63. Sally, säsong 2

Sally, den trettiofyraåriga bibliotekarien som bor hemma och alltid kommer för sent, är den där sortens karaktär som inte utvecklas det minsta. Det går säkert utmärkt att se enstaka avsnitt i vilken ordning som helst (utom möjligen den här sista säsongens sista, där det faktiskt blir en antydan till avslutning).

Ambassadsnittarna återkommer i ett avsnitt där biblioteket gästas av Jean-Pierre Barda, Lasse Anrell och Ma Oftedal:



Även i övrigt är det helt vansinnigt på ett sätt som inte påminner om mycket annat i svensk TV-komedi.

62. Rebecca

Ursprungligen är Rebecca en roman av Daphne du Maurier, men mest känd är den i filmversion från 1940 av Alfred Hitchcock. Nu har det gjorts en ny film, som utspelar sig i rätt tid, och inte tar sig så stora friheter mot föregångaren, som jag minns den. Däremot når den inte riktigt de höjderna av spänning, men jag kanske skulle bedöma Hitchcocks film annorlunda om jag såge den idag.

Det är verkligen en tacksam historia och tacksamma roller för rätt skådespelare. Bäst är förstås Kristin Scott Thomas i rollen som den ondskefulla mrs Danvers, husföreståndarinna på Manderley. Dit kommer som ung och nygift "den nya mrs de Winter" - hon nämns aldrig med förnamn - spelad av Lily James, kanske mest känd som den pigga lady Rose i Downton Abbey. Och så finns hennes man, den mystiske änklingen efter Rebecca, den första mrs de Winter, som här spelas av Armie Hammer - bra, men inte fullt ut Laurence Olivier-klass, som 1940.

Som halloweenfilm duger den bra, och man får en hel del fina miljöer, bilar, kläder och annat att titta på.

61. Kåldolmar och varma bad

Per Gunnar Evander intervjuar Hasse Alfredson 1983, och det är ett ganska bra program så länge man får höra den intervjuade och inte intervjuaren. Evander är lite för förtjust i sin egen röst, och syns lite för mycket i bild för att det ska bli bra. Men Alfredson får tillfälle att tala om sitt författarskap och sitt övriga skapande, mer reflekterande än det brukade vara. Programmet finns tillgängligt tills vidare, så länge det nu varar.

60. Skuggdjur

Underlig och obehaglig skulle jag beskriva den här kortfilmen som, men jag är alldeles säker på att det är avsikten att den ska uppfattas så. Att den beskriver en vuxenfest i ett barns ögon räcker inte till för att förklara alla underligheterna, och den lämnar många frågor efter sig. Jag tror att den skulle göra sig utmärkt som ett diskussionsunderlag i undervisningssammanhang.

59. Normala människor

Lite efter alla andra, som det brukar vara, har jag nu sett den här irländska ungdomsserien. Det är i alla fall en ungdomsserie i den bemärkelsen att det handlar om ungdomar, men den är förhållandevis vuxen i sin ansats. Jag har tidvis lekt med tanken på hur den hade varit som amerikansk TV-serie, för det har man ju sett en och annan på samma tema - ungdomar som går sista året i skolan och sedan fortsätter på universitetet, allt under det att de har på och av-förhållanden medan det är uppenbart att det finns ett par som är varandras själsfränder. Låt det vara nog sagt att det hade varit en helt annan sorts serie. Inte minst hade det ju dragits ut i det oändliga; här räcker tolv halvtimmar till att skildra ett skeende som sträcker sig över flera år. Det blir då ganska episodiskt, men alls inte sämre.

58. En pizza i Jordbro

I den här delen i filmsviten om barnen från Jordbro har det hunnit gå tjugo år sedan de började skolan. En del av dem har kommit långt i livet om man bedömer det utifrån sådana mått som familj, arbete och hus, medan en del inte har hittat sin plats i tillvaron ännu. Titeln syftar på Slobodan, som man minns redan från den första filmen, när han inte var på plats första skoldagen, eftersom han var kvar i Jugoslavien. Nu driver han pizzeria i Jordbro. Ett antal andra befinner sig på andra ställen. Det är fortfarande ett imponerande projekt, och om man ska dra någon lärdom av det är det att livet bjuder på många chanser. Vid den här tiden gick det att sluta skolan efter nian och hitta ett jobb, och det är inte givet att det är de som gjorde så som sedan aldrig återvänder till studierna.

57. Det var en gång en liten flicka

Den här delen i Jordbro-sviten skiljer sig från de tidigare genom att fokusera på en person. Det varvas klipp från Monas barndom och uppväxt med delar som följer hennes bröllop, graviditet och första tid med barn. Eftersom filmen är från 1992 är även de nyaste delarna ganska gamla, faktiskt äldre än de äldsta inslagen från tidigt sjuttiotal var när filmen producerades. Samtidigt som det känns som om det är en lång tid som omfattas är det tydligt att den i sin helhet skiljer sig från idag. Inte minst är det påfallande hur mycket det röks, hemma och i kontorsmiljöer.

56. Tillbaka till Jordbro

Storheten i Jordbro-filmerna ligger inte i de enskilda verken utan i hela sviten, och det märks för första gången tydligt i den här tredje filmen. Nu är de barn som började skolan 1972 vuxna och tidens gång blir påtaglig. En del har egna barn, ganska många har ett etablerat liv med jobb och bostad. En hel del av dem bor inte längre i Jordbro. Det bästa är när detta kontrasteras mot klipp från de tidigare filmerna, och barnens drömmar sätts i relation till vuxenverkligheten.

55. Sherlock Holmes i fara

Varför den här filmen har fått den intetsägande titeln "Sherlock Holmes i fara" på svenska är för mig oklart. Originaltiteln tar i alla fall fasta på den ovanligt välklädda kvinnliga brottsling som Holmes och Watson jagar samtidigt som både de och hon (och hennes kumpan) jagar tre stycken speldosor. Det är rätt rörigt och tyvärr inte jättespännande.

Ovanligt nog går Holmes och Watson på music hall:

och om vi ska tala om klädsel får vi inte glömma Holmes' hatt:

Nigel Bruces Watson är tyvärr endimensionell och -faldig; hans mest använda uppsyn är denna:



Men Basil Rathbone är fortfarande en av de två bästa Holmes i rörligt bildformat. Den andre är förstås Jeremy Brett, som syntes på SVT i min barn- och ungdom, och som jag gärna skulle återknyta bekantskapen med.

54. Badaren

Den här historien ska bygga på en verklighetsbakgrund. Vare hur som helst med det, upplägget är i alla fall lovande, när två poliser kommer till simhallen och vill att en av badgästerna ska komma upp ur vattnet så de får prata med honom. Det har han inte minsta tanke på att göra, och det hade ju kunnat bli ganska statiskt, men jag tycker att manusförfattare och regissör gör något av den lejonpart av de tolv minuterna som ägnas mest åt väntan.