58. Morden i Midsomer, säsong 24

Gissningsvis har Morden i Midsomer trogna tittare efter tjugofyra säsonger, och gissningsvis är det inte för att se realistiska kriminalintriger som de (eller vi, för jag hör ju också dit) följer serien så troget. Det finns uppgifter om att det kommer minst en säsong till, och den dyker väl upp hos oss nästa sommar som vanligt. I årets fyra avsnitt förekommer det i samtliga fall minst tre mord, och som vanligt är det en påfallande uppfinningsrikedom bland mördarna vad gäller metoder att ta livet av folk. Jag tror faktiskt att författarna börjar i den änden och skapar intrigerna efter hur det kan vara trovärdigt att någon dör av att äta för stark chili eller av att spetsas på en vindflöjel eller varför inte av att bli kopplad med ett elektriskt hundhalsband. ("Trovärdigt" ska förstås ses som intriginternt, inte trovärdigt i största allmänhet.)

Nu har SVT tillgängliggjort några av de allra första säsongerna, och det ska bli intressant att se om man känner igen sig. Jag är osäker på vad jag har sett av dem, och under alla förhållanden lär jag ju ha glömt det på de över tjugo år som har gått.

57. The Ainu Bear Ceremony

Ainufolket i norra Japan hade jag tidigare hört talas om apropå deras språk, som inte har några kända släktingar. Här handlar det i stället om deras traditionella björnceremoni. Innan vi kommer in i handlingen har de hämtat en björnunge, som de sedan föder upp i en bur, för att ceremoniellt döda som ett iscensättande av jakten. Det är på en gång intressant och motbjudande.

56. Mysteriet Tutankhamon

Det hade förmodligen gått att göra en hel serie om faraon Tutankhamon, men den här dokumentären koncentrerar sig på hans grav. Historien om hur den upptäcktes av den brittiske arkeologen Howard Carter ges vederbörligt utrymme, och det är verkligen en händelse som har sina dramatiska poänger, utöver det sensationella i vad han hittade. Den så kallade förbannelsen, att ett antal personer som var involverade i upptäckten dog mystiskt och hastigt, berörs, men myten om den avlivas. Sedan handlar det ganska mycket om vad senare års forskning har kommit fram till om graven och mumien, och där var en hel del som var nytt för mig. Tydligen är forskningsläget numera sådant att den allmänna uppfattningen inte är att faraon blev mördad, eller i varje fall att det inte går att bevisa. Men vetenskapen går ju framåt, och nu verkar man hoppas på att DNA-tekniken så småningom ska kunna användas för att undersöka mumien och ge mer kött på benen (förlåt).

55. Harry & Eyvind - Nobelpriset som förstörde allt

I torsdags meddelade Svenska Akademien att årets nobelpris i litteratur går till Han Kang från Sydkorea. Ständige sekreteraren kom ut genom dubbeldörrarna och berättade det ingen visste, så som det har gått till på senare år. För jämnt femtio år sedan var det annorlunda. Då hade valet läckt ut i förväg, så att det skulle bli Harry Martinson och Eyvind Johnson fanns redan i kvällstidningarna (som redan då var morgon- eller förmiddagstidningar). Det var ändå inte det mest skandalösa, utan att Akademien belönade två av sina egna ledamöter.

Den här dokumentären handlar mer om Harry Martinson än om Eyvind Johnson, om det nu beror på hans spektakulära död eller något annat. Den handlar också ganska mycket om deras liv fram till priset. Inget av detta behöver ses som negativt, men titeln ger onekligen ett annat intryck. Det är snarare mer intressant än man skulle våga hoppas, inte minst när litteraturvetarna Johan Svedjedal och Thure Stenström medverkar. Ett par andra medverkande har man sett och hört så mycket i andra sammanhang att man är trött på dem redan, men eftersom detta inte är platsen för näthat avstår jag från att nämna dem vid namn.

54. Stikkan

Stikkan Anderson framställs i den här dokumentären som bortglömd, men jag är inte alldeles säker på att det stämmer. Den som var med när det begav sig minns honom, skulle jag tro, men kanske är nya generationer inte lika bekanta med vem han var. Det blir en oväntad bra balans i den här dokumentären, med tyngden på tiden som ABBA:s manager (med mera) utan att förbise resten. Före ABBA-tiden var han flitig låtskrivare, inte minst vad gäller svenska texter till utländska förlagor. Efter ABBA-tiden gjorde han försök i finansbranschen, men pengarna kom så småningom att användas till Polarpriset, och det lever ju i bästa välmåga 32 år efter första utdelningen och 27 år efter Stikkan Andersons död.

53. Ur en kos dagbok

Av en händelse hittade jag den här klassiska kortfilmen, som bygger på en bok av Beppe Wolgers. Jag såg den minst en gång när den kom på åttiotalet och kunde ha svurit på att det var Birgitta Ulfsson som läste. Nu visar det sig i eftertexterna att det var Arja Saijonmaa. Man lär så länge man lever. Innehållet ska inte förstöras genom att återberättas, men jag tycker att alla ska titta själva.

52. Gåden om Danmarks første konge

Förra året gjorde Cecilie Nielsen på Danmarks Radio serien Gåden om Odin, som tog sin utgångspunkt i Jellingestenen, den runsten som kallas Danmarks dopattest och beskriver hur Harald Blåtand enade Danmark och kristnade danerna. Den här serien är tidigare, men de går fint att se även i den här ordningen.

Nu är temat varför den danska kongerækken (kungalängden) börjar med Haralds far, Gorm den gamle, och om det inte kan ha funnits kungar i Danmark tidigare. Programledaren åker hit och dit, möjligen för att bilderna på det är utmärkt bakgrund när något måste förmedlas till tittarna i form av uppläst manus.

Hon hittar en del namn, som visserligen inte är nya för vetenskapen, och får med hjälp av ett antal forskare fram ganska mycket om Danmark under tiden före Harald. Det viktigaste vi får med oss är ändå att kongerækken är en konstruktion, där man har valt att börja någonstans. Den har hållit i över tusen år, så valet kan inte ha varit helt bort i tok.

51. Flickan vid stenbänken

Den här serien bygger på de tre första böckerna i Skuggserien av Maria Gripe (den fjärde kom senare, och är enligt vissa bedömare onödig eller mer fristående). På ett säreget sätt är det en serie som utspelar sig på 1910-talet men helt omisskännligt är gjord på 1980-talet. Den som är mer beläst än jag vad gäller rörlig bild kan säkert sätta fingret på vad det gäller.

En del stadsscener är inspelade i Lund:



där motsvarande gata, Sankt Annegatan, på Google Maps senaste rundtur ser ut så här:



Krafts torg får tjänstgöra som Köpenhamn när Arild (Gerhard Hoberstorfer) och Carl/Caroline (Anna Edlund) går på stan:



fast egentligen ser det ut så här:



(Strax efter går de längs domkyrkans södervägg, och då gissar jag att de flesta som varit i Lund någon gång känner igen sig.)

Som slottet Rosengåva tjänstgör Trolleholms slott:



inklusive bibliotek:





Jag har läst böckerna en gång för kanske tjugo år sedan, men minns inte så mycket av dem att jag kan bedöma om det har gjorts rätt urval av vad som finns med här. Men det är ibland inte helt lätt att följa med när man kastas mellan miljöerna och dessutom ska hålla reda på vem som känner till vilka hemligheter. Det här är en serie som inte har åldrats väl, tyvärr.

50. Hagamannen

Riktigt vad som har föranlett den här produktionen, en serie på fem halvtimmesavsnitt, framgår aldrig. Det är en kronologisk genomgång av händelserna mellan 1998 och 2005, då ett antal kvinnor i Umeå överfölls, misshandlades och våldtogs, samt ett relativt summariskt referat av rättegången. Mycket tid ägnas åt intervjuer med personer vilkas koppling till själva fallet inte klargörs, utöver att de bodde och verkade i Umeå vid den tiden. Det här hade kunnat göras mycket bättre.

49. Agatha Christies hemliga anteckningsböcker

Titeln på den här dokumentären är inte riktigt lyckad, för det är inte så att man genom att gå igenom hittills obearbetade privata anteckningar nu kan komma med nya avslöjanden. Snarare är det en ganska traditionell biografisk dokumentär, som kanske har sin främsta förtjänst genom att hennes dotterson och dennes son medverkar. Dessutom får man se en del privata smalfilmer och höra henne själv berätta från rullband.