Det går att beskriva den här filmens intrig så att den låter som en Agatha Christie-roman. Åtta gäster och två tillfälligt anställda tjänare samlas i en bostad, där värden som har bjudit in dem underligt nog inte är närvarande. Värden kommunicerar däremot med sina gäster genom en radiogrammofon. Efter hand dör den ena efter den andra, och gästerna börjar misstänka varandra. Att ta sig därifrån, som vore det naturliga, visar sig omöjligt.
Den som inte tänker på Och så var de bara en (som den heter numera) måste ha levt ett instängt liv. Ändå finns här en del skillnader. Filmen utspelar sig i en fashionabel takvåning i New Orleans, inte på en ö utanför engelska sydkusten. De inbjudna känner varandra, möjligen inte alla, men ingen är total främling, vilket betyder att de har en del inbördes relationer sedan tidigare. De relationerna visar sig ibland vara sådana att de kan vara motiv för mord. Och hela handlingen utspelar sig under en kväll och natt, inte under flera dagar. Det betyder att tempot är högt för en film från 1934, särskilt som den är en ovanligt kort långfilm, bara en timme och sju minuter.
Det går att se den här filmen med behållning även utan att vara bekant med Christies roman; möjligen är det rentav en fördel att inte vara det. Christie själv lär ha hävdat att hon inte hade sett filmen, inte pjäsen som hade premiär några år tidigare, och inte heller läst den bok som är förlaga till bådadera. Jag har svårt att tro henne, men hon var ju också en mästare på att luras.
