4. Agatha Christies De sju uren

Den här miniserien bygger på en av Agatha Christies mindre kända böcker, som i översättning heter De sju urens mysterium. Den är nog en utmaning för en översättare, för "seven dials" syftar på flera olika saker. Mest påtagligt handlar det om sju väckarklockor som placeras i en ung mans rum som en pik för att han alltid försover sig. När de sedan skräller på morgonen har han den bästa ursäkt man kan tänka sig för att inte komma ner till frukosten. Han är nämligen död, dessutom av en överdos sömnmedel.

Huvudperson är den unga kavata lady Eileen Brent, kallad Bundle. Debaclet ovan sker på hennes föräldrars gods Chimneys, som har figurerat i en tidigare bok, liksom ett antal av de medverkande. Främst bland dem märks kommissarie Battle, en av Christies återkommande detektiver, om än inte lika flitig som Hercule Poirot eller miss Marple. Han är heller inte en personlighet av den sorten, men förefaller kompetent på det han gör.

Min svenska upplaga av boken ger en helt felaktig uppfatning om Bundle, vågar jag säga, utan att därmed säga att hon måste se ut precis som i TV-serien:

Det verkar som om seriemakarna har tagit sig en del friheter i förhållande till originalet, men eftersom jag inte har någon stark relation till boken störs jag inte så mycket av det. Historien som den berättas här fungerar helt tillfredsställande.

Med åren har det blivit en sport att känna igen skådespelare från andra sammanhang, och här finns en del att jobba med i det avseendet. Kommissarie Battle har ett förflutet som Watson (och hobbit), en av Bundles vänner känner jag igen som Dionysos, hennes pappa lorden är sir Richard Carlisle, och butlern Tredwell är för mig forfarande mest löjtnant Gruber "with his little tank". Till detta kommer så Helena Bonham Carter som den äldre ladyn, Bundles folkskygga moder.

3. Stranger Things, säsong 1

Jag är inte så långt efter alla andra som det verkar utifrån att jag nu ser första säsongen av Stranger Things från 2016. Snarare är det så att den nysläppta sista säsongen kändes som om den krävde att jag började om från början för att få ett sammanhang (eller om det möjligen hade räckt att läsa recaps någonstans).

Konceptet torde vara välkänt. Det handlar om Will Byers som försvinner oförklarligt, om hans tre kompisar och om den mystiska flickan som kallas Eleven och har telekinetiska färdigheter. Det hela utspelar sig i en mycket typisk småstad i Indiana, där det också finns någon sorts statligt laboratorium samt en ingång till en alternativ verklighet. Det hade kunnat bli mycket pajigt, men det blir riktigt bra. En anledning är de utmärkta barnskådespelarna, men de hade förstås inte lyckats om de inte hade fått ett bra material att arbeta med.

För att inte totalt fastna smiter jag nog emellan med något innan jag fortsätter med andra säsongen, men ett mål är att det här projektet inte ska dra ut för mycket på tiden, för att hålla sig helt ospoilrad kräver sitt.

2. Mister Books mysterier, säsong 1

Det är nog ingen överraskning att den här serien landade väl hos mig med de beståndsdelar den är byggd av. Det handlar om Gabriel Book, som passande nog har ett antikvariat i London, men också hjälper polisen med mordutredningar. Till hjälp har han sin hustru och en ung man vid namn Jack, i första avsnittet nyss utkommen från fängelse. Anledningen till att Jack har placerats hos Books är det genomgående mysteriet i den här säsongen. Annars är det två avsnitt för vart och ett av de tre fallen de blir involverade i.

Det hela utspelar sig i London strax efter krigsslutet, vilket märks ibland på ransoneringsbestämmelser och en del trådar som går tillbaka till händelser under kriget. Förutom antikvariatet driver mrs Book en tapethandel vägg i vägg, och utredningarna för dem också till exempelvis ett stort hotell och en filmstudio. Det mesta är inspelat i Belgien, vilket för mig fungerar utmärkt som efterkrigs-London.

I huvudrollen syns Mark Gatiss, som också har varit med och skrivit manus. Han är förstås utmärkt med sin erfarenhet inte minst från Sherlock, och här finns absolut inspiration från den store detektiven vad gäller iakttagelser av detaljer och dragande av slutsatser. Enligt uppgift är det redan planerat för en andra säsong.

1. Krakkafréttaannáll 2025

Det är nu femte gången som jag ser nyårskrönikan från isländska televisionens barnnyheter, och jag tror minsann att konceptet utvecklas lite för varje år. Den här upplagan har en ramhandling genom att programledarna upptäcker att nyårskrönikan är borta (kidnappad?) och måste lokaliseras med hjälp av gåtlösning utifrån det gångna årets nyheter. Det är ett grepp som ger tillfälle att titta igenom delar av många höjdpunkter, men som vanligt ser jag det här mest av språkliga skäl. Nu ska jag bara se till att komma tillbaka till den goda vanan att se de femminutersprogram som görs fyra dagar i veckan under terminerna, för det var nog lite svårare än senast att följa med i pratet här.

98. Home for Christmas, säsong 1

Den här norska serien är inne på tredje säsongen, men jag har dels haft paus från strömningstjänster, dels inte haft uppmärksamheten på romantiska komedier. Nu marknadsförs den hårt med tanke på årstiden.

Det handlar om Johanne som tröttnar på sina föräldrars och syskons anspelningar på att hon borde skaffa sig en pojkvän, och som reaktion på det säger hon på deras förstaadventsmiddag att hon har en ny partner och att han ska komma på julafton. Problemet är att hon inte alls har det, men med benäget bistånd av vänner och kolleger försöker hon ordna det på tjugofyra dagar.

Det är förhållandevis roligt och ibland ganska jobbigt att titta på, ungefär som genren brukar vara. Johanne är en huvudperson som det är lätt att känna för, även om hon ibland gör idiotiska saker. Nu finns det alltså två säsonger till, men jag väntar nog till kommande december med dem.

Eftersom det här blir årets sista inlägg följer här den sedvanliga statistiken. Året 2025 är fullt godkänt; inte minst har jag sett ett antal bra dokumentärer under rubriken "TV-program".

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scen-föreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82
2021	52	21	44	2	17	136
2022	33	5	35	4	8	85
2023	1	2	25	2	11	41
2024	2	9	33	4	21	69
2025	13	4	38	6	37	98

97. Julfrågan Kontrapunkt

Som vanligt är julspecialen av Kulturfrågan Kontrapunkt lite lättare och lite snällare än de vanliga programmen i serien. Varken Hans Rosenfeldt eller Fredrik Lindström skulle väl komma i fråga som litteraturexpert, och varken Babben Larsson eller Alexander Rybak skulle få vara med och framföra musik. Men de gör det bra, och även lagen kommer ifrån uppgiften med hedern i behåll.

96. I vår herres hage, julspecial säsong 5

I det här julavsnittet drar det ihop sig till julen 1941, och kriget är därför lika närvarande som senast vi tittade förbi veterinärmottagningen i Yorkshire. På hemmafronten ska James' och Helens son Jimmy fylla ett år, Siegfried får ta hand om en räv som han verkligen inte tycker förtjänar veterinärresurser, och Tristan hamnar i tvist med en brevduveuppfödare. Det låter tramsigt när man refererar vad intrigen handlar om, men det blir enbart trivsamt. Det allvarliga inslaget är att husföreståndarinnan mrs Halls son saknas efter att hans fartyg har blivit sänkt av japanerna utanför Singapore. Nu ser jag fram emot nästa ordinarie säsong efter nyår, enligt uppgift omfattande 1945.

95. Åbo utlyser julfreden

I år var det nittio år sedan utlysandet av julfred från Åbo sändes i radio första gången, meddelades det i årets TV-sändning. Programmet är lika statiskt som Kalle Anka, men så är det ju med mycket jul-TV.

94. Tidstjuven

Årets julkalender klarar gränsen för godkänt med marginal, tycker jag som är långt över den ålder som kalendern normalt riktar sig till, och som inte heller har någon i den åldern i omedelbar närhet. Det är en svår genre om man ska tilltala både barn och vuxna, samtidigt som inte minst den senare gruppen tenderar att ha starka åsikter om att det är för lite snö eller för mycket av något annat.

Tidsresor är ett tacksamt ämne för all sorts fiktion, och här bärs det upp av en tidskikare som kan transportera bäraren (och ibland några ytterligare) till ett lämpligt år. Pojken Clint (med efternamnet Östskog, vilket jag tyckte var roligt) reser hit och dit, ofta i sällskap med gentlemannatjuven Bildsköne Bengtsson, som dock mest har namnet gemensamt med den verklige förbrytaren som kallades så. Anledningen till farandet är att Clints pappa försvann på julafton för fem år sedan, och rätt tidigt i serien får man anledning att tro att han befinner sig i en annan tid och inte kan komma därifrån.

Redan i lucka 2 är han avbildad på vikingatiden:



och för den som liksom jag har läst lite runologi är det förstås utomordentligt roligt att runstenen bakom honom berättar att "Robin reste denna kalender" samt på svansen mitt på stenen önskar god jul. Då får man leva med att det inte alltid är språkhistoriskt korrekta former som visas.

I avsnitt 16 och 17 figurerar en trätavla med runor:

som det går att vända på:

för att lättare kunna läsa. Där har de tyvärr slarvat bort några bokstäver; det verkar som om å och ä helt enkelt försvinner när texten överförs till runor. Men serien är ju inte gjord för den som har akademiska poäng i runologi, trots allt.

Omkring Clint finns hans mamma, turistchef i Kråksjö, mer känt som Tråksjö, eftersom ingenting händer där (men det gäller bara innan den här kalendern börjar) samt hans syster, länge underutnyttjad men bättre använd i de senare avsnitten. Vidare finns den kändisbesatta frisören Nettan, spelad av Inger Nilsson med alldeles lagom distans, två kommunalråd (eller liknande) samt en turistchef (eller liknande) från rivaliserande Överhult. Alla vuxenskådespelarna gör bra insatser, men bleknar ändå något vid sidan av Simon J Bergers gestaltning av Bildsköne Bengtsson. Han har uppenbarligen haft mycket roligt med rollen, och det mesta av det förmedlas till publiken, som tur är.

(Ovanligt bra i år har dessutom lucköppningen varit, bestående i att något föremål från en gammal kalender varje dag har sorterats in i "jularkivet" och gett tillfälle att visa ett kort klipp från ibland bortglömda, ibland ihågkomna kalendrar.)

93. Mästaren och Margarita

Michail Bulgakovs roman med samma namn är förstås förlaga till den här filmen, men den innehåller såvitt jag förstår också delar som inte återfinns i boken. (Jag läste den våren 1993, så det må vara ursäktat om jag inte minns den i detalj.) Liksom boken på sin tid ‒ den publicerades postumt och till en början i starkt beskuret skick ‒ har filmen väckt irritation hos de styrande i Moskva.

Den går knappast att beskriva eller sammanfatta på något sätt som gör helheten rättvisa. Det finns en realistisk historia som utspelar sig i 1930-talets Moskva, där en författare har skrivit en pjäs med titeln Pilatus, som först ska sättas upp men sedan tas bort från repertoaren. Vidare finns det en historia från 30-talets (alltså inte 1930-talets) Judéen om den verklige Pontius Pilatus, och så en historia med starka inslag av magi, vilken utspelar sig i någon oprecis modern tid. Allt detta, inte minst den talande, rökande och agerande katten Behemot, är möjligt tack vare modern teknik, och om inte annat är det en väldigt snygg film med mycket att titta på. Trots att det tar två och en halv timme är mitt intryck att det blir trångt om utrymmet när mycket ska få plats, och det är alls ingen lätt film att ta till sig. Ändå tror jag den går att se med behållning utan att man måste förstå varje detalj och varje nivå i berättelsen.