57. Den bästa sommaren

Den här filmen har jag faktiskt inte sett tidigare, och blev därför överraskad över hur oerhört tunn intrigen är. Det handlar egentligen bara om att två sommarbarn kommer och bor hos begravningsentreprenören Yngve i Molkom (Kjell Bergqvist, förstås), och att de försöker få ihop honom med den lärarinna som har hand om deras läsning över sommaren. Det borde inte räcka till en hel långfilm, men tack vare skådespelarinsatserna gör det faktiskt det. I småroller syns Brasse Brännström och Ann Petrén, men man ska verkligen inte glömma barnskådespelarna Anastasios Soulis och Rebecca Scheja, som ju var och en på sitt håll har gått vidare till nya stordåd.

56. Shetland, säsong 6

Med den här serien vet man vad man får. Det blir förstås lite bilder på det shetländska vidderna, och den här gången är de ute och kör ganska mycket på landsbygden, så det finns också intrigrelaterade anledningar till att visa den. Annars tycker jag också att de visar ovanligt många etableringsbilder över Lerwick:

På den senare syns Perez bostad, som man också kan leta upp på Google Maps, liksom polishuset.

Den här säsongen är ovanligt mörk vad gäller de tänkbara motiv som de misstänkta kan ha för att mörda advokaten Alex Galbraith. Förutom det finns det en hel del övrigt elände i anslutning till mordet, och folk dör i en utsträckning som till och med Maria Lang hade varit stolt över. Möjligen blir det lite rörigt att hålla ordning på allt och alla ett tag, men det reds förstås ut, om man nu trodde något annat.

55. En kille och en tjej

Jag hade hoppats på mer av den här komedin, men den har inte åldrats väl. Vad det egentligen går ut på, utöver att två personer ska få ihop det, förstår jag inte alls. Det är synd när det är ett antal medverkande som annars har gjort fina insatser i olika sammanhang, inte minst Brasse Brännström (i förtexterna kallad Lasse). I småroller syns Magnus Härenstam (men de båda är inte i närheten av att vara något radarpar), Claire Wikholm och Börje Ahlstedt. Bäst karaktäriseras nog filmen av att nästan hela känns som en inledning och att man undrar när det ska börja hända saker.

54. I lagens namn

För att vara en åttiotalsdeckare har den här filmen åldrats ganska väl, men en anledning är att den bör ha varit stereotyp redan när den gjordes. Den bygger på en bok av Leif G W Persson, som jag inte har läst (ännu), och som huvudperson återfinns hans kriminalinspektör Jarnebring, känd också från tidigare filmer, som alltid spelad av Sven Wollter. Han gör det han ska, men det är inte en av hans större föreställningar. Bland övriga skådespelare finns ett antal som senare har blivit mer kända än de var då, till exempel Stefan Sauk som ledare för en grupp poliser med fritt förhållningssätt till lagar och regler, Johan Ulveson som häktesvakt och Ann Petrén som gatuprostituerad. Till de som var stora redan då hör Anita Wall, Rolf Skoglund och inte minst Ernst Günther som polischef med hund under armen. Man kan absolut se detta som en nostalgitripp.

53. Blå lyktan

Det tar oförsvarligt lång tid innan det börjar bli spännande i den här londonska polisdeckaren. Först undrar jag om det är en dokumentär, när det är speakerröst och kriminalstatistik från de svåra åren efter kriget med ransonering och splittrade hem och jag vet inte allt. Sedan handlar det om en erfaren polis och en alldeles nybakad som ska lära sig yrket, men så händer något som stäcker dessa planer. Därifrån är det bättre tempo och mer intrig, men det räcker inte, tyvärr.

52. Muren, säsong 3

Det här frågeprogrammet har jag inte hittat förrän nu till den tredje säsongen, men det är i sin genre fullt sebart. Till genren hör förstås också att det finns enstaka deltagare som man trivs med att ogilla, men här näthatar vi inte, så det blir inga namn i den genren. Upplägget är om inte anspråkslöst så i varje fall utan yttre attribut av typen husband, frågefilmer etc, och det går bra ändå, kan man konstatera.

51. Årets quiz

Egentligen borde man ha sett det här programmet när det sändes på nyårsdagen, eller i varje fall i närmare anslutning än jag gjorde nu. Det är en lättsam frågesport om 2021 med kändislag av blandad kaliber. Den här programgenren skapas lika mycket av vilka medverkande som har tackat ja som av vilka frågor som ställs, och jag tycker möjligen att blandningen inte är alldeles lyckad. Det lag som innehåller yngre förmågor förväntas kanske locka yngre tittare, men jag undrar om de alls lockas av den här sortens program. Frågorna är både lätta och omöjliga; några är av sorten som man knappt förväntas kunna svara på utan mer roas av.

50. Pettersson & Bendel

Det var något av en överraskning att den här filmen finns tillgänglig, för den har inte bästa rykte numera. Historien om svensken Pettersson och juden Bendel som slår sig ihop och gör affärer innehåller de flesta av tidens antisemitiska stereotyper, och de har inte åldrats väl. I kontrast till den nya versionen som jag såg för ett par månader sedan är den här dessutom mindre komisk och mer av moralitet.

Till det man trots allt kan njuta av hör tidsbilderna av Stockholm för nära nittio år sedan, och så medverkar Isa Quensel:

 

som idag torde vara ihågkommen i första hand för medverkan i TV-sketchen där hon tillsammans med Monica Nielsen och Jan Malmsjö i blommig badrock äter tårta på en tvättinrättning.

49. Gäst hos verkligheten

Även om jag inte hade väntat mig en komedi var den här filmen för depressiv för min smak. Det händer för lite och när det händer något handlar det om döden, kan man väl sammanfatta det som. Det enda roliga är att en ung Lena Nyman är med och spelar huvudpersonens syster. Som föräldrar syns Sif Ruud och John Elfström, och speciellt den senare har jag svårt med, eftersom han för mig bara är Åsa-Nisse. Här har han dessutom samma dialekt. Brita Öberg, som spelade Eulalia i ett antal Åsa-Nisse-filmer är förresten mormor här.

48. Björnen

Den här TV-filmen från 1984 bygger på en enaktare av Anton Tjechov, och den hör inte till hans största verk, vare sig till betydelse eller omfång. Det handlar om änkan Jelena Ivanovna Popova, som sörjer sin man, aldrig går ut och vägrar dra ifrån gardinerna:



Till henne kommer Grigorij Stepanovitj Smirnov, som har en skuld att kräva in från hennes avlidne make:

men hon spelar skickligt på sin kvinnlighet, i vilken det förstås ingår att inte ha en aning om ekonomiska realiteter. Förutom dessa båda, kreerade av Anita Wall och Börje Ahlstedt, förekommer också den åldrade betjänten Luka, spelad av Sven Lindberg:

Han har minst att göra, men det kan vara den svåraste uppgiften ibland. Överhuvudtaget är det tydligt hur de tre skådespelarna lyfter något som faktiskt inte är annat än en bagatell.