40. Komiska genier: Bröderna Marx

Den här brittiska dokumentären innehåller såväl samtal och intervjuer med nutida komediprofiler som ett generöst urval klipp ur brödernas egna filmer. Klippen har man i många fall sett förr, men med de kommentarer som ges här blir det ändå sevärt.

Min främsta eloge får ändå textaren som har utmaningar i att översätta de ordvitsar som fyras av i rasande tempo när inte minst Groucho kommer igång. Det kan gälla ljudlikheten mellan haddock och headache (som översättaren förvandlar till en vits om havskatt och arvsskatt) eller mellan mistake och my steak där uttrycket "klara biffen" kommer till användning.

39. Sven Melander - Ta hand om er och glöm inte att skratta

Långt efter alla andra, men i alla fall en dryg vecka innan den försvinner från SVT Play, har jag nu tagit mig för att se det här dokumentärporträttet, som påbörjades medan Sven Melander var i livet, och därför innehåller en hel del intervjutid med honom själv. Eftersom han hann avlida innan dokumentären blev klar är det en del övriga som talar om honom i förfluten tid, och det här svävandet ger ibland ett något förvirrande intryck. Annars är det en trevlig TV-timme som inte tyngs av alltför många klipp som man ändå kan se på YouTube, utan faktiskt lyckas göra något eget om en person som vi som har sett på TV sedan åttiotalet kanske tycker att vi känner ganska bra redan.

38. Fångade, säsong 2

Andra säsongen av den här isländska kriminalserien handlar om ett helt annat brott, eller strängt taget flera andra, än den första. Det innebär att det till stor del är en annan personuppsättning, men poliserna Hinrika, Ásgeir och Andri återkommer förstås, liksom deras närmaste och några till. Andri är numera stationerad i Reykjavík, men kommer tillbaka till Siglufjörður på norra Island för att delta i utredningen tillsammans med sina gamla kolleger. Så småningom händer det så mycket där att rikspolisen får skicka dit allt de har, verkar det som.

Det är en ganska rörig historia med mycket folk involverade. Man får dem sorgfälligt presenterade, men det är ibland svårt att hålla ordning på vem som är farbror till vem och liknande. Det börjar i alla fall med att en kvinnlig minister blir attackerad av sin bror, som tänder eld på sig själv och henne. Hon överlever, medan han dör. Varför det händer, inte minst med tanke på att de inte har haft kontakt på många år, är en av huvudfrågorna i de första avsnitten.

Familjen i fråga står i centrum även vad gäller de ytterligare lagöverträdelser som inträffar, men också resten av lokalsamhället är inblandat, i första hand genom en utländsk företagsetablering. Någonstans i mitten av serien är handlingen lika komplicerat flätad som i vilken såpopera som helst, fast här kan man ju räkna med att alla trådar får sin förklaring.

Det verkar vara gräddan av isländska skådespelare som medverkar här. Många som innehar de centrala rollerna minns jag från andra produktioner, och en del har medverkat i sådant jag har sett utan att jag kommer ihåg dem. I ovanligt lite grad vilar den här serien på en eller ett par huvudroller, även det finns utmärkta sådana också. Snarare är det den stora ensemblen och dess kvalitet som bär upp den.

37. Det forsvundne ravkammer

Egentligen är jag inte alls målgrupp för den här serien, som riktar sig till danska barn och/eller ungdomar. Men jag uppskattar den ändå, för den är både spännande och charmig. En grupp ungdomar ger sig in i en skattjakt, där det dessutom finns motståndare i form av skumma vuxna. Inte minst miljön med underjordiska bunkrar och andra utrymmen där man kan bli instängd har en stark känsla av Enid Blyton, fast gänget har ingen hund.

I centrum för jakten står en försvunnen bärnstensskatt av ryskt ursprung. Den försvann under andra världskriget, kopplat till den tyska ockupationen av Danmark, vilket ungdomarna vet och vi andra får reda på i en prolog. Genom att få tag i skatten kan ungdomarna rädda samhällets skola, och ett par av dem behöver då inte flytta.

Danska ungdomar har ett språkbruk som skiljer sig något från svenska dito:

Mellanbilden föreställer den närmast psykopatiske godsägare som är historiens antagonist. Han har också två söner till sin hjälp, men de är inte till stor nytta i sin inkompetens och iver att skylla på varandra. Om de påminner om några är det Bill och Bull.

Tack vare bra insatser från de unga skådespelarna och ett i sin genre helt godtagbart manus blev det här alltså oväntat sevärt. Det ligger ett par veckor till på Danmarks Radios hemsida för den hågade.

36. Happy Valley, säsong 3

Det är inte så vanligt att en TV-serie efter att ha kommit med två säsonger med två års mellanrum återkommer med en tredje sju år senare. Men här är det motiverat, inte bara av att det kom en pandemi emellan, utan för att det handlar om relationen mellan den psykopatiske mördaren Tommy Lee Royce och hans son Ryan, som har vuxit till sig i motsvarande grad. Ryan bor fortfarande hemma hos sin mormor, polisen Catherine, som närmar sig pensionen, men går in i varje ärende med samma energi som innan. Det nya den här säsongen handlar om Ryans idrottslärare, som misshandlar sin fru, som i sin tur knaprar tabletter som hon får av en granne som jobbar på apotek. Här och var under de sex avsnitten kommer den delen något i skymundan, när Tommy Lee Royce gör sig påmind, men så trillar vi plötsligt tillbaka när något nytt händer i det välmående villaområdet.

Catherine bor däremot i ett mindre välmående radhusområde, som faktiskt får sin exakta adress vid ett tillfälle, och som därmed går att leta upp på Google maps. Det befinner sig alltså både i verkligheten och fiktionen i Hebden Bridge, men i övrigt har jag inte gått runt och sett mig om där. Det är både mentalt och fysiskt en helt annan del av England än Midsomer (som förresten kommer med ny säsong snart), och Catherine är också en helt annan sorts polis än någon av de båda Barnabys som medverkat där. För att vara närmare sextio och kvinna tar hon för sig i fysiska situationer på ett något oväntat sätt, och liksom i tidigare säsonger har hon blåmärken för det mesta. Men hon har också en empatisk sida som jag tycker kommer fram mer här.

Egentligen är den här sortens deckare inte min bästa tekopp, men just denna har något speciellt. Den är tidvis andlöst spännande, fast man gissar rätt om vad som händer, och den har bra skådespelare i alla bärande roller, inte minst som tonårige Ryan. Bäst är ändå James Norton som psykopat, i hård konkurrens med Sarah Lancashire som Catherine.