80. Vikingakvinnornas tid

Vikingatiden har länge förknippats med män, de män som reste i österled och västerled från Skandinavien och ömsom plundrade, ömsom handlade. På senare år har man ägnat mer uppmärksamhet åt att det förstås också fanns kvinnor under samma tid, och DNA-teknik gör det ju numera möjligt att fastställa säkert vilket kön en begravd person hade, för att bara nämna något. Det ligger i sakens natur att den här dokumentären har en underton av att mycket har förtigits men nu ska sanningen avslöjas. En del är intressant och spektakulärt, en del är kanske mindre revolutionerande.

79. Europas förmänniskor

Här handlar det om de människor som bodde i Europa långt före vår art och neandertalarna, som annars är det vanliga tidsperspektivet i de här sammanhanget. Nu får man tänka sig tillbaka 400 000 år och träffa Homo heidelbergensis, fast namnet är lite missvisande, eftersom det mest rör sig om en fyndplats i södra Frankrike. Forskarna försöker ta reda på sådant som om de hade talförmåga (mycket möjligt), om de begravde sina döda (det verkar så) och om de hade kläder (troligen björnskinn i så fall). Fascinerande alltsammans.

78. Loving Highsmith

Översättaren gav nog upp inför att hitta en svensk titel på den här dokumentären. "Att älska Highsmith", eller "Den älskande Highsmith"? Båda täcks in av innehållet. Författaren Patricia Highsmith hade inget lätt privatliv och var av allt att döma inte lätt att leva med. Den här dokumentären handlar mer om det än om vad hon skrev, även om det också skymtar här och var, kanske mest som en tänkt spegelbild av hennes eget liv. Den gjordes nog också precis vid den tid då ett antal av hennes samtida fortfarande kunde medverka; två av de centrala personerna har sedermera avlidit.

77. Morden i Midsomer, säsong 17

Nu finns det några gamla säsonger av den här serien tillgängliga på SVT Play för den hugade. Den här är från 2015, vilket betyder att Barnaby assisteras av en annan ung manlig inspektör (den här heter Nelson) och att hans dotter är om inte nyfödd så i alla fall mycket liten. När man har vant sig vid det inser man att serien annars inte har utvecklats så mycket.

Det är fyra avsnitt, vart och ett i en av de typiska avgränsade miljöer som är något av seriens signum. Här är det en deckarfestival, en folkmusikfestival, en vingårds lansering av ett nytt vin samt en inflyttad illusionists möte med en hednisk sekt vid midsommar. Särskilt den sista ger utrymme åt både hel- och halvfnoskiga original, men därmed inte sagt att de övriga bara befolkas av normala människor. Folkmusikfestivalens arrangör dränks i en skål med kokta ägg och små ålar i enlighet med texten i en känd folkvisa (som jag tror är komponerad för detta sammanhang). Det är nog säsongens mest spektakulära mordmetod, men här förekommer också spetsande på parasoll och arrangerad elchock.

Det är förstås helt orealistiskt på alla sätt, men lyckas ändå vara sevärt.

76. Det är grisens fel!

Det är inget fel på personuppsättningen i den här halvtimmeslånga TV-filmen som är lika gammal som jag (född 1973). I huvudrollen förekommer Sif Ruud och upphovsman är Lasse Hallström.

Det syns inte riktigt på bilden, men det hela tar sin början i en rättssal, där Märta Olsson står anklagad för något som vi inte får reda på. Hon hävdar att allt beror på att hon stal en marsipangris en jul när hon var liten, och berättar vidlyftigt om detta på ett sätt som jag tror att någon hade avbrutit i verkligheten. Det förekommer också återblickar på det som har hänt, men ofta med Ruuds något förnumstiga berättarröst. Sammantaget är det en lätt underlig historia som ändå klarar sig tack vare hennes förmåga.

75. Tordyveln flyger i skymningen

Det är modigt att ta sig för att göra TV av en bok och radioteater som flera generationer läsare och lyssnare har älskat och gjort sig egna bilder av. Det är också en utmaning eftersom originalet (vilket strängt taget är radioteatern, som kom först) i så hög grad bygger på ljud och inte alldeles enkelt låter sig överföras till rörlig bild. Men de här förutsättningarna tycker jag att de ansvariga kommer ut med hedern i behåll, även om det finns saker att vara kritiskt eller undrande inför.

Nu kommer det spoilers, både i förhållande till TV-serien och förlagan. Viss kännedom om bok och/eller radioteater förutsätts.

Manuset är inte så troget boken som jag hade önskat mig, men ändå inte det värsta man har varit med om. Här finns en nyskriven vuxenkaraktär (spelad av Pernilla August), mormor till Jonas och Annika, som får ta över en hel del av den vuxeninteraktion som annars deras föräldrar stod för. David och hans pappa har gjorts till nyinflyttade, och David har försetts med en släktbakgrund som knyter honom till Selanderska gården och en förbannelse med anknytning dit. Annika har försetts med en mopedburen pojkvän, som verkar ha som huvudfunktion att vara svartsjuk på David. Jämförelsevis ägnas mycket tid åt den egyptiska statyn och mindre åt de övriga inslag som de upphittade gamla breven handlar om. De återblickar som förekommer till 1700-talet känns ofta otillräckliga för att förklara sammanhanget. En del av det som har ändrats begriper jag inte avsikten med, en del annat fungerar hyggligt.

Skådespelarna är överlag bra, inte minst de tre ungdomarna i huvudrollerna. Som prästen Lindroth ses Tomas von Brömssen som Lindroth, och han är verkligen utmärkt. Han har samma godmodiga utstrålning som Hasse Alfredson i radioversionen och kör till och med SAAB, som i boken. Som Julia J:son Andelius, den gamla damen som ringer och vill spela schack med David i telefon, hörs Christina Schollin och det hade inte gått att hitta någon bättre, är jag säker på.

Miljöerna är tidstypiska; inte minst textilier i form av gardiner och påslakan kastar en tillbaka till 1976 på ett ögonblick. Både Selanderska gården:



och affären, där familjen Berglund har sin bostad ovanpå:

är närmast perfekta.

Sammanfattningsvis ger jag serien tre och en halv tordyvel av fem.

74. Stenbeck

Finansmannen Jan Stenbeck var larger than life, och en dramaserie om honom lider ingen brist på material. Snarare är frågan om seriemakarna ska ägna sig åt privatlivet eller affärslivet eller bådadera. Här har man valt bådaderas, och en ofrånkomlig följd är att man hade önskat mer av både privatliv och affärsliv, eller möjligen då mindre av det ena.

När det hela tar sin början är Stenbeck bosatt i New York och familjekoncernen Kinnevik leds nominellt av hans äldre bror Hugo (kallad Junior), fast det förefaller som om föräldrarna, inte minst fadern Hugo senior, håller ett visst grepp om den. Den som läser på det minsta i förväg vet att de båda Hugos samt systern Margarethas make Bertil af Ugglas, avlider under loppet av bara ett drygt år och att det lämnar fältet fritt för arvstvist mellan Jan, Margaretha och systern Elisabeth. I de turerna känns det som om man är förflyttad till styrelserummen på Öhmans varuhus eller Dahléns rederi. Överlag är inte detta subtiliteternas serie.

Vad som däremot fungerar bra i den här serien är rollbesättningen. Jakob Oftebro i huvudrollen har jag aldrig sett förr, men han gör en utmärkt tolkning. Som Hugo senior och Märta Stenbeck syns Lars Lind och Irene Lindh med all rutin man kan tänka sig. Det åldrande som krävs när serien omfattar ett par decenniers skeenden fungerar ovanligt bra, inklusive Oftebros tilltagande embonpoint.

Sedan ägnar Jan Stenbeck sig åt att förändra Kinneviks profil från skog och stål till, ja vad som helst som är modernt, känns det som. Mobiltelefoni, satellit-TV eller något annat som inte fanns eller rentav inte var tilllåtet i Sverige. När det inte går hittar han ett kryphål (eller tvingar sina underlydande att hitta det). Parallellt med det har han en växande familj, fru och så småningom fyra barn, i USA, och det är förstås en utmaning, som det heter numera, att kombinera dess önskemål om närvaro med förväntan på ledning av en affärsverksamhet i Sverige.

Stenbeck framstår inte som odelat sympatisk i den här historieskrivningen. Samtidigt som han onekligen hade charm och karisma hade han ett sätt att behandla omgivningen på som nog bara personer med en viss familjebakgrund och förmögenhet kan kosta på sig. Hur det förhöll sig i verkligheten får man möjligen reda på om man läser den biografi av Per Andersson som serien bygger på.

73. Midvinterduell

Frågan är om jag har sett den här Lars Molin-klassikern förr, eller om den hör till det kulturarv som man kan känna till ganska bra utan att själv ta del av det. Hur som helst tål den att ses och troligen även att ses om.

Det handlar om Egon Lundin, som är mjölkbonde och nu förväntas sätta sin mjölkkruka på en gemensam mjölkpall en bit bort längs vägen. (Själv är jag ovan vid terminologin; i den landsända jag kommer från heter det mjölkkanna och mjölkbord. Eller snarare mjölkakanna och mjölkabord.) Vägförvaltningen plogar vägen så att hans mjölkpall gång på gång förstörs, och han bygger envist upp den fast grannar och andra försöker tala honom till rätta. Det är förstås en historia med minst två bottnar, och kan utan större besvär tolkas som den lilla människans kamp mot en orättfärdig överhet.

I huvudrollen ses Ingvar Hirdwall göra en lysande prestation, men frågan är om inte Mona Malm som hans fru är ännu bättre. Hon har nämligen så få repliker att arbeta med att hon egentligen inte borde kunna bli mer än statist, fast ändå minns man henne lika mycket som honom. Och i smårollerna runt dem syns tidens främsta skådespelare, såsom Anders Nyström, Hans Ernback, Torsten Wahlund och Tord Petersson. Något större roll som ansvarig vägmästare har Tommy Johnson, och han är perfekt rollsatt med sin buttra uppsyn och tvära replikföring.

Tack vare en vägskylt "Raggarö 14" som syns i bakgrunden i en scen har jag lyckats hitta var gården finns och var mjölkpallen stod. Location, location, location, som det heter.

72. The Ninth Guest

Det går att beskriva den här filmens intrig så att den låter som en Agatha Christie-roman. Åtta gäster och två tillfälligt anställda tjänare samlas i en bostad, där värden som har bjudit in dem underligt nog inte är närvarande. Värden kommunicerar däremot med sina gäster genom en radiogrammofon. Efter hand dör den ena efter den andra, och gästerna börjar misstänka varandra. Att ta sig därifrån, som vore det naturliga, visar sig omöjligt.

Den som inte tänker på Och så var de bara en (som den heter numera) måste ha levt ett instängt liv. Ändå finns här en del skillnader. Filmen utspelar sig i en fashionabel takvåning i New Orleans, inte på en ö utanför engelska sydkusten. De inbjudna känner varandra, möjligen inte alla, men ingen är total främling, vilket betyder att de har en del inbördes relationer sedan tidigare. De relationerna visar sig ibland vara sådana att de kan vara motiv för mord. Och hela handlingen utspelar sig under en kväll och natt, inte under flera dagar. Det betyder att tempot är högt för en film från 1934, särskilt som den är en ovanligt kort långfilm, bara en timme och sju minuter.

Det går att se den här filmen med behållning även utan att vara bekant med Christies roman; möjligen är det rentav en fördel att inte vara det. Christie själv lär ha hävdat att hon inte hade sett filmen, inte pjäsen som hade premiär några år tidigare, och inte heller läst den bok som är förlaga till bådadera. Jag har svårt att tro henne, men hon var ju också en mästare på att luras.

71. Hundtricket

Det är väl att ta i att kalla den här filmen för klassiker, men den innehåller i alla fall en replik som jag skulle utnämna till klassisk:

Och med en Skarsgård (Alexander, ovan) och en Wahlgren (Linus) i huvudroller har den ett visst försprång framför valfri romantisk komedi. Annars förhåller sig filmen med road distans till den genren genom att Linus Wahlgrens roll Simon är insnöad på att se sådana och gärna skulle se sitt singelliv utbytt mot hur det brukar gå till i Hollywood. Kompisen Micke ("Robinson-Micke" efter en kort sejour i dokusåpagenren) i Alexander Skarsgårds gestalt är i varje fall på ytan mer benägen till korta relationer, a k a krogragg. Och så balanseras de av sin tredje kompis Mario, som befinner sig i en stadig relation med allt vad det innebär.

Hundtricket består i att Simon lånar en tax med syftet att medan han rastar den kunna hitta sin livspartner i ett sammanhang som både är vardagligt och ger tillfälle att visa sig som en fin och omhändertagande person. Det går utmärkt till en början, men naturligtvis finns det något hinder på vägen när han har träffat Mia. (Och när hunden lämnas tillbaka och inte syns till mer frågar hon inte alls var den är eller varför han var ute med den.)

Ser man den här filmen med rätt inställning och inte väntar sig bråddjup i karaktärerna är den faktiskt inte alls dålig. Ibland behöver man något som bara är snällt och oförargligt.