35. När tåget lämnar perrongen – i Kjell Höglunds spår

Kjell Höglund, föremålet för den här kortdokumentären, slutade spela för rätt många år sedan, men hans verk förefaller leva vidare strax utanför populärmusikens mittfåra ungefär på samma sätt som när han var aktiv. Inte minst finns det nu andra artister som spelar hans låtar; här syns och hörs i första hand Ellinor Brolin och Ellen Sundberg. Bland det mest fascinerande är hans tidlöshet och att låtar från sjuttio- och åttiotalen kan framföras trovärdigt av unga kvinnliga artister.

34. Bob från Höganäs

Här handlar det verkligen om en annan tid, en tid när det var möjligt att ha en (relativt) tam puma boende i ett privathem, låt vara att det ändå ansågs excentriskt. Bakgrunden är att pumans husse, doktor Gustaf Alling i Höganäs, hade varit i Sydamerika och skjutit ihjäl en vild puma, som visade sig ha ungar. Av dessa fick en följa med doktorn hem. Filmen är från 1930 och då var Bob tre år gammal. Hon (det visade sig nämligen vara en hona) rör sig fritt i salongerna och trädgården, men stumfilmsformatet gör att man inte alltid vet om hon gäspar eller ryter. Bob levde till 1941, då hon måste avlivas eftersom hon hade satt i sig en galosch av gummi. Numera finns hon uppstoppad på museum i Höganäs.

Den som vill få mer bakgrund kan höra en i skrivande stund färsk radiodokumentär här. Hela den här filmen finns hos Svenska Filminstitutets tjänst Filmarkivet.

33. Revolver-Harry − enligt Leif GW Persson

Harry Söderman var på sin tid ett stort namn inom kriminaltekniken − större än vad man idag är medveten om, är den tes som drivs av berättaren, Leif G W Persson, och därmed också av den här dokumentären. Söderman var mannen bakom skapandet av Statens Kriminaltekniska Anstalt, numera efter ett par namnbyten Nationellt forensiskt centrum. Men intrycket är att han knappast trivdes som chef för en statlig myndighet med de krav som följer med en sådan befattning, utan snarare ville vara ute i världen och bygga upp polisen i nybildade länder, för att nämna något av det han hastade mellan. När han dog 1956 var han på ett sådant uppdrag i Marocko.

Sedan den här filmen kom 2017 har det också kommit en biografi i form av tecknad serie, som jag läste när den var relativt ny. Eftersom jag hade lånat den har jag inte tillgång till den nu, så jag kan inte se hur nära den ansluter sig, men min minnesbild är att den tar upp ungefär samma innehåll.

32. Bröderna Dal och spektralstenarna

Det finns fyra TV-serier och en långfilm om den norska bröderna Gaus, Roms och Brumund Dal, spelade av de tre medlemmarna i humorgruppen KLM, som också har gjort mycket annat, som är mindre känt i Sverige. Själv är jag i den åldern att jag såg både den första och den här andra när de sändes i svensk TV första gången, men de två sista tror jag inte att jag har sett alls. Kanske dyker de upp här, för de finns tillgängliga hos NRK:s webb-TV.

Det anspelas här och var på att bröderna är kända från den föregående serien:



och att de färdades med kanoten Elvegris på Overfloden för att hitta professor Drøvel:

Som vanligt spelar de tre huvudrollsinnehavarna också ett antal andra roller, men här medverkar fler skådespelare i större scener än i den föregående serien. Det är också en mer sammanhållen historia, även om man känner igen det episodiska och sketchartade.

Bröderna hittar tillsammans med en annan professor något som skulle kunna hjälpa till att hitta ett botemedel, möjligen vaccin, mot förkylning. De får också ritningarna till en tidsmaskin av en rymdvarelse, och ger sig ut på en färd i tid och rum (rymd) för att hitta tio stycken stenar som tidsmaskinen drivs av. De hamnar på så sätt i vikingatidens Norge, i Frankrike på 1600-talet (och träffar de tre musketörerna, eller snarare de tre muskedundren), på en öde ö med Robinson Caruso, i Egypten "på faraos tid", i Vilda Västern på 1800-talet, i 1920-talets England, där de hjälper till att få ett spökhus beboeligt, i medeltidens England, där de träffar Robin Hood (innan han heter så), i Bagdad(?) där det finns både flygande mattor och harem:

och kalifen heter Kalif Ornia. Det är som synes förhållandevis enkel humor, och en del av den håller sämre idag, när vi inte tycker det är lika roligt med stereotyper som baseras på etnisk tillhörighet. Men står man ut med en del sådana inslag finns det också det som är roligare.

31. De svarta faraonernas rike

Den härskardynasti som kallas "de svarta faraonerna" styrde Egypten under något hundratal år när den dittillsvarande maktstrukturen av något skäl bröt samman. Men de kom från ett sammanhang med en betydligt längre historia, och den här tvådelade dokumentären beskriver vad som nu är känt om deras rike med bas i nuvarande Sudan. Det intryck man får är att det finns mycket forskning kvar att göra, för av olika skäl har tidigare generationers arkeologer hellre ägnat sig åt Egypten. Det skulle inte förvåna om det kan komma en dokumentär till om något eller några år.

30. Min fru går igen

Man kan se den här filmen bara för att titta på de snygga trettiotalsmiljöerna, särskilt den enorma villa som bebos av huvudpersonen Charles Condomine. (Jag tyckte att jag kände igen den, möjligen från Poirot, och det visade sig efter lite googling att det var alldeles rätt, och att den till och med har sin egen Wikipedia-sida.) Charles är författare ‒ och tydligen en framgångsrik sådan, om han har råd att bo där ‒ men just nu går det trögt med skrivandet. Han piskas på av sin amerikanska hustru, som är dotter till den filmmagnat som ska göra film av det manus Charles (inte) skriver på, baserat på en av hans egna böcker. För att få upp farten anlitas ett medium som ska frammana Charles första, numera avlidna, hustru, som tydligen var ett mer inspirerande sällskap än den nuvarande. Och mycket riktigt dyker hon upp, fast det är bara Charles som ser och hör henne, så det är frågan i vilken grad hon existerar utanför hans medvetande. Film är ju ett tacksamt medium för detta, för vi kan glida in och ut i de båda verkligheter där hon finns och syns, respektive inte finns eller syns.

Mediet madame Arcati måste vara en drömroll för en skådespelare i den ålder då de brukar uttala sig i intervjuer om att de bara får spela mormödrar. Den har spelats av sådana storheter som Margaret Rutherford, Penelope Keith, Angela Lansbury och Jennifer Saunders i den pjäs av Noël Coward som filmen bygger på. Som Charles ses Dan Stevens, som väl fortfarande är mest känd från Downton Abbey, men här agerar som om han imiterade Hugh Laurie som Bertie Wooster. Det är inte helt nödvändigt, för att det är en komedi framgår ändå. Överhuvudtaget velar den här filmen mellan farsens överspel och den svarta komedins seriösa förhållningssätt till det fullständigt absurda. Jag tror den hade vunnit på att bestämma sig för någotdera.

29. Falsk som vatten

En novell i samlingen Lagens långa näsa ligger till grund för den här filmen, som ofta verkar betecknas som thriller. Det kan man kalla den, men det tar tid innan det blir spännande, faktiskt mer än halva filmen. Fram till dess är det snarast relationsdrama, när bokförläggaren John (Sverre Anker Ousdal) och poeten Clara (Malin Ek) inleder ett förhållande trots att de är gifta respektive sambo på varsitt håll med Anna (Marie Göranzon) respektive Stig (Stellan Skarsgård). Det är förresten inte det enda prasslandet som pågår. Så småningom lämnar de sina relationer och flyttar ihop i en liten lägenhet i ett rivningsfärdigt hus, där Clara dock har känslan av att vara iakttagen och förföljd. Det händer vissa oförklarliga saker, men en hel del kan tillskrivas hennes känslighet, och så väljer John länge att se det.

Det är ingen utpräglad humoristisk film, även om det finns ett litet avsnitt som visar en förlagsfest, som innehåller pärlor som denna:

(Med ryggen mot kameran syns Tage Danielsson i sin sista roll.)

Det är som sagt först mot slutet som det blir spännande, men då blir det å andra sidan det med besked. Innan dess är nöjet mest att upptäcka unga versioner av nu åldrade skådespelare (förutom de nämnda medverkar till exempel Örjan Ramberg, Philip Zandén och Lotta Ramel samt, i en mycket liten roll, Magnus Uggla).

28. Halsduken

Det här lär vara svensk TV:s första egna kriminalserie, och den lider onekligen av vissa barnsjukdomar. Samtidigt är den ett intressant tidsdokument och en uppvisning av några av tidens mest kända skådespelare. Och jag har ju tagit mig igenom åtta halvtimmesavsnitt, så helt usel kan den knappast vara.

I någon sorts huvudroll som kommissarie syns Lars Ekborg, som nog är den som känns mest modern av alla de medverkande. I motsats till många andra agerar han inte som stode han på Dramatens scen och ville höras på översta raden, utan talar som om han talar med sin motspelare någon eller några meter bort. Bland övriga ihågkomna namn ser man Åke Grönberg (som tillsammans med Ekborg några år senare grälade i TV-sketchen Skattkammarön), Bengt Eklund (mest känd som Tjorvens pappa (eller möjligen numera som Sigges farfar)) och Ulla Sjöblom (som här pratar som Eliza i My Fair Lady före professor Higgins omskolning). I mycket små roller medverkar också senare kända skådespelare som fortfarande är bland oss, Tomas Bolme och Monica Nielsen.

Serien bygger på ett engelskt manus av Francis Durbridge, som inte bara skrev för TV och film utan också för radio, förutom ett stort antal romaner och noveller. Den utgångspunkten gör att denna svenska version dras med vissa underligheter. Det utspelar sig fortfarande i England (fast en del av skådespelarna har svåra problem att uttala exempelvis Littleshaw, där mordoffret hittas), alla har engelska namn och åtminstone de flesta skyltar (men inte alla) är på engelska. Kanske har det gått att hitta miljöer i Sverige som är tillräckligt engelska, jag vet inte, men man kommer nog undan många sådana problem genom att nästan allting utspelar sig inomhus, och därmed blir likt tidens TV-teater. De bilar som förekommer är omväxlande höger- och vänsterstyrda.

Man får se upp så man inte fastnar för mycket i sådana detaljer. Lyckas man kan man ändå konstatera att det är en hyfsad deckarintrig, även om tittarens möjlighet att dra samma slutsatser som kommissarien måste vara minimal.