- och TV-snutar som man kan se på söndagskvällarna i valfri reklamkanal. Här är de hjältarna som mot sin överordnade försöker driva en utredning som åtminstone i någon mån gör det som borde göras i förhållande till Engström. Peter Andersson spelar Arne Irvell och syns mest, fast Irvell går i pension redan 1987, men bäst är ändå Joel Spira som ständigt tugggummituggande Lennart Granström.
I gillestugorna i Täby umgås man över bridgebordet, och röker inte mindre än i polishuset. Där förekommer den bekant till Engström som blivit bekant som "vapensamlaren", och som anses ha ägt det vapen som Engström ska ha kommit över. Hans roll är egentligen inte särskilt dominerande, men i Magnus Kreppers gestalt blir han ändå en av dem man minns bäst, för så obehagligt överlägsen har man knappast sett någon vara sedan mobbarna i En komikers uppväxt.
Det är förstås en dramatisering av ett tänkt skeende, och i det ligger att vi är med i sammanhang som vi inte kan veta hur de i verkligheten var. Vi kan heller inte veta om det karaktärsmord som begås på Lisbeth Palme är korrekt, och serien visar för lite av henne för att man ska förstå varför hon gör som hon gör. Här har man tagit fasta på de underligheter som uppstod i utredningen i anslutning till hennes krav på hur förhör och konfrontationer skulle genomföras, och det är inte smickrande för hennes del, men verkligen inte heller för polis och åklagare.
Det är förstås en dramatisering av ett tänkt skeende, och i det ligger att vi är med i sammanhang som vi inte kan veta hur de i verkligheten var. Vi kan heller inte veta om det karaktärsmord som begås på Lisbeth Palme är korrekt, och serien visar för lite av henne för att man ska förstå varför hon gör som hon gör. Här har man tagit fasta på de underligheter som uppstod i utredningen i anslutning till hennes krav på hur förhör och konfrontationer skulle genomföras, och det är inte smickrande för hennes del, men verkligen inte heller för polis och åklagare.
Som vanligt i svenska TV-serier som skildrar sjuttio- och åttiotalen är det mesta väldigt brunt, inte bara gillestugorna i Täby utan också Skandias kontor och polishusets förhörsrum. Sedan blir det omotiverat ljust när det klipps till scener som handlar om Thomas Pettersson och hans arbete inför publiceringen av hans undersökningar i Filter 2018. För min del känns det nästan omotiverat att ha med de delarna överhuvudtaget. Även om han också spelas av en skådespelare känns det som om det bryter fiktionen och närmar sig dokumentären.
Annars är det som sagt sevärt, välgjort och påkostat. Men det är närmast obegripligt hur en produktion med denna budget kan låta bli att korrekturläsa eftertexterna. Det är inkonsekvent med stora och små bokstäver, särskrivningar och minst en roll som får fel efternamn.
Annars är det som sagt sevärt, välgjort och påkostat. Men det är närmast obegripligt hur en produktion med denna budget kan låta bli att korrekturläsa eftertexterna. Det är inkonsekvent med stora och små bokstäver, särskrivningar och minst en roll som får fel efternamn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar