90. Murder Mystery 2

Man måste inte ha sett den förra filmen (som föga förvånande hette Murder Mystery) för att kunna se den här med behållning. Det ger kanske ändå något mervärde, eftersom en del karaktärer återkommer utöver de förväntade huvudrollerna, det amerikanska detektivpar som spelas av Jennifer Aniston och Adam Sandler. Nu blir de bjudna till bröllop i Indien, där en maharadja (som de träffade i förra filmen) ska gifta sig. Det är svårt att inte tänka på det galna sexdagarsbröllop som ägde rum 2024 och har en egen Wikipedia-artikel, men den här filmen är faktiskt från året innan. Mitt i en Bollywood-inspirerad dansscen kommer brudgummen inridande på en elefant för att genast falla död ner och visa sig vara någon annan. Den riktige brudgummen är nämligen kidnappad. Det här är inte det mest vansinniga som händer, och det gäller att ha ögonen med sig för att inte missa något, liksom det gäller att ha öronen med sig för att inte missa någon snärtig replik. Om den förra filmen var gjord med kärlek till pusseldeckaren så omfamnar den här snarare actionkomedin, inte minst när sista tredjedelen utspelar sig i Eiffeltornet och kidnapparna befinner sig på en våning och övriga på en annan. Om man går in med rätt förväntningar är det här utmärkt underhållning för stunden.

89. Kaos

Den grekiska mytologin är en närmast outsinlig källa att ösa ur för populärkulturen än i denna dag. Den här TV-serien har planterat om dess panteon till en modern värld där det finns både television och telefoner, men där gudarna fortfarande interagerar med människorna och deras värld.

Zeus knallar omkring i sitt Olympen, merendels iförd träningsoverall, och försöker upprätthålla sin auktoritet som gudarnas överhuvud. Det går sådär – inte minst är hans paranta hustru Hera föga benägen att underordna sig. Hon upprätthåller en relation med sin bror (och Zeus bror) Poseidon, och försöker hålla borta alla de jordiska kvinnor som Zeus har haft ihop det med. Den tredje brodern Hades styr underjorden närmast som en statstjänsteman, biträdd av döda och halvdöda.

Det gäller att välja ut några intressanta intrigtrådar om man ska göra en serie av den här sorten, för allt kan man inte ta med. En viktig sådan är historien om Orfeus och Eurydike, som har behållit sina huvuddrag, att hon dör och han ska hämta henne tillbaka från dödsriket. En annan handlar om Ariadne och Minotauros, den senare länge osynlig i labyrinten. (Kung Minos av Kreta har i den här fiktionen blivit president med en sådans för- och nackdelar.)

Det är en tidvis våldsam historia, och ingen av de medverkande är odelat sympatisk. Men så är ju även originalet; ofelbara gudomligheter får man söka på annat håll. Det har varit en del reaktioner på att det beslutades att inte göra en andra säsong redan några veckor efter att denna haft premiär. Jag vet inte om jag hade önskat mig en fortsättning, för det är ansträngande att hänga med, men också i någon mening belönande.

88. Vi på Saltkråkan

Redan när nyheten kom att det skulle göras en ny version av den här klassikern från sextiotalet blev det debatt om såväl hur som varför. Nu när resultatet finns att se kan man fortsätta debatten på något fastare underlag.

Hur?

Det är en modernare Saltkråkan, men den är nog ungefär lika efter sin tid idag som originalet var då. Det förekommer mobiler, men de har inte alltid täckning. Det finns en tjock-TV, men det kan skyllas på att familjen Melkersson bara hyr Snickargården. Och Melker skriver sin bok på dator, men tar en pappersutskrift för säkerhets skull.

Från originalets tretton har man här bantat ner sig till sex avsnitt. Det innebär förstås att en del är borta, till exempel hela julfirandet och alla vinterscener. Jag tror ändå att de flesta hittar sina favoritinslag, som Pelles kanin Jocke, de äldre barnens försvinnande i dimman och en del av Melkers tafatthet. Men han är den av de vuxna som skiljer sig mest från förr genom att vara betydligt mindre klantig och mer kapabel.

Varför?

Det är möjligen så att den gamla TV-serien och filmerna inte tilltalar dagens barn. Men då är frågan om den här versionen gör det. Den ska nog vara en så kallad familjeserie, men det får vara en tålmodig familj som klarar berättartempot, som verkligen inte är högt.

87. Saltkråkan - bakom kameran

I kölvattnet av den nya versionen av Vi på Saltkråkan serveras också den här kortkorta dokumentären med lite gamla klipp och intervjuer och en del nytt material. Den går att se utan lidande, men känns på grund av sin korta längd närmast försumlig.