När det inte är december och det inte kommer ett nytt avsnitt av en ny julkalender varje dag, då får man lita till vad SVT väljer att tillgängliggöra av sina gamla kalendrar. Nu fanns den här, som jag alltså har sett med ett avsnitt om dagen i januari, som ju allmänt anses som en månad som behöver piggas upp.
Det handlar alltså om stenåldersfamiljen Hedenhös, som medelst raket landar i 2010-talets Stockholm, eller i alla fall ett Stockholm i relativ nutid, där dock julen ännu inte är uppfunnen. Under tiden de tillbringar här råkar de mer eller mindre slumpmässigt komma på ett antal saker som vi i vår verklighet förknippar med julen. Parallellt med detta pågår en lansering av en annan raket, som ska föra den fiktive statsministern till framtiden. Han avskyr nämligen allt som är gammalt och gör sitt bästa för att alla andra ska tycka samma sak.
En som inte gör det är museiintendenten på det stängda museum där familjen Hedenhös landar. Hon är å andra sidan föga intresserad av nutid eller framtid. Förbindelsen mellan allt det här är att intendentens son är ansvarig för statsministerns raket, att intendentens barnbarn får bo tillfälligt på museet och gör sig till vän med familjen Hedenhös och att det förstås så småningom krävs någon sorts raketvetenskap för att de ska kunna återvända till stenåldern.
Det är utmärkta skådespelare som lyfter en åtminstone i mitten ganska tunn intrig. Sten Ljunggren som diabolisk statsminister och Lotta Tejle som museiintendent ("kalla mig inte farmor, kalla mig intendenten") är bäst, men även Per Andersson som tafflig raketingenjör och Fredde Granberg som arketypisk töntpappa i stenålderskläder är utmärkta. Och därmed inte sagt att övriga är dåliga, för de har hittat bra barnskådespelare som både nutids- och stenåldersbarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar