43. Vänförfrågan väntar

SVT Play bjöd idag på detta oväntade fynd bland kortfilmerna. Den är bara tolv minuter, så alla har tid att se hur Judi Dench i huvudrollen lär sig navigera i den nya elektroniska tidsåldern - filmen är från 2012 - och hur man kontaktar någon som man är lite intresserad av. Han spelas förresten av Philip Jackson, som jag annars är van att se som kommissarie Japp i Poirot. I det här formatet kan det förstås inte bli djuplodande, men det är rart och trevligt och roligt, vilket är gott nog.

42. Sanditon

Jane Austen blev bara drygt fyrtio år gammal, och lämnade förutom ett antal romaner efter sig också en del ofullbordade verk. Bland annat fanns ett fragment av Sanditon, tänkt som en roman, där hon utarbetat karaktärerna och viss inledande handling. Den har nu blivit TV-serie i utbyggd form, där handlingen förs vidare av manusförfattarna.

Det är förhållandevis lyckat, tycker jag, som inte på minsta sätt är Austen-konnässör. Det handlar om sådant som det ofta gör hos Austen, och det finns en manlig roll som inte så lite påminner om mr Darcy i Stolthet och fördom, snygg men stel, och föga intresserad av den kvinnliga huvudpersonen, en pigg och glad men möjligen lite för ung och naiv dotter av god familj. Det är både komik och tragik, bådadera snyggt anknutna till badorten Sanditons framväxt i en tid då havsbad var det nyaste nya - inte minst för den hypokondriska välbärgade klass som inte behövde arbeta för sitt uppehälle. Här och var är det också såpoperaliknande intriger, men det är inte okänt heller i Austens fullbordade verk, och det krävs förstås också lite intrigerande för att det ska bli en intrig.

41. Per Anders Fogelström

Per Anders Fogelström har jag ett ambivalent förhållande till ända sedan grundskolan, när vi skulle läsa Mina drömmars stad. Den ambivalensen delas inte av de medverkande i den här dokumentären: Göran Greider, Ulrika Knutson och Ingvar Carlsson, bland andra. Jag kan inse varför de uppskattar Fogelström, men jag kan fortfarande inte se Mina drömmars stad som en bok där hårt arbete gör att man får det bättre och bättre. Men kanske är det ett omdöme från dem som har läst alla fem böckerna i serien, och det har jag ju inte - ännu. (En per sommar hade jag tänkt mig, men det kom av sig förra året av olika skäl.)

Det är ändå en intressant timme, där man får följa författaren från barndom till ålderdom med en god balans mellan författarskapet och allt annat han ägnade sig åt i livet, fredsarbete, Stockholmsdokumentation med mera.

Hans första roman, Att en dag vakna, har jag inte hört om tidigare, men Göran Greiders entusiasm gör mig nyfiken. Den ordlista som finns på slutet förtjänar att räddas till eftervärlden i de bilder som dokumentären ger:

En hel del av ordförrådet är sådant som idag inte skulle behöva förklaras, kan man med Greider konstatera.

40. Tage Erlander - makten och sanningen

Kanske serveras det inte några nya sanningar i den här tvådelade dokumentären om Tage Erlander, där hans dagböcker spelar en viktig roll som källmaterial. Men det är ändå trevligt att det har gjorts en dokumentation av den här sorten medan en del medarbetare fortfarande finns bland oss. Medverkar gör till exempel Ingvar Carlsson, Allan Larsson, Olle Svenning och Bengt K Å Johansson, alla så kallade "Tages pojkar" (några flickor fanns det inte alls på statsrådsberedningen då).

39. Sally, säsong 1

Det är inte alls säkert att jag har sett alla avsnitt av den här absurda komediserien, som gick första gången 1999, men det är heller ingen serie som kräver att man följer den. Varje avsnitt är fristående och har samma uppbyggnad: Sally vaknar, äter frukost (som kan bestå av Pommac och Mariekex) och får ett par skor att gå in under dagen. Därmed förhåller sig så att hennes pappa Roffe, spelad av Sven Wollter, är skotekniker (och har jobbet hemma, där de båda bor). Så stapplar hon iväg i lårhöga stövlar eller trätofflor med dalahästar på, för en inre monolog med sig själv och avbryter den för att säga något högt till en förbipasserande. Försenad kommer hon till sitt arbete på biblioteket och kommer under samtal med sin kollega Eva fram till att slå vad om något. (Jag undrar förresten om det är ett riktigt jobb hon har eller någon sorts verksamhet för sådana som inte kan ha ett vanligt jobb.) Genomförandet av det hon slagit vad om innefattar ofta att någon ska bjudas hem på middag under någon förevändning.

Det är en blandning av igenkänningshumor och total oförutsägbarhet vad gäller Sallys yttranden och handlingar, inklusive kroppsspråk. Jag kan faktiskt inte påminna mig något liknande i svensk TV, och gissar att Maria Lundqvist har haft julafton på jobbet varje inspelningsdag. Absurditeten är återkommande, men kan ta sig uttryck så här:

när hon på sitt mytomana sätt refererar Mikael Wiehe och Björn Afzelius.

Någon gång märks det att serien inte är alldeles färsk. Hon genomför till exempel en enkät bland besökarna på biblioteket och frågar varför de är där, och en kvinna svarar att det självklart är för att låna böcker - "vilken dum fråga". Men idag är det så mycket som görs på biblioteken att man undrar om boklånarna är i minoritet. Och ibland är Sally riktigt framsynt:

38. En ängslig gosses memoarer

Det hade gått att göra en längre programserie än två timmar om Lasse Åbergs liv och verk, men det här formatet har fördelen att det blir koncentrerade intervjuer och samtal i stället för alltför många klipp som man redan har sett många gånger. De förväntade kollegerna är med, det vill säga de allra flesta som finns i livet: Klasse "Banarne" Möllberg, Sven Melander och Lottie Ejebrant från Sällskapsresan, Ted Åström från densamma samt Repmånad, Janne Schaffer från det elektriska bananbandet, Pia Green från Zvampen och andra därtill. Ibland får man dessutom oväntade bonusfakta, som att Sällskapsresan II - Snowroller skulle ha haft undertiteln "Hjälp, jag tappade liftkortet i fonduen".

37. Harry Potter och hans rötter

Den här timslånga dokumentären utgår från en utställning på British Library 2017, där man tog fram material ur samlingarna för att illustrera hur människan har sett på magi genom tiderna. J K Rowling själv medverkar och berättar hur hon har arbetat för att föra in de elementen under sitt författande, och så är det några av skådespelarna från filmerna som läser valda avsnitt ur böckerna. Det är lagom intressant och lagom opretentiöst.

36. Leva i Jordbro

Den här andra delen i filmsviten om barnen i Jordbro omfattar hela sex år, och därför innehåller den inte alltid den fördjupning man hade önskat sig. Men det är fortfarande ett fantastiskt tidsdokument, där det röks överallt och man kan sluta nian med ambitionen att börja jobba.

35. Pälsen

Hjalmar Söderbergs klassiska novell "Pälsen" är filmad två gånger, 1966 med Gunnar Björnstrand och Gunnar Sjöberg i huvudrollerna, och så den här versionen från 2008. Här är det Björn Kjellman som spelar doktor Gustav Henck, som får låna pälsen av sin vän John Richardt, spelad av Fares Fares. Det är en version som väl fångar novellens melankoliska stämning, men möjligen i lite för hög grad använder speakerröst för de avsnitt som i texten är doktorns tankar. Den är ändå väl värd den kvart den tar.

34. Barnen från Jordbro

Filmsviten om barnen från Jordbro är ett enastående tidsdokument. Filmaren Rainer Hartleb började redan 1972 att dokumentera en klass som då började skolan, och den senaste filmen kom 2014. Skolan och barnen skiljer sig nog inte så mycket från hur det var på andra håll vid den tiden. En del har åldrats väl, annat mindre väl. Fröken har kortkort första dagen, och i matsalen är det engångstallrikar och -bestick, som kastas utan minsta källsortering i stora tunnor.

Jordbro var 1972 ett nytt område, långt utanför Stockholms centrum, och en del familjer bor inte där för att de vill, utan för att det är enda chansen att få en vettig bostad. Men det finns fina naturområden i närheten, och det byggs fortfarande en hel del. Klassen är till och med på studiebesök på en aktiv byggarbetsplats, vilket också känns som något som inte hade förekommit idag.

Planen är att jag ska se i varje fall de sex filmer som finns tillgängliga på låne-DVD från biblioteket, men vi får se vilken takt det blir.