83. Torsdagsmordklubben

Om man nu ska ha Netflix igen är det för den här sortens filmer. Den finns bara där och den är hemtrevligt sevärd, som brittiska mysdeckare så ofta är. Däremot är den förstås fullkomligt orealistisk vad gäller hur mordutredningar går till. Det är ett gäng pensionärer på ett lyxigt äldreboende som normalt träffas på torsdagar för att "utreda" gamla kalla fall, men nu får de ett nytt och hett fall, när en av ägarna till stället hittas mördad. Det förekommer också riktiga poliser, men de lyckas inte så väl.

Mycket av den här filmens sevärdhet beror på skådespelarna, där det verkligen inte har sparats på krutet. I själva klubben ingår Helen Mirren, Ben Kingsley och Pierce Brosnan, och som reserv på en ledig plats kommer Celia Imrie med. Kring dem finns också sådana kändisar som Jonathan Pryce, David Tennant, Tom Ellis och Richard E. Grant. Det kan knappast bli ett dåligt resultat med den rolllistan, och det blir det inte heller. Det hela är gjort med så gott humör och humor att det inte gör så mycket att det är en rörig intrig och ett par sammanträffanden för mycket för att vara riktigt bra som deckare.

82. När vi var samer

Det är en utmaning att göra scenföreställning av Mats Jonssons serieroman När vi var samer (som man kan läsa vad jag tyckte om på den här bloggens kusin), inte minst med tanke på dess slagsida åt att redovisa historiska fakta. På något sätt lyckas det, men en del sådana fakta går nog förlorade i den här framställningsformen. En annan utmaning är att berätta en lång historia, som i princip börjar när inlandsisen drar sig tillbaka, även om det handlar mest om senare tider, när det finns källmaterial att bygga på. Fem skådespelare får därmed spela mängder med roller, både män och kvinnor i blandade åldrar, oavsett skådespelarens egna egenskaper, och det fungerar oväntat väl. En minimalistisk scenografi förvandlas till allt mellan kalhygge och modern bostad, och visar om inte annat hur stark vår förmåga till fantasi är.

81. Downton Abbey: The Grand Finale

Det har flödat över i flödena de senaste veckorna med inslag av typen "två eller tre skådespelare från Downton Abbey gästar brittisk morgon-TV", vilket förstås beror på att denna tredje film hade premiär idag. På frågan om det är sorgligt att det nu är slut har många svarat att de har blivit så vana att ta farväl efter först en TV-serie, sedan efter första filmen och möjligen också den andra, att de inte riktigt vet. Utan att säga för mycket tror jag ändå att det här faktiskt är det sista vi får se av Downton Abbey i den här formen. Det har spekulerats om någon form av prequel, men då är det rimligen inte de här skådespelarna som blir aktuella.

Det är, ungefär som i de två tidigare filmerna, inte för intrigen man ser detta. Snarare är den tunnare än vad som hade accepterats i något annat storfilmssammanhang, men det gör inte något när man kompenseras som här. Om man ändå ska säga vad det handlar om kan det sammanfattas som brytningstid. Många i den nu äldsta generationen, både bland aristokratin och tjänstefolket, är mogna att dra sig tillbaka, och många i den yngre är mogna att ta över, hur konstigt de äldre än tycker att det är.

De allra flesta skådespelare man önskar sig är med den här gången också. Maggie Smith har förstås giltigt förfall men nämns ett antal gånger och övervakar händelserna från ett porträtt i olja. Alla som är med får något litet att göra, också det som vanligt, och det om något är väl även den här filmens svaghet. Det blir svårt att få ihop en bra helhet med så disparata ingredienser som morbror Harolds ekonomiska problem, lady Marys skilsmässa och cousin Isobels ordförandeskap för Yorkshires lantbruksmässa, andra, mindre inslag att förtiga.

Det har ju ofta förekommit gäster på Downton Abbey från den verkliga världen, både kungligheter och andra celebriteter. Den här gången är det Noël Coward, ännu i början av sin karriär som estradör och pjäsförfattare, men tillräckligt känd för att det ska bli ett evenemang av att han kommer. En god idé hade varit att läsa på lite om honom och hans livsverk i förväg, för jag tror att en del anspelningar gick över huvudet på mig.

Jag gissar att de allra flesta fans är nöjda, och möjligen är de också nöjda med att det slutar här. Skådespelarna kommer gissningsvis att få nya uppdrag, och Julian Fellowes kan skriva sin prequel, om han inte föredrar något av sina andra projekt.