14. Möte i natten

Det har ofta sagts att Hasse Ekman inte uppskattades efter förtjänst, och att han ständigt jämfördes med Ingmar Bergman - till nackdel för Ekman - men frågan är om han inte har uppvärderats på senare år. När den här filmen kom 1946 hade han varit verksam som regissör i sex år, och det är hans fjortonde(!) film. Till de allra flesta hade han också, som här, skrivit manus, förutom att han spelade huvudrollen. Kanske är en anledning till hans rykte att han var lite för produktiv och att allt inte blev lika bra. Jag tycker nog inte att det här är hans bästa film; mest lyckade i mina ögon är hans komedier från slutet av femtiotalet med Sickan Carlsson, främst Fröken Chic. Men som fyrtiotalsdeckare står den sig bra.

I rollistan syns förstås regissören själv, men också ett antal av tidens stora namn:

Några av dem hade inte ens hunnit bli så stora som de sedan blev. Ulf Palme gör en av sina tidigaste filmroller:



men av skäl som snart ska nämnas har han under en stor del av filmen inte så mycket att göra.

Sigge Fürst, som så småningom skulle bli konstapel Björk i Kalle Blomkvist-filmerna, spelar för en gångs skull bov (till vänster):

och Artur Rolén, som fortfarande inte hade debuterat som Klabbarparn i Åsa-Nisse-filmerna, spelar fångvaktare på Långholmen, där Hasse Ekman får lära sig bokbinderi:

Själva intrigen då - jo, den går ut på att Hasse Ekmans karaktär, en ung och lovande journalist, ska iscensätta ett mord för att kunna hamna i fängelse och skriva om hur det är där. Hans vän - det är Ulf Palmes karaktär - ska under tiden smygas undan på journalistens sommarställe och passa på att skriva färdigt en bok. Erkännandet för polisen och i rätten går ut på att liket ramlat i vattnet och flutit bort. Nu hampar det sig så att vännen faktiskt blir mördad, och när liket dyker upp är det ju lite svårt för Hasse Ekmans journalist att förklara att han faktiskt inte alls har mördat sin vän, trots att han erkänt och att de fabricerat ett motiv.

Man får inte ha så höga krav på realism här, men jag tycker att det fungerar som kriminalkomedi. Ett par gånger blir det också spännande på allvar. Till den bristande realismen hör också att den unge journalisten har ett oerhört pampigt sommarställe:

Sedan vore det ju inte Hasse Ekman om han inte också fick gå runt och vara tjusig i snygga kläder: