85. The Residence

Rekommendationerna duggar tätt när man är tillbaka hos strömningstjänsten, både från vänner i verkligheten och från algoritmerna. Här träffade de rätt, kan jag konstatera.

Det som står i centrum för den här berättelsen är ett misstänkt dödsfall i Vita husets bostadsdel. Det är husets chief usher ("förstevaktmästare" säger textremsan, men det tror jag inte på) som hittas död en kväll när det pågår en "statsmiddag" (säger textremsan) med Australiens premiärminister och andra höjdare därifrån. På gammaldags pusseldeckarmanér har de flesta motiv, och efter hand som det undersöks visar sig de flesta också ha möjlighet. Det här är en serie som är gjord med stor kärlek till deckargenren, men den är alldeles bestämt också modern. Inte minst är det högt tempo i repliker och klipp, så man får vara alert för att inte missa någon ledtråd.

Det finns många bra medverkande, men huvudrollsinnehavaren Uzo Aduba som detektiven Cordelia Cupp är i särklass. Egentligen borde hon vara alldeles för egensinnig för att kunna fungera i en sådan yrkesroll, men hon kommer undan genom att vara kompetent. Är man tillräckligt kompetent kan man också gå ut och idka lite fågelskådning på Vita husets gräsmatta när andan faller på.

Upplägget gör att det av allt att döma inte kommer mer än den här säsongen, och det tycker jag är synd. Till och med jag som har svårt att hålla intresset uppe i långa serier hade fortsatt om det funnes möjlighet.

84. Derry Girls, säsong 1

Sitcom är en genre som jag brukar ha svårt för, kanske för att den så tydligt anstränger sig för att vara rolig. Humor i andra sammanhang brukar jag inte ha lika svårt för, eftersom den inte uppfattas som lika tillkämpad.

Den här brittiska serien fungerar ändå oväntat bra för mig, trots att den nog måste kallas tillkämpad på samma sätt som privatteaterfarser kan vara. Den utspelar sig på Nordirland på nittiotalet, medan konflikten mellan katoliker och protestanter fortfarande var högst levande och det gick beväpnad militär på gatorna. Mot denna bakgrund får man följa ett gäng tonåringar som är elever i en katolsk flickskola med nunnor som lärare. Handlingen är närmast obeskrivbar i sin surrealism; ett typiskt exempel är att en i gänget är en kille från England (kusin till en annan) som alltså får gå på flickskolan.

En annan välgörande egenskap är att den här säsongen består av sex avsnitt, vilket gör att verkliga bottennapp kan undvikas. Sedan finns det två ungefär lika korta säsonger till, och det är alltihop. Så borde fler sitcommakare jobba.

83. Torsdagsmordklubben

Om man nu ska ha Netflix igen är det för den här sortens filmer. Den finns bara där och den är hemtrevligt sevärd, som brittiska mysdeckare så ofta är. Däremot är den förstås fullkomligt orealistisk vad gäller hur mordutredningar går till. Det är ett gäng pensionärer på ett lyxigt äldreboende som normalt träffas på torsdagar för att "utreda" gamla kalla fall, men nu får de ett nytt och hett fall, när en av ägarna till stället hittas mördad. Det förekommer också riktiga poliser, men de lyckas inte så väl.

Mycket av den här filmens sevärdhet beror på skådespelarna, där det verkligen inte har sparats på krutet. I själva klubben ingår Helen Mirren, Ben Kingsley och Pierce Brosnan, och som reserv på en ledig plats kommer Celia Imrie med. Kring dem finns också sådana kändisar som Jonathan Pryce, David Tennant, Tom Ellis och Richard E. Grant. Det kan knappast bli ett dåligt resultat med den rolllistan, och det blir det inte heller. Det hela är gjort med så gott humör och humor att det inte gör så mycket att det är en rörig intrig och ett par sammanträffanden för mycket för att vara riktigt bra som deckare.

82. När vi var samer

Det är en utmaning att göra scenföreställning av Mats Jonssons serieroman När vi var samer (som man kan läsa vad jag tyckte om på den här bloggens kusin), inte minst med tanke på dess slagsida åt att redovisa historiska fakta. På något sätt lyckas det, men en del sådana fakta går nog förlorade i den här framställningsformen. En annan utmaning är att berätta en lång historia, som i princip börjar när inlandsisen drar sig tillbaka, även om det handlar mest om senare tider, när det finns källmaterial att bygga på. Fem skådespelare får därmed spela mängder med roller, både män och kvinnor i blandade åldrar, oavsett skådespelarens egna egenskaper, och det fungerar oväntat väl. En minimalistisk scenografi förvandlas till allt mellan kalhygge och modern bostad, och visar om inte annat hur stark vår förmåga till fantasi är.

81. Downton Abbey: The Grand Finale

Det har flödat över i flödena de senaste veckorna med inslag av typen "två eller tre skådespelare från Downton Abbey gästar brittisk morgon-TV", vilket förstås beror på att denna tredje film hade premiär idag. På frågan om det är sorgligt att det nu är slut har många svarat att de har blivit så vana att ta farväl efter först en TV-serie, sedan efter första filmen och möjligen också den andra, att de inte riktigt vet. Utan att säga för mycket tror jag ändå att det här faktiskt är det sista vi får se av Downton Abbey i den här formen. Det har spekulerats om någon form av prequel, men då är det rimligen inte de här skådespelarna som blir aktuella.

Det är, ungefär som i de två tidigare filmerna, inte för intrigen man ser detta. Snarare är den tunnare än vad som hade accepterats i något annat storfilmssammanhang, men det gör inte något när man kompenseras som här. Om man ändå ska säga vad det handlar om kan det sammanfattas som brytningstid. Många i den nu äldsta generationen, både bland aristokratin och tjänstefolket, är mogna att dra sig tillbaka, och många i den yngre är mogna att ta över, hur konstigt de äldre än tycker att det är.

De allra flesta skådespelare man önskar sig är med den här gången också. Maggie Smith har förstås giltigt förfall men nämns ett antal gånger och övervakar händelserna från ett porträtt i olja. Alla som är med får något litet att göra, också det som vanligt, och det om något är väl även den här filmens svaghet. Det blir svårt att få ihop en bra helhet med så disparata ingredienser som morbror Harolds ekonomiska problem, lady Marys skilsmässa och cousin Isobels ordförandeskap för Yorkshires lantbruksmässa, andra, mindre inslag att förtiga.

Det har ju ofta förekommit gäster på Downton Abbey från den verkliga världen, både kungligheter och andra celebriteter. Den här gången är det Noël Coward, ännu i början av sin karriär som estradör och pjäsförfattare, men tillräckligt känd för att det ska bli ett evenemang av att han kommer. En god idé hade varit att läsa på lite om honom och hans livsverk i förväg, för jag tror att en del anspelningar gick över huvudet på mig.

Jag gissar att de allra flesta fans är nöjda, och möjligen är de också nöjda med att det slutar här. Skådespelarna kommer gissningsvis att få nya uppdrag, och Julian Fellowes kan skriva sin prequel, om han inte föredrar något av sina andra projekt.

80. Vikingakvinnornas tid

Vikingatiden har länge förknippats med män, de män som reste i österled och västerled från Skandinavien och ömsom plundrade, ömsom handlade. På senare år har man ägnat mer uppmärksamhet åt att det förstås också fanns kvinnor under samma tid, och DNA-teknik gör det ju numera möjligt att fastställa säkert vilket kön en begravd person hade, för att bara nämna något. Det ligger i sakens natur att den här dokumentären har en underton av att mycket har förtigits men nu ska sanningen avslöjas. En del är intressant och spektakulärt, en del är kanske mindre revolutionerande.

79. Europas förmänniskor

Här handlar det om de människor som bodde i Europa långt före vår art och neandertalarna, som annars är det vanliga tidsperspektivet i de här sammanhanget. Nu får man tänka sig tillbaka 400 000 år och träffa Homo heidelbergensis, fast namnet är lite missvisande, eftersom det mest rör sig om en fyndplats i södra Frankrike. Forskarna försöker ta reda på sådant som om de hade talförmåga (mycket möjligt), om de begravde sina döda (det verkar så) och om de hade kläder (troligen björnskinn i så fall). Fascinerande alltsammans.

78. Loving Highsmith

Översättaren gav nog upp inför att hitta en svensk titel på den här dokumentären. "Att älska Highsmith", eller "Den älskande Highsmith"? Båda täcks in av innehållet. Författaren Patricia Highsmith hade inget lätt privatliv och var av allt att döma inte lätt att leva med. Den här dokumentären handlar mer om det än om vad hon skrev, även om det också skymtar här och var, kanske mest som en tänkt spegelbild av hennes eget liv. Den gjordes nog också precis vid den tid då ett antal av hennes samtida fortfarande kunde medverka; två av de centrala personerna har sedermera avlidit.

77. Morden i Midsomer, säsong 17

Nu finns det några gamla säsonger av den här serien tillgängliga på SVT Play för den hugade. Den här är från 2015, vilket betyder att Barnaby assisteras av en annan ung manlig inspektör (den här heter Nelson) och att hans dotter är om inte nyfödd så i alla fall mycket liten. När man har vant sig vid det inser man att serien annars inte har utvecklats så mycket.

Det är fyra avsnitt, vart och ett i en av de typiska avgränsade miljöer som är något av seriens signum. Här är det en deckarfestival, en folkmusikfestival, en vingårds lansering av ett nytt vin samt en inflyttad illusionists möte med en hednisk sekt vid midsommar. Särskilt den sista ger utrymme åt både hel- och halvfnoskiga original, men därmed inte sagt att de övriga bara befolkas av normala människor. Folkmusikfestivalens arrangör dränks i en skål med kokta ägg och små ålar i enlighet med texten i en känd folkvisa (som jag tror är komponerad för detta sammanhang). Det är nog säsongens mest spektakulära mordmetod, men här förekommer också spetsande på parasoll och arrangerad elchock.

Det är förstås helt orealistiskt på alla sätt, men lyckas ändå vara sevärt.

76. Det är grisens fel!

Det är inget fel på personuppsättningen i den här halvtimmeslånga TV-filmen som är lika gammal som jag (född 1973). I huvudrollen förekommer Sif Ruud och upphovsman är Lasse Hallström.

Det syns inte riktigt på bilden, men det hela tar sin början i en rättssal, där Märta Olsson står anklagad för något som vi inte får reda på. Hon hävdar att allt beror på att hon stal en marsipangris en jul när hon var liten, och berättar vidlyftigt om detta på ett sätt som jag tror att någon hade avbrutit i verkligheten. Det förekommer också återblickar på det som har hänt, men ofta med Ruuds något förnumstiga berättarröst. Sammantaget är det en lätt underlig historia som ändå klarar sig tack vare hennes förmåga.