41. Mysteriet på Bornholm

Barnen från den danska serien om bärnstenskammaren har vuxit till sig och är nu tonåringar. Det innebär att den här uppföljaren innehåller förväntad dos angst på detta tema, men också att huvudintrigen kan vara vuxnare. Här är det ett par gånger som de riskerar att råka illa ut på allvar.

Det här utesluter inte att Charly också har vissa mer barnsliga drag, som när han låter en sevärdhet (eller snarare ätvärdhet) få en större roll än den förtjänar:

I avsnitt 4 når han fram till den, men då är det annat som brådskar:

Liksom i den förra serien får man också vänja sig vid att det danska språkbruket ibland känns låt oss säga annorlunda:

Det utspelar sig alltså på Bornholm, och av allt att döma är det också inspelat där. Oluf Høst-museet i Gudhjem spelar en viktig roll, eftersom en av konstnärens målningar ska visas där för första gången på decennier (om den bara inte blir föremål för en konstkupp). Nästan lika viktig är fyren på Hammeren, längst upp i nordväst på den rombformade ön. Där bor en fyrmästare, fast fyren är släckt sedan många år, och han har den självpåtagna uppgiften att se till att "de underjordiska" är på gott humör, för annars kan Bornholm sjunka i havet. Charly är mer intresserad av de underjordiska, Niels och Tania av konstkuppen, men givetvis går de båda trådarna ihop när serien närmar sig slutet.

För att vara en nordisk ungdomsserie är det här inte alls dumt. Den ovannämnda angsten hålls inom rimliga ramar, och spänningen är det inget fel på alls. Möjligen är det alltför förutsägbart att alla vuxna kan sorteras in i något av facken skurkar eller förvirrade, men det är ju inte bara den här serien som är sådan.

40. Komiska genier: Bröderna Marx

Den här brittiska dokumentären innehåller såväl samtal och intervjuer med nutida komediprofiler som ett generöst urval klipp ur brödernas egna filmer. Klippen har man i många fall sett förr, men med de kommentarer som ges här blir det ändå sevärt.

Min främsta eloge får ändå textaren som har utmaningar i att översätta de ordvitsar som fyras av i rasande tempo när inte minst Groucho kommer igång. Det kan gälla ljudlikheten mellan haddock och headache (som översättaren förvandlar till en vits om havskatt och arvsskatt) eller mellan mistake och my steak där uttrycket "klara biffen" kommer till användning.

39. Sven Melander - Ta hand om er och glöm inte att skratta

Långt efter alla andra, men i alla fall en dryg vecka innan den försvinner från SVT Play, har jag nu tagit mig för att se det här dokumentärporträttet, som påbörjades medan Sven Melander var i livet, och därför innehåller en hel del intervjutid med honom själv. Eftersom han hann avlida innan dokumentären blev klar är det en del övriga som talar om honom i förfluten tid, och det här svävandet ger ibland ett något förvirrande intryck. Annars är det en trevlig TV-timme som inte tyngs av alltför många klipp som man ändå kan se på YouTube, utan faktiskt lyckas göra något eget om en person som vi som har sett på TV sedan åttiotalet kanske tycker att vi känner ganska bra redan.

38. Fångade, säsong 2

Andra säsongen av den här isländska kriminalserien handlar om ett helt annat brott, eller strängt taget flera andra, än den första. Det innebär att det till stor del är en annan personuppsättning, men poliserna Hinrika, Ásgeir och Andri återkommer förstås, liksom deras närmaste och några till. Andri är numera stationerad i Reykjavík, men kommer tillbaka till Siglufjörður på norra Island för att delta i utredningen tillsammans med sina gamla kolleger. Så småningom händer det så mycket där att rikspolisen får skicka dit allt de har, verkar det som.

Det är en ganska rörig historia med mycket folk involverade. Man får dem sorgfälligt presenterade, men det är ibland svårt att hålla ordning på vem som är farbror till vem och liknande. Det börjar i alla fall med att en kvinnlig minister blir attackerad av sin bror, som tänder eld på sig själv och henne. Hon överlever, medan han dör. Varför det händer, inte minst med tanke på att de inte har haft kontakt på många år, är en av huvudfrågorna i de första avsnitten.

Familjen i fråga står i centrum även vad gäller de ytterligare lagöverträdelser som inträffar, men också resten av lokalsamhället är inblandat, i första hand genom en utländsk företagsetablering. Någonstans i mitten av serien är handlingen lika komplicerat flätad som i vilken såpopera som helst, fast här kan man ju räkna med att alla trådar får sin förklaring.

Det verkar vara gräddan av isländska skådespelare som medverkar här. Många som innehar de centrala rollerna minns jag från andra produktioner, och en del har medverkat i sådant jag har sett utan att jag kommer ihåg dem. I ovanligt lite grad vilar den här serien på en eller ett par huvudroller, även det finns utmärkta sådana också. Snarare är det den stora ensemblen och dess kvalitet som bär upp den.

37. Det forsvundne ravkammer

Egentligen är jag inte alls målgrupp för den här serien, som riktar sig till danska barn och/eller ungdomar. Men jag uppskattar den ändå, för den är både spännande och charmig. En grupp ungdomar ger sig in i en skattjakt, där det dessutom finns motståndare i form av skumma vuxna. Inte minst miljön med underjordiska bunkrar och andra utrymmen där man kan bli instängd har en stark känsla av Enid Blyton, fast gänget har ingen hund.

I centrum för jakten står en försvunnen bärnstensskatt av ryskt ursprung. Den försvann under andra världskriget, kopplat till den tyska ockupationen av Danmark, vilket ungdomarna vet och vi andra får reda på i en prolog. Genom att få tag i skatten kan ungdomarna rädda samhällets skola, och ett par av dem behöver då inte flytta.

Danska ungdomar har ett språkbruk som skiljer sig något från svenska dito:

Mellanbilden föreställer den närmast psykopatiske godsägare som är historiens antagonist. Han har också två söner till sin hjälp, men de är inte till stor nytta i sin inkompetens och iver att skylla på varandra. Om de påminner om några är det Bill och Bull.

Tack vare bra insatser från de unga skådespelarna och ett i sin genre helt godtagbart manus blev det här alltså oväntat sevärt. Det ligger ett par veckor till på Danmarks Radios hemsida för den hågade.

36. Happy Valley, säsong 3

Det är inte så vanligt att en TV-serie efter att ha kommit med två säsonger med två års mellanrum återkommer med en tredje sju år senare. Men här är det motiverat, inte bara av att det kom en pandemi emellan, utan för att det handlar om relationen mellan den psykopatiske mördaren Tommy Lee Royce och hans son Ryan, som har vuxit till sig i motsvarande grad. Ryan bor fortfarande hemma hos sin mormor, polisen Catherine, som närmar sig pensionen, men går in i varje ärende med samma energi som innan. Det nya den här säsongen handlar om Ryans idrottslärare, som misshandlar sin fru, som i sin tur knaprar tabletter som hon får av en granne som jobbar på apotek. Här och var under de sex avsnitten kommer den delen något i skymundan, när Tommy Lee Royce gör sig påmind, men så trillar vi plötsligt tillbaka när något nytt händer i det välmående villaområdet.

Catherine bor däremot i ett mindre välmående radhusområde, som faktiskt får sin exakta adress vid ett tillfälle, och som därmed går att leta upp på Google maps. Det befinner sig alltså både i verkligheten och fiktionen i Hebden Bridge, men i övrigt har jag inte gått runt och sett mig om där. Det är både mentalt och fysiskt en helt annan del av England än Midsomer (som förresten kommer med ny säsong snart), och Catherine är också en helt annan sorts polis än någon av de båda Barnabys som medverkat där. För att vara närmare sextio och kvinna tar hon för sig i fysiska situationer på ett något oväntat sätt, och liksom i tidigare säsonger har hon blåmärken för det mesta. Men hon har också en empatisk sida som jag tycker kommer fram mer här.

Egentligen är den här sortens deckare inte min bästa tekopp, men just denna har något speciellt. Den är tidvis andlöst spännande, fast man gissar rätt om vad som händer, och den har bra skådespelare i alla bärande roller, inte minst som tonårige Ryan. Bäst är ändå James Norton som psykopat, i hård konkurrens med Sarah Lancashire som Catherine.

35. Sheriffen i Övergran

Mannen som den här kortfilmsdokumentären handlar om stod i många år vid vägen och vinkade på alla som körde förbi. Alla i byn Övergran av inte lika glada åt det, eftersom minst hälften av de passerande tutade, och nöjet med det var väl begränsat om man hörde det varje dag. Här kommer filmmakaren i kontakt med folk som kände mannen, inklusive en hembygdsförening med ett arkiv som man skulle vilja att det gjordes en längre film om.

34. Sanditon, säsong 3

Här ska inte spoilras i detalj om hur denna tredje säsong slutar, men jag sträcker mig så långt som att mitt intryck att det nog inte kommer mer av den här serien. Det känns också alldeles lagom att det går i mål nu.

Utgångspunkten har ju varit ett romanfragment av Jane Austen, där hon kom så långt som att introducera miljön, den gamla fiskebyn Sanditon som just blivit badort på modet, samt ett antal karaktärer med anknytning dit. Men redan i första säsongen kastade TV-manuset loss från Austens text, och vid det här läget har det blivit en korsning av fan fiction och såpopera som frikostigt lånar från andra av tidens verk.

Det allt överskuggande målet med den här säsongen verkar ha varit att få så många som möjligt av karaktärerna att bli gifta. Det är inte okänt som tema, vare sig hos Austen eller andra författare, men sällan har det koncentrerats som här. Frågan är om unga kvinnor kan tilltros att själva bestämma över något så viktigt som valet av livspartner, eller om de ska styras, och i så fall hur bestämt det ska ske. Det finns ju så många olika faktorer att ta hänsyn till, förutom om man är förälskad, inte minst de ekonomiska motiven.

Under tiden allt detta avancerar, trots diverse förvecklingar, har man ett trivsamt tidsfördriv. Britterna kan ju göra den här sortens TV, och har miljöer att använda till det. Numera kan man förstås också datoranimera, och jag tror att en del av stadsmiljöerna måste vara tillkomna så, men en del annat är definitivt äkta.

33. Det ska va gôtt å leva

Den här dokumentären om Galenskaparna och After Shave är sevärd inte minst för alla de gamla klipp man får se, eller i förekommande fall se om. Claes Eriksson, som skrivit nästan allt som gruppen framfört, hade dessutom tillgång till filmkamera under uppväxten, och hans små sketcher och kortfilmer är kanske det mest intressanta, för dem har man ju aldrig sett förr. Dessutom intervjuas gruppmedlemmarna, och de verkar vara på en plats i livet där de kan säga en del intressanta saker, inte bara det mest förväntade.

32. Herr Talman, säsong 3

Årets omgång av Herr talman har mot slutet sammanfallit i tid med valrörelsen inför Europaparlamentsvalet, men det hade man inte en tanke på när de första av de tio avsnitten sändes. Mitt intryck är att det har varit mer ojämnt i år; en del inslag har varit mycket vassa och roliga, medan andra har fallit platt hos mig. Sista avsnittet innehöll en avannons från talmansdockan som måste tolkas som att det inte kommer mer av den här sorten, men jag undrar om det bestäms så definitivt redan under pågående inspelning.