54. En väldig vänskap

Originaltiteln kändes kanske för intetsägande för den svenska publiken, men Fúsi är namnet på huvudrollen, en överviktig 40+ som bor hemma hos mamma. Han har det inte alltför roligt, för han är mobbad på sitt enahanda jobb, och mamman och hennes pojkvän är mer intresserade av varandra och ser Fúsi mest som ett problem att hantera. Så träffar han en kvinna - genom en kurs i linedance som mamman och pojkvännen i missriktad välvilja har gett honom - och det skulle kunna vara början på något nytt och trevligare. Det har dock sina komplikationer, visar det sig, för hon har någon form av psykisk problematik.

Utan att vara spektakulär är det här en film som man absolut kan ägna en och en halv timme åt utan att tiden behöver kännas bortslösad. Gunnar Jónsson i huvudrollen är mycket bra, och på isländskt sätt har han förstås varit med i något annat jag har sett på sistone, nämligen The Valhalla Murders.

53. Riverbed

Den här norska kortfilmen beskriver på ett fint och faktiskt inte alltför tungt sätt hur två systrar uppfyller sin mammas sista önskan, när de vuxna familjemedlemmarna har fokus på att hon ska överlämnas till begravningsbyrån. Mitt i sorgen finns det plats för pizza och annat som hör till ett vanligt vardagsliv.

52. Nattåget

Den här novellfilmen har hunnit bli ganska uppmärksammad, bland annat vid Venedigs filmfestival 2020, mitt i pandemin. Den är faktiskt ett litet fynd som förtjänar alla visningar den kan få (just nu ligger den på SVT Play till i september). Själv känner jag att jag har åkt nattåg med endast sittplats vad jag ska i mitt liv, men jag känner väl igen miljön från den tid i livet när det kunde vara enda alternativet av ekonomiska skäl. Här är det Oskar som ska hem till Älvsbyn och får ögonkontakt med Ahmad. I det på alla sätt lilla formatet - en kvart lång, två järnvägsvagnar som scen, två skådespelare som gör nästan hela insatsen - är det faktiskt enastående sevärt. Jag kom på mig själv med att fångas på ett sätt som nästan aldrig händer.

51. Sömnincidenter

Det bästa med den här animerade kortfilmen är att Rikard Wolff är rösten till den enda som säger något, den sömnexpert som försöker hjälpa stackars Hans att somna. Det går sådär. Innehållet i filmen är av den sorten som känns som om jag missar något, och inte ens förstår vad.

50. Valfrid & Leonard

Det är ingen slump att den här dokumentären har samma ledmotiv som Änglagård-filmerna. Tvillingarna Valfrid och Leonard påminner inte så lite om bröderna Gottfrid och Ivar där. De verkar dock inte bo i sitt gamla föräldrahem, men det är ändå ett ställe där tiden verkar ha stannat och det moderna inskränker sig till TV och symaskin(!). Ingen av dem har körkort, utan inköpen görs per flakmoped, fast allting har blivit så dyrt, och ingen politiker är som Gunnar Hedlund. Ja, det är ganska förutsägbart, men oförargligt.

49. Jackie

Natalie Portman spelar Jackie Kennedy, och det är tur att hon gör det bra, med tanke på att allt annat och alla andra är rekvisita runt henne. Det utspelar sig - med undantag för några återblickar - vid och strax efter mordet på John F Kennedy, och det är inte underligt att den nyblivna änkan är chockad och irrationell. Men hon är också mitt i allt detta medveten om fasaden, och framstår inte som någon särskilt sympatisk person, trots situationen. Som film är det här väldigt tunt, men det räddas som sagt åtminstone delvis av Portman.

48. Skön-Hets-Byrån

Det här visade sig vara en både rolig och elak skildring av hur det kan gå till på en skönhetssalong, och det är ingen slump att "hets" är framhävt i titeln. Att sedan huvudpersonen gick in där bara för att fråga om bussen som går från hållplatsen utanför hindrar inte personalen att ta sin uppgift på största allvar.

47. Filippa

Det hinner bli ganska kusligt i den här minirysaren om en försvunnen dotter, som ändå inte verkar vara helt försvunnen när pappan kommer hem till det havsnära huset. Den bygger rätt mycket på effekter, som en del kan tycka är billiga knep, men de fungerar ändå, och det är väl därför de används - här och i andra sammanhang.

46. Jag följer dig

Dagens verklighet med sociala medier innebär, om man bara tänker efter, att en hel del människor kan känna till en hel del om andra människor, utan att känna dem i den gammaldags betydelsen att ha träffats och pratat med varandra. Det visar sig tydligt i den här femminutersfilmen om ett möte i morgonpendlingen. Det är faktiskt en liten pärla av replikkonst och vändningar, som förtjänar sin publik.

45. Sjuk-Huset

Mellan varven glömmer jag att SVT Play har en avdelning för kortfilmer, där det kan rymmas både det ena och det andra, ibland i det riktigt korta formatet. Den här animerade filmen är bara knappt två minuter lång, men skulle kunna visas som instruktionsfilm i vårdutbildningar för att lära ut hur man inte ska bemöta patienter (eller kunder eller vårdtagare eller vad termen för året är). Det säger sig självt att det inte kan bli så djupa karaktärsstudier på den tiden, men den är definitivt värd att se fram till slutpoängen.