51. Sömnincidenter

Det bästa med den här animerade kortfilmen är att Rikard Wolff är rösten till den enda som säger något, den sömnexpert som försöker hjälpa stackars Hans att somna. Det går sådär. Innehållet i filmen är av den sorten som känns som om jag missar något, och inte ens förstår vad.

50. Valfrid & Leonard

Det är ingen slump att den här dokumentären har samma ledmotiv som Änglagård-filmerna. Tvillingarna Valfrid och Leonard påminner inte så lite om bröderna Gottfrid och Ivar där. De verkar dock inte bo i sitt gamla föräldrahem, men det är ändå ett ställe där tiden verkar ha stannat och det moderna inskränker sig till TV och symaskin(!). Ingen av dem har körkort, utan inköpen görs per flakmoped, fast allting har blivit så dyrt, och ingen politiker är som Gunnar Hedlund. Ja, det är ganska förutsägbart, men oförargligt.

49. Jackie

Natalie Portman spelar Jackie Kennedy, och det är tur att hon gör det bra, med tanke på att allt annat och alla andra är rekvisita runt henne. Det utspelar sig - med undantag för några återblickar - vid och strax efter mordet på John F Kennedy, och det är inte underligt att den nyblivna änkan är chockad och irrationell. Men hon är också mitt i allt detta medveten om fasaden, och framstår inte som någon särskilt sympatisk person, trots situationen. Som film är det här väldigt tunt, men det räddas som sagt åtminstone delvis av Portman.

48. Skön-Hets-Byrån

Det här visade sig vara en både rolig och elak skildring av hur det kan gå till på en skönhetssalong, och det är ingen slump att "hets" är framhävt i titeln. Att sedan huvudpersonen gick in där bara för att fråga om bussen som går från hållplatsen utanför hindrar inte personalen att ta sin uppgift på största allvar.

47. Filippa

Det hinner bli ganska kusligt i den här minirysaren om en försvunnen dotter, som ändå inte verkar vara helt försvunnen när pappan kommer hem till det havsnära huset. Den bygger rätt mycket på effekter, som en del kan tycka är billiga knep, men de fungerar ändå, och det är väl därför de används - här och i andra sammanhang.

46. Jag följer dig

Dagens verklighet med sociala medier innebär, om man bara tänker efter, att en hel del människor kan känna till en hel del om andra människor, utan att känna dem i den gammaldags betydelsen att ha träffats och pratat med varandra. Det visar sig tydligt i den här femminutersfilmen om ett möte i morgonpendlingen. Det är faktiskt en liten pärla av replikkonst och vändningar, som förtjänar sin publik.

45. Sjuk-Huset

Mellan varven glömmer jag att SVT Play har en avdelning för kortfilmer, där det kan rymmas både det ena och det andra, ibland i det riktigt korta formatet. Den här animerade filmen är bara knappt två minuter lång, men skulle kunna visas som instruktionsfilm i vårdutbildningar för att lära ut hur man inte ska bemöta patienter (eller kunder eller vårdtagare eller vad termen för året är). Det säger sig självt att det inte kan bli så djupa karaktärsstudier på den tiden, men den är definitivt värd att se fram till slutpoängen.

44. Eurovision Song Contest 2021

Årets upplaga av Eurovision Song Contest måste betraktas som en framgång i och med att den blev av. Det finns så mycket annat på nätet om det här evenemanget, inte minst i andra sociala medier, så jag nöjer mig med att tycka att det kändes som det i år tog ett steg tillbaka mot att vara en musiktävling och inte ett tillfälle att visa upp galna framträdanden. Det fanns ett par sådana också, och jag kan uppskatta även det, men det gör sig inte när alltför många länder väljer den vägen.

43. Spårviddshinder

Det krävs kanske att en så kallad bilfälla, för vilket den korrekta termen tydligen är spårviddshinder, placeras vid Slussen i Stockholm för att det ska bli dokumentärfilmat. Här är fokus på de stackare som råkar hamna i fällan och får punktering eller något ännu värre. Man kan känna mer eller mindre med dem, mer med den tyska familj som håller på att missa färjan och ett födelsedagsfirande, mindre med den farbror som verkar fokusera mer på att hålla fyr i pipan än på att läsa skyltar - eller få bort sin bil som hindrar busstrafiken.

42. Irma och Gerd

Den här komediserien från 1997 tyckte jag att jag hade ett klart minne av, men det visade sig vara ganska selektivt. Jag kom ihåg att det var Jonas Gardell som hade skrivit den, men inte att det var Tomas Alfredson som regisserade. I huvudrollerna syns Christina Schollin och Claire Wikholm,  förklädda till närmast oigenkännlighet:

 

Irma är - som kanske syns ovan - en närmast parodisk överklasshagga som mesta tiden kör med sitt mjäkiga hembiträde Gerd, som dock har sidor som inte omedelbart kommer fram. Jag tror att båda huvudrollsinnehavarna har haft väldigt roligt med det här materialet, inte minst som de spelar typer som de inte annars mest har förknippats med. Efter hand blir komedin svartare, när det framgår vilken misär de i själva verket lever i, och hur de genom decennierna har blivit beroende av varandra, trots att de inte tycker om varandra det minsta - vad det märks, i alla fall.

Jag kom inte heller ihåg att Pia Johansson dyker upp som Gerds dotter, eller att det finns en del andra kända skådespelare i småroller, till exempel Hans Lindgren, Göran Ragnerstam och Maria Lundqvist. Däremot hade jag ett mycket tydligt hörselminne av den surrealistiska trudelutt som återkommer i nästan varje avsnitt, i helt olika sammanhang:

Just här är det i ett TV-program med den tidstypiska titeln Stora kramen, som idag framstår som något av det elakaste man kan tänka sig i parodiväg. Annars märks det förvånansvärt lite hur tiden har gått, eftersom damerna bebor en stor våning där inte mycket har ändrats sedan "salig överstens tid", varmed avses Irmas far. Det är väl när Gerd får en dator att skriva sina deckare på; det här är hennes andra efter debuten Blodig massaker:

och när de läser böcker av "Jean Guillou".