29. Hotell Europa

Det här verket kommer i det något originella formatet två avsnitt à en och en halv timme, och dessutom har SVT av oklar anledning döpt om det till Hotell Europa. Det vita huset i originaltiteln är ett hotell i Bad Godesberg nära Bonn och Köln, och serien tar sin början i anslutning till första världskrigets slut. När det handlar om Tyskland vid den tiden är det förstås upplagt att krigsnederlaget spelar stor roll, och i början är området besatt av franska trupper, som också bor på hotellet. Så småningom kommer det andra gäster, inte minst Adolf Hitler, som också ordnar ett möte med Neville Chamberlain där.

Det hela omspänner alltså ungefär tjugo år. I centrum för handlingen står sonen i hotellfamiljen Dreesen, Emil, som börjar som nyhemkommen från kriget och slutar som - ja, vad han nu blir. Han navigerar i alla fall skickligt mellan alla grupper som har synpunkter på honom och familjen, och även om han inte varje gång gör rätt val är han lätt att sympatisera med.

Det går förstås ganska fort när så lång tid ska rymmas inom bara tre timmars TV. Jag hade själv gärna sett en längre serie, för här finns mycket att berätta, och en del av det bara snuddas det vid. 

28. Lupin, säsong 3

Nu har det kommit en tredje säsong ("del" som strömningstjänsten kallar det) av den här serien. När jag hade sett den förra efterlyste jag ett omtag, för det som hände där kändes relativt avslutat. Omtaget får man, i det att det här handlar om ett nytt fall, men man har också stor behållning av att uppdatera sig om vad som har hänt tidigare, om man skulle ha glömt det. Det finns en resumé i rasande tempo som både strömningstjänsten och andra videoklipptjänster på nätet bjuder på.

Lupin är ju gentlemannatjuven från Maurice Leblancs romaner och noveller, som kom ut i början av förra seklet. I den här serien är huvudpersonen Assane Diop en modern gentlemannatjuv som på förebildens manér stjäl juveler och sätter dit skurkar som rättvisan inte har kommit ikapp. Inte bara Diop har en nära relation till Lupin - också en av de poliser som jagar honom är lupinofil (lupinolog?) och gör sitt bästa för att övertyga kolleger om att de borde utgå från böckernas universum för att hitta Diop.

Det är som sagt ett nytt fall här, men man får också ytterligare bakgrundshistoria om Diop och hans uppväxt, som förklarar varför han har anledning att agera som han gör. Möjligen är det inte helt realistiskt att de brottstycken som vi nu får del av inte har blivit aktuella tidigare i serien. Men realism är ju inte den här seriens motto. Berättartekniken bygger på snabba klipp mellan nutid och dåtid - oftast 1998 under pågående fotbolls-VM i Paris - och de är så snyggt gjorda att man aldrig tvivlar på när något utspelar sig. I nutid finns dessutom två separata spår, där vi ofta får se en händelse två gånger. Första gången är vi bara med och tittar, ungefär som vem som helst, andra gången får vi se hur Diop lyckas med det han gör. Det mest spännande i den här serien är faktiskt att få se hur i hela fridens namn han kommer undan med att fejka sin egen död eller andra närmast omöjliga bedrifter.

Den här omgången är kanske något svagare än de tidigare - om det nu beror på att man kan konceptet eller på något annat. Men det är fortfarande bättre än så mycket annat att man absolut bör följa med om man har börjat. Det är ju så med den här sortens serier att det kommer mer så länge publiken följer med, och jag skulle tro att det kan komma en fortsättning.

27. Til minde om Lise Nørgaard - Live fra Korsbæk

På nyårsdagen dog Lise Nørgaard, och det här minnesprogrammet sändes kort därefter i dansk TV. Hon är mest känd för att ha skrivit manus till Matador, som jag brukar säga är världens bästa TV-serie, men hann skriva både andra manus, böcker och mycket annat under en lång karriär som journalist. På senare år var hon också känd för bestämda åsikter, uttalade i medierna med klar formuleringstalang. Hon blev 105, så hon hade tid på sig att bli etablerad. Det handlar förstås en hel del om Matador, men inte bara det. Snarast känns det som om man hade kunnat göra en serie program (och det finns också mer att se på DRTV om henne).

26. Varför bad de inte Evans?

Den här serien bygger på en av Agatha Christies mindre kända böcker, som hör till de faktiskt inte så få där intrigen klarar sig utan någon av hennes återkommande detektiver. I centrum står i stället en ung man av folket (nåja, han är prästson) och en ung kvinna av börd (hon är faktiskt lady). De känner varandra sedan de var små och har den otvungna ton mellan sig som barndomsvänner kan ha, men vi som ser dem inser tidigare än de själva vart deras relation är på väg.

Titeln är oavsett romanens och intrigens kvalitet en av Christies bästa, tycker jag. Det är en replik som uttalas av en döende man som hans sista ord. Det är den unge prästsonen som hittar honom nedanför en klippa, möjligen knuffad, möjligen bara olyckligt fallen över kanten. Det är inledningen till en ganska trasslig intrig, som reder upp sig på slutet, men jag hade gärna sett en traditionell samling i biblioteket med genomgång av fallet.

Inte minst uppmärksammad verkar den här serien ha blivit genom att det är Hugh Laurie som har skrivit manus och regisserat, och det förklarar kanske något av den humoristiska underton som finns mitt bland liken. Han spelar också själv en sinister läkare, om än en helt annan sort än dr House. I rolllistan finns också Jim Broadbent och Emma Thompson som den unga ladyns föräldrar i bara ett par scener, men de stjäl förstås föreställningen när de är med.

25. Wednesday, säsong 1

Min relation till familjen Addams är inte så stark, men de hör ju till de populärkulturella uttryck som man kan veta en del om utan att egentligen ha tagit del av så mycket. Det här är en serie som fokuserar på dottern Wednesday i något mognare ålder än hon har brukat ha - gammal nog att skickas till internatskola för olika slags "utstötta" som de kallas på textremsan. Där finns varulvar, sirener, hamnskiftare (rektorn till exempel), en manlig gorgon (som har mössa nästan hela tiden) och en del andra. Övriga familjen Addams medverkar sporadiskt; mest ser man av den fritt kringkrypande handen Thing ("Saken" på textremsan).

Intrigmässigt är det tidvis ganska våldsamt och vuxet - strömningstjänsten rekommenderar från 13 år - och inte helt orelaterat till Harry Potter med sina övernaturligheter i internatmiljö. Det finns förstås en vanlig värld också, som förhåller sig ömsom nyfiket, ömsom hatiskt mot företeelserna och folket på skolan Nevermore (som inte bara till namnet bär arvet från Edgar Allan Poe med stolthet). Och så är det något oförklarat i det förflutna som måste redas ut, och Wednesday är den som behöver göra det.

Med denna något raljerande beskrivning vill jag ändå säga att det här är en serie som man kan se med visst nöje och viss spänning på allvar. Det är påkostat, inte helt förutsägbart och har ändå något eget som man inte har sett tjogtals gånger tidigare. Det ska dessutom komma en andra säsong, enligt strömningstjänsten.