Den här miniserien - två timslånga avsnitt - från 1990 trodde jag att jag hade sett, men frågan är om jag inte då borde ha kommit ihåg en del ganska spektakulära inslag. Åtminstone för sin tid är det rätt avancerat vad gäller både knark och sex, det senare dessutom med HBTQ-inslag. Det var verkligen inte mainstream-TV för trettio år sedan.
Manuset bygger på en bok av Birgitta Stenberg, klassificerad som roman, men den innehåller både verkliga personer och händelser. Huvudpersonen heter till exempel Birgitta Stenberg och har författardrömmar. Titelkaraktären fick sin benämning när han försökte förgifta Karl-Erik Kejne, en central person i en av femtiotalets rättsröteaffärer, med en apelsin som han injicerat med något, här oklart exakt vad. Det råder i alla fall ingen brist på substanser (eller injektionssprutor).
Det är en parad av kända skådespelare, rätt många av dem tidigt i karriären. I huvudrollen syns Görel Crona, i titelrollen Thomas Hellberg, och som poeten Paul Andersson, god vän till Birgitta Stenberg även i verkligheten, syns Rikard Wolff. De är bra alla tre, men Wolff har fördelen att passa kongenialt för rollen som nervös kulturarbetare med fransk anknytning (det saknas inte ens ett tillfälle att framföra en chanson). Som Kejne, en egentligen liten roll, trots hans betydelse, underagerar Peter Haber på ett sätt som kontrasterar både mot Beck och Sunes pappa, som väl är de två roller han mest förknippas med. Och i ännu mindre roller syns de då relativt unga och okända Ann Petrén och Pia Johansson - i två respektive en scen, om jag räknar rätt.
Det är en parad av kända skådespelare, rätt många av dem tidigt i karriären. I huvudrollen syns Görel Crona, i titelrollen Thomas Hellberg, och som poeten Paul Andersson, god vän till Birgitta Stenberg även i verkligheten, syns Rikard Wolff. De är bra alla tre, men Wolff har fördelen att passa kongenialt för rollen som nervös kulturarbetare med fransk anknytning (det saknas inte ens ett tillfälle att framföra en chanson). Som Kejne, en egentligen liten roll, trots hans betydelse, underagerar Peter Haber på ett sätt som kontrasterar både mot Beck och Sunes pappa, som väl är de två roller han mest förknippas med. Och i ännu mindre roller syns de då relativt unga och okända Ann Petrén och Pia Johansson - i två respektive en scen, om jag räknar rätt.
Hedersomnämnanden går också till smårollsinnehavarna Klas Höök som porträttlik Gustaf V:
och Bo Keskikangas som Vilhelm Moberg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar