29. Falsk som vatten

En novell i samlingen Lagens långa näsa ligger till grund för den här filmen, som ofta verkar betecknas som thriller. Det kan man kalla den, men det tar tid innan det blir spännande, faktiskt mer än halva filmen. Fram till dess är det snarast relationsdrama, när bokförläggaren John (Sverre Anker Ousdal) och poeten Clara (Malin Ek) inleder ett förhållande trots att de är gifta respektive sambo på varsitt håll med Anna (Marie Göranzon) respektive Stig (Stellan Skarsgård). Det är förresten inte det enda prasslandet som pågår. Så småningom lämnar de sina relationer och flyttar ihop i en liten lägenhet i ett rivningsfärdigt hus, där Clara dock har känslan av att vara iakttagen och förföljd. Det händer vissa oförklarliga saker, men en hel del kan tillskrivas hennes känslighet, och så väljer John länge att se det.

Det är ingen utpräglad humoristisk film, även om det finns ett litet avsnitt som visar en förlagsfest, som innehåller pärlor som denna:

(Med ryggen mot kameran syns Tage Danielsson i sin sista roll.)

Det är som sagt först mot slutet som det blir spännande, men då blir det å andra sidan det med besked. Innan dess är nöjet mest att upptäcka unga versioner av nu åldrade skådespelare (förutom de nämnda medverkar till exempel Örjan Ramberg, Philip Zandén och Lotta Ramel samt, i en mycket liten roll, Magnus Uggla).

28. Halsduken

Det här lär vara svensk TV:s första egna kriminalserie, och den lider onekligen av vissa barnsjukdomar. Samtidigt är den ett intressant tidsdokument och en uppvisning av några av tidens mest kända skådespelare. Och jag har ju tagit mig igenom åtta halvtimmesavsnitt, så helt usel kan den knappast vara.

I någon sorts huvudroll som kommissarie syns Lars Ekborg, som nog är den som känns mest modern av alla de medverkande. I motsats till många andra agerar han inte som stode han på Dramatens scen och ville höras på översta raden, utan talar som om han talar med sin motspelare någon eller några meter bort. Bland övriga ihågkomna namn ser man Åke Grönberg (som tillsammans med Ekborg några år senare grälade i TV-sketchen Skattkammarön), Bengt Eklund (mest känd som Tjorvens pappa (eller möjligen numera som Sigges farfar)) och Ulla Sjöblom (som här pratar som Eliza i My Fair Lady före professor Higgins omskolning). I mycket små roller medverkar också senare kända skådespelare som fortfarande är bland oss, Tomas Bolme och Monica Nielsen.

Serien bygger på ett engelskt manus av Francis Durbridge, som inte bara skrev för TV och film utan också för radio, förutom ett stort antal romaner och noveller. Den utgångspunkten gör att denna svenska version dras med vissa underligheter. Det utspelar sig fortfarande i England (fast en del av skådespelarna har svåra problem att uttala exempelvis Littleshaw, där mordoffret hittas), alla har engelska namn och åtminstone de flesta skyltar (men inte alla) är på engelska. Kanske har det gått att hitta miljöer i Sverige som är tillräckligt engelska, jag vet inte, men man kommer nog undan många sådana problem genom att nästan allting utspelar sig inomhus, och därmed blir likt tidens TV-teater. De bilar som förekommer är omväxlande höger- och vänsterstyrda.

Man får se upp så man inte fastnar för mycket i sådana detaljer. Lyckas man kan man ändå konstatera att det är en hyfsad deckarintrig, även om tittarens möjlighet att dra samma slutsatser som kommissarien måste vara minimal.