93. Mästaren och Margarita

Michail Bulgakovs roman med samma namn är förstås förlaga till den här filmen, men den innehåller såvitt jag förstår också delar som inte återfinns i boken. (Jag läste den våren 1993, så det må vara ursäktat om jag inte minns den i detalj.) Liksom boken på sin tid ‒ den publicerades postumt och till en början i starkt beskuret skick ‒ har filmen väckt irritation hos de styrande i Moskva.

Den går knappast att beskriva eller sammanfatta på något sätt som gör helheten rättvisa. Det finns en realistisk historia som utspelar sig i 1930-talets Moskva, där en författare har skrivit en pjäs med titeln Pilatus, som först ska sättas upp men sedan tas bort från repertoaren. Vidare finns det en historia från 30-talets (alltså inte 1930-talets) Judéen om den verklige Pontius Pilatus, och så en historia med starka inslag av magi, vilken utspelar sig i någon oprecis modern tid. Allt detta, inte minst den talande, rökande och agerande katten Behemot, är möjligt tack vare modern teknik, och om inte annat är det en väldigt snygg film med mycket att titta på. Trots att det tar två och en halv timme är mitt intryck att det blir trångt om utrymmet när mycket ska få plats, och det är alls ingen lätt film att ta till sig. Ändå tror jag den går att se med behållning utan att man måste förstå varje detalj och varje nivå i berättelsen.

92. Farlig vår

Mellan 1949, när den här filmen hade premiär, och 1965, när Nattmara (som jag såg tidigare i veckan) kom, regisserade Arne Mattsson över trettio filmer. Många av dem kan placeras i kriminalgenren, som de båda nämnda. När man får dem på så här kort avstånd från varandra kan man konstatera att Mattsson utvecklades ‒ eller om det var genren och smaken som gjorde det. Det betyder att den här känns förhållandevis åldrad, medan Nattmara är fullt sebar med behållning.

Till svensk fyrtiotalsfilm hör att Julia Cæsar ska spela hyrestant och Wiktor "Kulörten" Andersson stadsbud (eller liknande), och i de avseendena är det här en mycket tidstypisk skapelse. Bland andra flitiga skådespelare märks Artur "Klabbarparn" Rolén som frackuthyrare. Men mest handlar det om fem studenter i Uppsala, sällan samlade på samma bild, men här är de:

Från vänster är det Åke Grönberg (som verkar vara överliggaren i sammanhanget), Stig Olin, Jan Molander, Karl-Arne Holmsten och Birger Malmsten. Alla var etablerade trots sin ungdom och gjorde också mycket film, TV och teater senare.

Det hela utspelar sig alltså i Uppsala under en vår, och man får allt man kan önska sig av studentstadens miljö ‒ valborg, spex, hyresrum med mera dylikt, understundom till och med en föreläsning, om än aldrig någon tentamen. Till detta kommer också diverse musikinslag, ofta med visor av uppsaliensaren Ulf Peder Olrog. Mordet, som inträffar föredömligt tidigt, drabbar en ung kvinna med mindre gott rykte, och det framgår att alla de fem på något sätt har haft en relation med henne. Det har också hennes hyresvärd, spelade av Victor Sjöström, som nog får sägas vara onödigt kompetent för den här typen av film. Polisen gör inte mycket, i alla fall inte mycket som vi får se, utan de fem studenterna bedriver sin egen utredning, inklusive att försöka provocera mördaren att slå till på nytt.

Kriminalgåtan är knappast den här filmen starka sida, och var det nog inte ens när den var ny. Här ska inte avslöjas hur det hänger ihop (det kan den intresserade läsa om här), men jag är djupt otillfredsställd av slutet. Inte heller är jag tillräckligt intresserad av Uppsala för att gå igång på de autentiska miljöer man får titta på, men det finns det nog andra som är.

91. Nattmara

Det är inte alltid man får så entydig information om vilken dag som här, där vi får en inblick i mördarens almanacka. Nu visar det sig att han har tagit livet av fel kvinna, eftersom det slumpade sig så att det kom en annan Citroën med ett snarlikt registreringsnummer körande samma väg vid samma tid. (Allt det där får man reda på de första kanske tio minuterna, så det räknar jag inte som spoiler.)

Den riktiga Maj Berg är direktris för en modeateljé och blir sedan föremål för olika händelser som hon med viss rätt tolkar som sätt att ta livet av henne. Men de har den karaktären att hennes omgivning inte tar dem på allvar och tror att det är hon som håller på att förlora förståndet, eventuellt att hon dricker för mycket (vilket hon nog gör, eftersom det hela blir en rätt pressande tillvaro).

Likheten med klassikern Gasljus har påtalats, liksom andra paralleller, men har man inte sett dem kan man ändå se den här filmen, som faktiskt är ett mycket gott hantverk i genren psykologisk thriller. För det borgar inte minst den imponerande listan över medverkande. Regissör är Arne Mattsson, svensk filmthrillers stora namn vid den här tiden, men kanske något olyckligt ihågkommen för sina filmer om privatdetektivparet Hillman, som jag minns som något för komiska för att fungera som spänning. Han har också skrivit manus tillsammans med Per Wahlöö, som det här året också kom ut med första delen i deckarserien om Martin Beck, men hade skrivit flera böcker tidigare. Den suggestiva musiken är gjord av Georg Riedel, som verkligen kunde mer än skriva visor till Astrid Lindgren-filmatiseringar.

I huvudrollerna ses Ulla Jacobsson som Maj Berg och Gunnar Hellström som hennes man, båda utmärkta såväl på egen hand som när de spelar mot varandra. Majs moster som deläger modeateljén och bor i våningen ovanpå spelas stramt av Mimi Pollak, som jag alltid tycker ger en mörk underton åt alla roller hon fick. Den mest förekommande polisen spelas av Sven Lindberg och en av de anställda hos Maj är Mona Malm. Och slutligen, som mördare syns Tord Petersson, sedermera mest känd som en av bröderna i Änglagård, men utmärkt redan här. Eftersom det utspelar sig 1965 är alla dessutom vansinnigt snyggt klädda (tyvärr i svartvitt), även exempelvis när Gunnar Hellström kastar på sig nattrock över pyjamas för att svara i telefon(!).

Filmen ligger just nu ute på SVT Play, men bara någon vecka till. Den verkar dock återkomma där med ojämna mellanrum, så det finns anledning att hålla utkik.