Man kan se den här filmen bara för att titta på de snygga trettiotalsmiljöerna, särskilt den enorma villa som bebos av huvudpersonen Charles Condomine. (Jag tyckte att jag kände igen den, möjligen från Poirot, och det visade sig efter lite googling att det var alldeles rätt, och att den till och med har sin egen Wikipedia-sida.) Charles är författare ‒ och tydligen en framgångsrik sådan, om han har råd att bo där ‒ men just nu går det trögt med skrivandet. Han piskas på av sin amerikanska hustru, som är dotter till den filmmagnat som ska göra film av det manus Charles (inte) skriver på, baserat på en av hans egna böcker. För att få upp farten anlitas ett medium som ska frammana Charles första, numera avlidna, hustru, som tydligen var ett mer inspirerande sällskap än den nuvarande. Och mycket riktigt dyker hon upp, fast det är bara Charles som ser och hör henne, så det är frågan i vilken grad hon existerar utanför hans medvetande. Film är ju ett tacksamt medium för detta, för vi kan glida in och ut i de båda verkligheter där hon finns och syns, respektive inte finns eller syns.
Mediet madame Arcati måste vara en drömroll för en skådespelare i den ålder då de brukar uttala sig i intervjuer om att de bara får spela mormödrar. Den har spelats av sådana storheter som Margaret Rutherford, Penelope Keith, Angela Lansbury och Jennifer Saunders i den pjäs av Noël Coward som filmen bygger på. Som Charles ses Dan Stevens, som väl fortfarande är mest känd från Downton Abbey, men här agerar som om han imiterade Hugh Laurie som Bertie Wooster. Det är inte helt nödvändigt, för att det är en komedi framgår ändå. Överhuvudtaget velar den här filmen mellan farsens överspel och den svarta komedins seriösa förhållningssätt till det fullständigt absurda. Jag tror den hade vunnit på att bestämma sig för någotdera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar