45. Hammaren under kavajen ‒ en film om Olle Adolphson

Titeln på den här dokumentären är hämtad ur Olle Adolphsons "Trubbel", fast inte ur den kanske mest kända versionen med Monica Zetterlund, för hon har hammaren under sin kappa. Några andra småsaker är också ändrade i texten för att passa bättre för en kvinna, upptäcker man när visan återkommer i flera versioner. Det börjar bli ont om artister som samarbetade med Adolphson, men bland dem som finns i livet medverkar här Lill Lindfors och Monica och Carl-Axel Dominique. Det klipps också mellan intervjuer med hans barn och syskon och en exfru, ibland något oreflekterat, tycker jag. Huvudpersonen själv var inte något villigt intervjuobjekt; de gånger han själv pratar känns det motvilligt och lite avogt, men det är nog vad som finns att tillgå. Nu ska jag lyssna lite mer koncentrerat på några av hans texter, och det är väl ett bra betyg åt en timslång dokumentär att man vill höra mer.

44. Morden i Appojaure

Det här är ett av de mest uppmärksammade svenska mordfallen någonsin, tror jag, och det finns flera anledningar till det. Dels är själva gärningen något alldeles unikt, ett knivmord på två turister i ett tält, till synes utan motiv. Dels blev det en del av härvan runt Thomas Quick, som erkände mordet och blev dömd, men senare friad, när sökarljuset riktades mot hur rättegångarna mot honom hade gått till. Och dels spelar det förstås stor roll att mordet fortfarande är olöst, trots att det har funnits i alla fall ett par andra tänkbara misstänkta.

Den här dokumentären sammanför några personer som av olika skäl blev inblandade, nämligen två ur den familj som hittade tältet med de mördade, en kvinna som var bosatt i närheten och lånade ut telefon för att slå larm, och en av de poliser som var först på platsen. Det är tydligt att de alla har påverkats av händelsen, men det blir inte ett riktigt bra upplägg ändå. Det är bara polismannen som har något att säga om brottet som sådant, vilket kanske inte är så underligt, men just därför borde ha varnat programmakarna.

43. Vad hände med Sjögren?

En av mina guilty pleasures är olösta försvinnanden. Ett av de mer profilerade är temat för den här tvådelade dokumentären. (Den som vill fördjupa sig ytterligare kan läsa en Flashback-tråd med i skrivande stund 3703 inlägg.) Sven Sjögren försvann 1972, och det finns en del som tyder på att någon annan ligger bakom försvinnandet. En som är säker på det är Stig Larsson, som kände Sjögren, och nu på senare år har lagt mycket tid på att följa upp spår och tips om vad som kan ha hänt. Egentligen handlar dokumentären mest om honom och hans ansträngningar. Till hjälp har han sin syster, något motvillig, medan hans hustru är mer intresserad av att äntligen komma ut med husvagnen efter alla år. Ungefär halvvägs får de också kontakt med ett par poddare som ägnar sig åt fallet, och efter inledande misstänksamhet finner de varandra i sin fascination för fallet. Lite för många scener känns arrangerade, inklusive repliker, för att det ska bli riktigt bra, men själva fallet har något som gör att det ändå blir intressant.

42. Drottning Margrethe och konsten

Om man inte är så snabb hinner kungligheterna abdikera innan man kommer fram till att se program som producerats utan minsta tanke på att det skulle gå på det sättet. Här är fokus på drottning Margrethes konstnärskap och hur det har gått att kombinera det med att regera. Det handlar också en hel del om hennes mormor, den brittiskfödda svenska kronprinsessan Margareta, som också var konstnärligt lagd. Eftersom det är en svensk produktion talar drottningen svenska, alldeles utmärkt, men det märks nog att det är en svenska som inte riktigt är den som talas av de flesta idag.

41. Mysteriet på Bornholm

Barnen från den danska serien om bärnstenskammaren har vuxit till sig och är nu tonåringar. Det innebär att den här uppföljaren innehåller förväntad dos angst på detta tema, men också att huvudintrigen kan vara vuxnare. Här är det ett par gånger som de riskerar att råka illa ut på allvar.

Det här utesluter inte att Charly också har vissa mer barnsliga drag, som när han låter en sevärdhet (eller snarare ätvärdhet) få en större roll än den förtjänar:

I avsnitt 4 når han fram till den, men då är det annat som brådskar:

Liksom i den förra serien får man också vänja sig vid att det danska språkbruket ibland känns låt oss säga annorlunda:

Det utspelar sig alltså på Bornholm, och av allt att döma är det också inspelat där. Oluf Høst-museet i Gudhjem spelar en viktig roll, eftersom en av konstnärens målningar ska visas där för första gången på decennier (om den bara inte blir föremål för en konstkupp). Nästan lika viktig är fyren på Hammeren, längst upp i nordväst på den rombformade ön. Där bor en fyrmästare, fast fyren är släckt sedan många år, och han har den självpåtagna uppgiften att se till att "de underjordiska" är på gott humör, för annars kan Bornholm sjunka i havet. Charly är mer intresserad av de underjordiska, Niels och Tania av konstkuppen, men givetvis går de båda trådarna ihop när serien närmar sig slutet.

För att vara en nordisk ungdomsserie är det här inte alls dumt. Den ovannämnda angsten hålls inom rimliga ramar, och spänningen är det inget fel på alls. Möjligen är det alltför förutsägbart att alla vuxna kan sorteras in i något av facken skurkar eller förvirrade, men det är ju inte bara den här serien som är sådan.

40. Komiska genier: Bröderna Marx

Den här brittiska dokumentären innehåller såväl samtal och intervjuer med nutida komediprofiler som ett generöst urval klipp ur brödernas egna filmer. Klippen har man i många fall sett förr, men med de kommentarer som ges här blir det ändå sevärt.

Min främsta eloge får ändå textaren som har utmaningar i att översätta de ordvitsar som fyras av i rasande tempo när inte minst Groucho kommer igång. Det kan gälla ljudlikheten mellan haddock och headache (som översättaren förvandlar till en vits om havskatt och arvsskatt) eller mellan mistake och my steak där uttrycket "klara biffen" kommer till användning.

39. Sven Melander - Ta hand om er och glöm inte att skratta

Långt efter alla andra, men i alla fall en dryg vecka innan den försvinner från SVT Play, har jag nu tagit mig för att se det här dokumentärporträttet, som påbörjades medan Sven Melander var i livet, och därför innehåller en hel del intervjutid med honom själv. Eftersom han hann avlida innan dokumentären blev klar är det en del övriga som talar om honom i förfluten tid, och det här svävandet ger ibland ett något förvirrande intryck. Annars är det en trevlig TV-timme som inte tyngs av alltför många klipp som man ändå kan se på YouTube, utan faktiskt lyckas göra något eget om en person som vi som har sett på TV sedan åttiotalet kanske tycker att vi känner ganska bra redan.

38. Fångade, säsong 2

Andra säsongen av den här isländska kriminalserien handlar om ett helt annat brott, eller strängt taget flera andra, än den första. Det innebär att det till stor del är en annan personuppsättning, men poliserna Hinrika, Ásgeir och Andri återkommer förstås, liksom deras närmaste och några till. Andri är numera stationerad i Reykjavík, men kommer tillbaka till Siglufjörður på norra Island för att delta i utredningen tillsammans med sina gamla kolleger. Så småningom händer det så mycket där att rikspolisen får skicka dit allt de har, verkar det som.

Det är en ganska rörig historia med mycket folk involverade. Man får dem sorgfälligt presenterade, men det är ibland svårt att hålla ordning på vem som är farbror till vem och liknande. Det börjar i alla fall med att en kvinnlig minister blir attackerad av sin bror, som tänder eld på sig själv och henne. Hon överlever, medan han dör. Varför det händer, inte minst med tanke på att de inte har haft kontakt på många år, är en av huvudfrågorna i de första avsnitten.

Familjen i fråga står i centrum även vad gäller de ytterligare lagöverträdelser som inträffar, men också resten av lokalsamhället är inblandat, i första hand genom en utländsk företagsetablering. Någonstans i mitten av serien är handlingen lika komplicerat flätad som i vilken såpopera som helst, fast här kan man ju räkna med att alla trådar får sin förklaring.

Det verkar vara gräddan av isländska skådespelare som medverkar här. Många som innehar de centrala rollerna minns jag från andra produktioner, och en del har medverkat i sådant jag har sett utan att jag kommer ihåg dem. I ovanligt lite grad vilar den här serien på en eller ett par huvudroller, även det finns utmärkta sådana också. Snarare är det den stora ensemblen och dess kvalitet som bär upp den.

37. Det forsvundne ravkammer

Egentligen är jag inte alls målgrupp för den här serien, som riktar sig till danska barn och/eller ungdomar. Men jag uppskattar den ändå, för den är både spännande och charmig. En grupp ungdomar ger sig in i en skattjakt, där det dessutom finns motståndare i form av skumma vuxna. Inte minst miljön med underjordiska bunkrar och andra utrymmen där man kan bli instängd har en stark känsla av Enid Blyton, fast gänget har ingen hund.

I centrum för jakten står en försvunnen bärnstensskatt av ryskt ursprung. Den försvann under andra världskriget, kopplat till den tyska ockupationen av Danmark, vilket ungdomarna vet och vi andra får reda på i en prolog. Genom att få tag i skatten kan ungdomarna rädda samhällets skola, och ett par av dem behöver då inte flytta.

Danska ungdomar har ett språkbruk som skiljer sig något från svenska dito:

Mellanbilden föreställer den närmast psykopatiske godsägare som är historiens antagonist. Han har också två söner till sin hjälp, men de är inte till stor nytta i sin inkompetens och iver att skylla på varandra. Om de påminner om några är det Bill och Bull.

Tack vare bra insatser från de unga skådespelarna och ett i sin genre helt godtagbart manus blev det här alltså oväntat sevärt. Det ligger ett par veckor till på Danmarks Radios hemsida för den hågade.

36. Happy Valley, säsong 3

Det är inte så vanligt att en TV-serie efter att ha kommit med två säsonger med två års mellanrum återkommer med en tredje sju år senare. Men här är det motiverat, inte bara av att det kom en pandemi emellan, utan för att det handlar om relationen mellan den psykopatiske mördaren Tommy Lee Royce och hans son Ryan, som har vuxit till sig i motsvarande grad. Ryan bor fortfarande hemma hos sin mormor, polisen Catherine, som närmar sig pensionen, men går in i varje ärende med samma energi som innan. Det nya den här säsongen handlar om Ryans idrottslärare, som misshandlar sin fru, som i sin tur knaprar tabletter som hon får av en granne som jobbar på apotek. Här och var under de sex avsnitten kommer den delen något i skymundan, när Tommy Lee Royce gör sig påmind, men så trillar vi plötsligt tillbaka när något nytt händer i det välmående villaområdet.

Catherine bor däremot i ett mindre välmående radhusområde, som faktiskt får sin exakta adress vid ett tillfälle, och som därmed går att leta upp på Google maps. Det befinner sig alltså både i verkligheten och fiktionen i Hebden Bridge, men i övrigt har jag inte gått runt och sett mig om där. Det är både mentalt och fysiskt en helt annan del av England än Midsomer (som förresten kommer med ny säsong snart), och Catherine är också en helt annan sorts polis än någon av de båda Barnabys som medverkat där. För att vara närmare sextio och kvinna tar hon för sig i fysiska situationer på ett något oväntat sätt, och liksom i tidigare säsonger har hon blåmärken för det mesta. Men hon har också en empatisk sida som jag tycker kommer fram mer här.

Egentligen är den här sortens deckare inte min bästa tekopp, men just denna har något speciellt. Den är tidvis andlöst spännande, fast man gissar rätt om vad som händer, och den har bra skådespelare i alla bärande roller, inte minst som tonårige Ryan. Bäst är ändå James Norton som psykopat, i hård konkurrens med Sarah Lancashire som Catherine.