29. Eurovision Song Contest 2024

Årets upplaga av Eurovision Song Contest kommer inte att gå till historien för de tävlande låtarnas kvalitet, vare sig i positiv eller negativ bemärkelse. Det är i stället allt som har hänt runt tävlingen som gör den till en av de mer kontroversiella. Det gäller förstås Israels deltagande, men också att Nederländernas bidrag diskvalificerades samma dag som finalen. Allt detta har det förstås skrivits massor om på annat håll, så jag har inte något att tillföra där. I sammanhanget är det ändå tillfredsställande att konstatera att vinnaren Nemo från Schweiz är en värdig sådan, och av allt att döma hade kunnat vinna det här även om förutsättningarna hade varit mer normala. Och ett mer neutralt land för nästa års final är ju svårt att tänka sig.

28. Kampen om Åland

Den här halvtimmesdokumentären fokuserar på Ålands historia i samband med första världskrigets slut, Finlands självständighet och Nationernas förbunds beslut att ögruppen fortsatt skulle höra till Finland, men med självstyre och vissa andra speciella förutsättningar. Något av det visste jag innan, men verkligen inte allt. Här ges också en bakgrund till hur det kunde bli så, som griper tillbaka ända till den tid när både Åland och resten av Finland var en del av Sverige. På ytan är det här tråk-TV, för det är inte särskilt inspirerande vad gäller ljudillustrationer, kameravinklar eller annan dramatisering, men det är oavbrutet intressant ändå.

27. Fångade, säsong 1

Den svenska titeln (och den engelska Trapped) syftar på att den lilla staden Siglufjörður på norra Island, där det mesta av handlingen utspelar sig, blir onåbar på grund av ett snöoväder, och därmed är det förstås också omöjligt för någon att ta sig från staden. Det gäller åtminstone landvägen, för till sjöss kan en dansk färja anlöpa hamnen, och möjligen också ta sig därifrån. Om den får tillstånd.

Bland det första som händer är nämligen att en fiskebåt får en mänsklig torso i sitt nät, och det antas att den har dumpats över bord från färja. Vem det är och var resten av kroppsdelarna finns, det är mysteriet i ungefär första halvan av den här säsongen. Med färjan kommer också två flickor från Nigeria samt en tidigare invånare i Siglufjörður, som avtjänat fängelsestraff för en brand. Om de har något med varandra att göra eller med liket, det vet vi inte från början.

För att bringa reda i dessa olika trådar finns det summa tre poliser. En av dem är den ganska nyinflyttade chefen Andri, som har anknytning till bygden genom att hans fru kommer därifrån. Nu har hon emellertid träffat en annan, och han vet inte riktigt hur eller om han vill stanna kvar där på de nya förutsättningarna. Så finns det en kvinnlig och en äldre manlig polis, båda med den sortens familje- och vänskapsband som man har på mindre orter, där man kanske inte umgås med alla, men man vet vem alla är, och har ibland svårt att bedöma folk helt förutsättningslöst.

Det tar ett par avsnitt innan serien får upp farten, men sedan händer det oväntade saker, som gör det här till en serie som inte uppfyller formulär 1A för kriminalserier. Jag blev själv överraskad av hur sevärd den visade sig vara, även om min anledning att se den som vanligt var att lyssna på talad isländska.

26. Kaffet med Olof Wretling

Visserligen har jag hört Olof Wretlings Vinter i P1 från juldagen 2019, som har samma tema som den här föreställningen, men det här är ett annat medium, och jag tror att här förekommer ett antal utvikningar som jag inte minns från radio. Det handlar i alla fall om Olof Wretling själv, som det brukar, men det är aldrig dåligt när det gäller honom. Premissen är att han åker natttåg mellan Umeå och Stockholm och får dela kupé med Torgny Lindgren, Sara Lidman och PO Enquist. Mer går knappast att beskriva, men deras nattliga samtal, där han själv spelar alla rollerna, är också utgångspunkt för berättelser om olika faser i hans liv. Titeln syftar på den dialektala egenheten att använda bestämd form för att markera partitiv, det vill säga en mängd av något, känt inte minst från Torgny Lindgrens böcker.

25. Schlager i kalla krigets skugga - Intervision Song Contest

Som en uppladdning för kommande veckas eurovisionaliteter fungerar den här dokumentären utmärkt. Det handlar om den östeuropeiska och/eller kommunistiska motsvarigheten Intervision Song Contest, och särskilt 1980 års upplaga. Tävlingen skilde sig en hel del från sin västeuropeiska motsvarighet, och uthålligheten hos arrangörerna verkar ha varit något bristfällig. Den arrangerades i två omgångar, först 1965-1968 i Tjeckoslovakien och sedan 1977-1980 i Sopot i Polen. Sopot valdes eftersom där redan fanns en festival att anknyta till, och den har också fortsatt sin existens på egen hand. (1985 vanns den av Herreys.) Sopot är en gammal fashionabel badort mellan Gdańsk och Gdynia i norra Polen, och själva festivalen ägde rum i en friluftsarena, känd som "skogsoperan". Men 1980 blev ett dramatiskt år, eftersom arbetarna vid varvet i Gdańsk strejkade, och det var till och med på tal att man skulle ställa in festivalen. Så blev det inte, men musikerna skänkte en del av sitt arvode till de strejkande.

Vann gjorde finländska Marion Rung, som hade tävlat för Finland i två eurovisionsfinaler tidigare. Hon intervjuas här, liksom strejkledaren, sedermera presidenten Lech Wałęsa, och ett antal andra. Roligast för mig var att artisternas inkvartering, Grand Hotel i Sopot fick vara med på bild:

för där har jag faktiskt druckit kaffe en gång, 2001 (och varit på toaletten, en upplevelse i sig med grönt jugendkakel).

24. Shetland, säsong 8

Efter sju säsonger tackade Douglas Henshall för sig och lämnade rollen som kommissarie Jimmy Perez vid Shetlandspolisen. Det är en utmaning att fortsätta en polisserie av den här sorten med de förutsättningarna, men jag konstaterar med viss förvåning att det faktiskt fungerar. Lite saknar man honom, men det här har blivit något annat, som också är bra.

Tillförordnad kommissarie är hans tidigare närmaste medarbetare Alison McIntosh, känd som, kallad för och lystrande till smeknamnet Tosh. För att bli ordinarie behöver hon tjänstgöra någon annanstans ett tag, och det verkar hon inte så sugen på. Det här är ju inte den sortens polisserie som utspelar sig lika mycket hemma hos poliserna, men man kan anta att hennes barn och sambo är en anledning för henne att hålla sig på öarna. Resten av Shetlandspoliserna är desamma som tidigare, och det är välgörande för själslugnet att se en serie där alla är rimligt välfungerande och kompetenta för sina arbetsuppgifter. Inte en dålig mage så långt ögat når över de fårbetade gräsvidderna.

Men så kommer det en Londonpolis till Shetlands huvudort Lerwick, och dessutom en Londonpolis som är född och uppvuxen på öarna. Hon heter Ruth Calder och hennes ärende från början är att söka reda på en ung kvinna som har hamnat i fara i London, relaterat till gängbrottslighet, men antas befinna sig på Shetland, där hon har familj. Den familjen och hennes övriga nätverk berör Ruth Calders egen familj, faktiskt så mycket att jag undrar om hon hade fått vara kvar i en utredning i verkligheten på de förutsättningarna. Det hjälper heller inte henne att hon ju är från huvudstadspolisen och inte har några polisiära rättigheter på Shetland (eller i Skottland överhuvudtaget, om jag förstår det rätt). Hon är van att göra som hon vill (och får), och det är inte alltid lätt för henne att inordna sig.

Men jag tycker att seriemakarna har undvikit de mest uppenbara konfliktpunkterna, såsom att två kvinnliga poliser inte skulle kunna samarbeta eller att en Londonpolis skulle se ner på lantisarna i denna utkant av riket. Det går förhållandevis bra efter ett tag, och Ruths förflutna är inte bara till hinder, utan också till nytta. Rätt fort visar det sig nämligen att man behöver ta tag i något annat än bara att hitta den eftersökta kvinnan.

Ruth Calder ska enligt uppgift vara kvar i en nionde säsong, som börjar filmas ungefär nu, och en tionde under nästa år. Det känns som om den här serien kunde rulla på ett tag till, oavsett hur de gör med det. Man ser den för att återknyta bekantskapen med Shetlandspoliserna, så alltför många av dem får inte bytas ut, och man ser den för att få titta på det karga landskapet, och det byts ju knappast ut. 

23. Móðurmál

Om det nu finns någon läsare av den här bloggen som hör till målgruppen "behöver öva sin hörförståelse av isländska", då rekommenderar jag den här lilla dokumentärserien för det ändamålet. Isländska statstelevisionen RÚV har gjort fem tjugominutersavsnitt om fem olika barn/ungdomar som bor på Island men har annat modersmål. De kommer från olika håll och har olika modersmål ‒ ukrainska, engelska, tyska, hindi och cebuano, som talas på Filippinerna. De är också på Island av olika skäl, några är dessutom födda där av föräldrar som har kommit dit till exempel av arbetsrelaterade anledningar.

Ämnesvalet visar förstås att Island fram till nyligen inte har varit ett samhälle där det har funnits många som lärt sig isländska som främmande språk, och förvåningen bland lärare och andra över hur bra det går för dessa ungdomar blir här och var nästan komisk. Barn lär sig ju språk på annat sätt än vuxna, och bor man på Island, går i isländsk skola och spelar fotboll med sina isländska kompisar, då lär man sig också språket.

22. Bror, säsong 2

Den här ungdomsserien ser jag mest för att den utspelar sig i Eslöv. Det räcker inte riktigt för att göra den sevärd, och jag känner mycket starkt att jag är för gammal för att vara målgrupp. Grabbarna som i förra säsongen ägnade sig åt att ordna fester på en ödegård har bytt sysselsättning, möjligen för att gården nu tjänstgör i en annan TV-serie, Trädgårdstider. Nu är de mer var och en på sitt håll, även om de förstås också sammanstrålar på pizzerian. Tonen är vuxnare och allvarligare, och de råkar in i saker som de borde hålla sig ifrån (men då blir det ju ingen intrig att tala om). Att studenten närmar sig är deras minsta problem. Frågan är om det går att mjölka det här konceptet mer, när det inte går att räkna med att alla de fyra huvudpersonerna med rimlig trovärdighet stannar i Eslöv.

21. Jag ska fucking bara

Jimmy Olsson, som tidigare har gjort mockumentärer om Palmegruppen och om Pippi, Tommy och Annika i vuxen ålder, gör här något i stil med den senare, nämligen söker upp Alfons Åberg i vuxen ålder och försöker få till ett samtal med honom om hans barndom. Men Alfons "ska bara", så det blir inte så sammanhängande, däremot på ett par ställen mycket roligt, och genomgående riktigt bra. Som Alfons ses Peter Andersson, som förstås gör en utmärkt prestation.

20. Patient och undertecknad

Relationen mellan patient och terapeut är förstås intressant att utforska, och här görs det i en kortfilm som enligt uppgift ska vara improviserad. Det är i så fall imponerande av skådespelarna, även om det inte är gjort i en enda tagning. Det som händer är att en lång terapirelation ska avslutas med ett sista samtal, vilket förstås måste göras ibland, av olika skäl. Här finns mycket att fundera över vad gäller sådant som samförstånd och samtycke.