5. Drottningen och jag

Boken som den här filmen bygger på är skriven av Sue Townsend, kanske mest känd för att ha skrivit om Adrian Mole, den dagboksskrivande missförstådde intellektuelle som man kunde följa från tidigt åttiotal till sent nollnolltal. Jag har läst både dem och den här boken, och även här känner man igen Townsends sätt att vrida perspektivet på samtiden ett kvarts eller ett halvt varv, så det blir tydligt hur absurda vissa saker är.

Här är utgångspunkten att ett republikanskt parti har vunnit ett parlamentsval i Storbritannien, så den kungliga familjen får flytta ut ur sina slott och bo som vanligt folk i kommunalt ägda radhus:

Det utspelar sig någon gång på nittiotalet, när familjen såg ut ungefär så här:

Drottningmodern är alltså i livet och prinsarna William och Harry är unga. Prins Philip är helt frånvarande utan förklaring, och prinsessan Diana är frånvarande med förklaringen att hon och Charles är nyskilda.

I rollerna ses Samantha Bond som drottningen (känd både som miss Moneypenny i några Bond-filmer och som lady Rosamund i Downton Abbey), Amanda Abbington som prinsessan Anne (känd som Mary Watson i Sherlock), Julia McKenzie som drottningmodern (känd som miss Marple, bland mycket annat), Kathryn Drysdale som socialarbetare (känd som Meghan i The Windsors!) och David Walliams som den nye premiärministern (känd som domare i talangprogram, bland annat). Det är de medverkande jag har sett och kommer ihåg från annat, men där finns en och annan ytterligare som jag förstår är stora namn i hemlandet.

Den som klarar omställningen bäst är drottningen. Med högburet huvud, i oljerock, schalett och corgi, går hon till socialkontoret för att få ut pension. Hon är helt enkelt tränad från späd ålder att inte låta något påverka henne, utan hon är sitt vanliga koncilianta jag, hälsar artigt godmorgon och kan inte förstå varför de andra på gatan inte vill ha de före detta kungliga boende där. Och om hon förstår så visar hon det inte. Charles vill odla grönsaker, småprinsarna inser att man behöver uppträda på ett visst sätt i skolan i ett utsatt område, prinsessan Margaret röker och drottningmodern lider av ensamheten, som väl många andra äldre. En del är alltså rätt förutsägbart, men så blir det ju gärna när det handlar om verkliga personer, låt vara i en helt fiktiv intrig.

Utan att vara en storfilm - den är producerad direkt för TV - är det här en lagom rolig och lagom tänkvärd historia, som är värd den tid det tar att se den. Att det är helt orealistiskt får man anpassa sig till. Extra roligt blir det här som pendang till The Crown.