90. Murder Mystery 2

Man måste inte ha sett den förra filmen (som föga förvånande hette Murder Mystery) för att kunna se den här med behållning. Det ger kanske ändå något mervärde, eftersom en del karaktärer återkommer utöver de förväntade huvudrollerna, det amerikanska detektivpar som spelas av Jennifer Aniston och Adam Sandler. Nu blir de bjudna till bröllop i Indien, där en maharadja (som de träffade i förra filmen) ska gifta sig. Det är svårt att inte tänka på det galna sexdagarsbröllop som ägde rum 2024 och har en egen Wikipedia-artikel, men den här filmen är faktiskt från året innan. Mitt i en Bollywood-inspirerad dansscen kommer brudgummen inridande på en elefant för att genast falla död ner och visa sig vara någon annan. Den riktige brudgummen är nämligen kidnappad. Det här är inte det mest vansinniga som händer, och det gäller att ha ögonen med sig för att inte missa något, liksom det gäller att ha öronen med sig för att inte missa någon snärtig replik. Om den förra filmen var gjord med kärlek till pusseldeckaren så omfamnar den här snarare actionkomedin, inte minst när sista tredjedelen utspelar sig i Eiffeltornet och kidnapparna befinner sig på en våning och övriga på en annan. Om man går in med rätt förväntningar är det här utmärkt underhållning för stunden.

89. Kaos

Den grekiska mytologin är en närmast outsinlig källa att ösa ur för populärkulturen än i denna dag. Den här TV-serien har planterat om dess panteon till en modern värld där det finns både television och telefoner, men där gudarna fortfarande interagerar med människorna och deras värld.

Zeus knallar omkring i sitt Olympen, merendels iförd träningsoverall, och försöker upprätthålla sin auktoritet som gudarnas överhuvud. Det går sådär – inte minst är hans paranta hustru Hera föga benägen att underordna sig. Hon upprätthåller en relation med sin bror (och Zeus bror) Poseidon, och försöker hålla borta alla de jordiska kvinnor som Zeus har haft ihop det med. Den tredje brodern Hades styr underjorden närmast som en statstjänsteman, biträdd av döda och halvdöda.

Det gäller att välja ut några intressanta intrigtrådar om man ska göra en serie av den här sorten, för allt kan man inte ta med. En viktig sådan är historien om Orfeus och Eurydike, som har behållit sina huvuddrag, att hon dör och han ska hämta henne tillbaka från dödsriket. En annan handlar om Ariadne och Minotauros, den senare länge osynlig i labyrinten. (Kung Minos av Kreta har i den här fiktionen blivit president med en sådans för- och nackdelar.)

Det är en tidvis våldsam historia, och ingen av de medverkande är odelat sympatisk. Men så är ju även originalet; ofelbara gudomligheter får man söka på annat håll. Det har varit en del reaktioner på att det beslutades att inte göra en andra säsong redan några veckor efter att denna haft premiär. Jag vet inte om jag hade önskat mig en fortsättning, för det är ansträngande att hänga med, men också i någon mening belönande.

88. Vi på Saltkråkan

Redan när nyheten kom att det skulle göras en ny version av den här klassikern från sextiotalet blev det debatt om såväl hur som varför. Nu när resultatet finns att se kan man fortsätta debatten på något fastare underlag.

Hur?

Det är en modernare Saltkråkan, men den är nog ungefär lika efter sin tid idag som originalet var då. Det förekommer mobiler, men de har inte alltid täckning. Det finns en tjock-TV, men det kan skyllas på att familjen Melkersson bara hyr Snickargården. Och Melker skriver sin bok på dator, men tar en pappersutskrift för säkerhets skull.

Från originalets tretton har man här bantat ner sig till sex avsnitt. Det innebär förstås att en del är borta, till exempel hela julfirandet och alla vinterscener. Jag tror ändå att de flesta hittar sina favoritinslag, som Pelles kanin Jocke, de äldre barnens försvinnande i dimman och en del av Melkers tafatthet. Men han är den av de vuxna som skiljer sig mest från förr genom att vara betydligt mindre klantig och mer kapabel.

Varför?

Det är möjligen så att den gamla TV-serien och filmerna inte tilltalar dagens barn. Men då är frågan om den här versionen gör det. Den ska nog vara en så kallad familjeserie, men det får vara en tålmodig familj som klarar berättartempot, som verkligen inte är högt.

87. Saltkråkan - bakom kameran

I kölvattnet av den nya versionen av Vi på Saltkråkan serveras också den här kortkorta dokumentären med lite gamla klipp och intervjuer och en del nytt material. Den går att se utan lidande, men känns på grund av sin korta längd närmast försumlig.

86. Kulturfrågan Kontrapunkt, säsong 8

Årets omgång av Kulturfrågan Kontrapunkt har gått i mål, och jag måste erkänna att jag har följt med till slutet utan verklig entusiasm. Det har varit för få spännande matcher och för få intressanta deltagare. Och även om detta inte är platsen för näthat måste jag säga att jag inte tycker att Rickard Söderberg fungerar i domarrollen här. Inte minst borde hans putslustiga manus putsas (och om han inte själv skriver dem är den åsikten förstås riktad till den som gör det). När jag ser på mina synpunkter om förra säsongen noterar jag ändå att produktionen tydligen läser här, för båda de saker jag tog upp är åtgärdade (eller om de själva har kommit till samma slutsats, det är också tänkbart).

85. The Residence

Rekommendationerna duggar tätt när man är tillbaka hos strömningstjänsten, både från vänner i verkligheten och från algoritmerna. Här träffade de rätt, kan jag konstatera.

Det som står i centrum för den här berättelsen är ett misstänkt dödsfall i Vita husets bostadsdel. Det är husets chief usher ("förstevaktmästare" säger textremsan, men det tror jag inte på) som hittas död en kväll när det pågår en "statsmiddag" (säger textremsan) med Australiens premiärminister och andra höjdare därifrån. På gammaldags pusseldeckarmanér har de flesta motiv, och efter hand som det undersöks visar sig de flesta också ha möjlighet. Det här är en serie som är gjord med stor kärlek till deckargenren, men den är alldeles bestämt också modern. Inte minst är det högt tempo i repliker och klipp, så man får vara alert för att inte missa någon ledtråd.

Det finns många bra medverkande, men huvudrollsinnehavaren Uzo Aduba som detektiven Cordelia Cupp är i särklass. Egentligen borde hon vara alldeles för egensinnig för att kunna fungera i en sådan yrkesroll, men hon kommer undan genom att vara kompetent. Är man tillräckligt kompetent kan man också gå ut och idka lite fågelskådning på Vita husets gräsmatta när andan faller på.

Upplägget gör att det av allt att döma inte kommer mer än den här säsongen, och det tycker jag är synd. Till och med jag som har svårt att hålla intresset uppe i långa serier hade fortsatt om det funnes möjlighet.

84. Derry Girls, säsong 1

Sitcom är en genre som jag brukar ha svårt för, kanske för att den så tydligt anstränger sig för att vara rolig. Humor i andra sammanhang brukar jag inte ha lika svårt för, eftersom den inte uppfattas som lika tillkämpad.

Den här brittiska serien fungerar ändå oväntat bra för mig, trots att den nog måste kallas tillkämpad på samma sätt som privatteaterfarser kan vara. Den utspelar sig på Nordirland på nittiotalet, medan konflikten mellan katoliker och protestanter fortfarande var högst levande och det gick beväpnad militär på gatorna. Mot denna bakgrund får man följa ett gäng tonåringar som är elever i en katolsk flickskola med nunnor som lärare. Handlingen är närmast obeskrivbar i sin surrealism; ett typiskt exempel är att en i gänget är en kille från England (kusin till en annan) som alltså får gå på flickskolan.

En annan välgörande egenskap är att den här säsongen består av sex avsnitt, vilket gör att verkliga bottennapp kan undvikas. Sedan finns det två ungefär lika korta säsonger till, och det är alltihop. Så borde fler sitcommakare jobba.

83. Torsdagsmordklubben

Om man nu ska ha Netflix igen är det för den här sortens filmer. Den finns bara där och den är hemtrevligt sevärd, som brittiska mysdeckare så ofta är. Däremot är den förstås fullkomligt orealistisk vad gäller hur mordutredningar går till. Det är ett gäng pensionärer på ett lyxigt äldreboende som normalt träffas på torsdagar för att "utreda" gamla kalla fall, men nu får de ett nytt och hett fall, när en av ägarna till stället hittas mördad. Det förekommer också riktiga poliser, men de lyckas inte så väl.

Mycket av den här filmens sevärdhet beror på skådespelarna, där det verkligen inte har sparats på krutet. I själva klubben ingår Helen Mirren, Ben Kingsley och Pierce Brosnan, och som reserv på en ledig plats kommer Celia Imrie med. Kring dem finns också sådana kändisar som Jonathan Pryce, David Tennant, Tom Ellis och Richard E. Grant. Det kan knappast bli ett dåligt resultat med den rolllistan, och det blir det inte heller. Det hela är gjort med så gott humör och humor att det inte gör så mycket att det är en rörig intrig och ett par sammanträffanden för mycket för att vara riktigt bra som deckare.

82. När vi var samer

Det är en utmaning att göra scenföreställning av Mats Jonssons serieroman När vi var samer (som man kan läsa vad jag tyckte om på den här bloggens kusin), inte minst med tanke på dess slagsida åt att redovisa historiska fakta. På något sätt lyckas det, men en del sådana fakta går nog förlorade i den här framställningsformen. En annan utmaning är att berätta en lång historia, som i princip börjar när inlandsisen drar sig tillbaka, även om det handlar mest om senare tider, när det finns källmaterial att bygga på. Fem skådespelare får därmed spela mängder med roller, både män och kvinnor i blandade åldrar, oavsett skådespelarens egna egenskaper, och det fungerar oväntat väl. En minimalistisk scenografi förvandlas till allt mellan kalhygge och modern bostad, och visar om inte annat hur stark vår förmåga till fantasi är.

81. Downton Abbey: The Grand Finale

Det har flödat över i flödena de senaste veckorna med inslag av typen "två eller tre skådespelare från Downton Abbey gästar brittisk morgon-TV", vilket förstås beror på att denna tredje film hade premiär idag. På frågan om det är sorgligt att det nu är slut har många svarat att de har blivit så vana att ta farväl efter först en TV-serie, sedan efter första filmen och möjligen också den andra, att de inte riktigt vet. Utan att säga för mycket tror jag ändå att det här faktiskt är det sista vi får se av Downton Abbey i den här formen. Det har spekulerats om någon form av prequel, men då är det rimligen inte de här skådespelarna som blir aktuella.

Det är, ungefär som i de två tidigare filmerna, inte för intrigen man ser detta. Snarare är den tunnare än vad som hade accepterats i något annat storfilmssammanhang, men det gör inte något när man kompenseras som här. Om man ändå ska säga vad det handlar om kan det sammanfattas som brytningstid. Många i den nu äldsta generationen, både bland aristokratin och tjänstefolket, är mogna att dra sig tillbaka, och många i den yngre är mogna att ta över, hur konstigt de äldre än tycker att det är.

De allra flesta skådespelare man önskar sig är med den här gången också. Maggie Smith har förstås giltigt förfall men nämns ett antal gånger och övervakar händelserna från ett porträtt i olja. Alla som är med får något litet att göra, också det som vanligt, och det om något är väl även den här filmens svaghet. Det blir svårt att få ihop en bra helhet med så disparata ingredienser som morbror Harolds ekonomiska problem, lady Marys skilsmässa och cousin Isobels ordförandeskap för Yorkshires lantbruksmässa, andra, mindre inslag att förtiga.

Det har ju ofta förekommit gäster på Downton Abbey från den verkliga världen, både kungligheter och andra celebriteter. Den här gången är det Noël Coward, ännu i början av sin karriär som estradör och pjäsförfattare, men tillräckligt känd för att det ska bli ett evenemang av att han kommer. En god idé hade varit att läsa på lite om honom och hans livsverk i förväg, för jag tror att en del anspelningar gick över huvudet på mig.

Jag gissar att de allra flesta fans är nöjda, och möjligen är de också nöjda med att det slutar här. Skådespelarna kommer gissningsvis att få nya uppdrag, och Julian Fellowes kan skriva sin prequel, om han inte föredrar något av sina andra projekt.