60. Ernst-Hugo Järegård läser en historia av Fritiof Nilsson Piraten

 

 

Titlarna på fyra av de noveller som ingår i den här serien annonseras genom en skylt, men den fjärde, "Kärlek och långvantar", illustreras av Ernst-Hugo Järegård, draperad i en fåtölj:

Det är något underligt med utförandet här, för de tre första har en gemensam grafisk profil, som det hade hetat några decennier senare, medan den fjärde har en egen och den femte ingen alls. (Illustrationerna är gjorda av Åke Arenhill.) I det sista avsnittet är Järegård dessutom annorlunda klädd än i de fyra första, vilket får mig att tro att den är inspelad vid annat tillfälle. Den har också en något annan ton i utförande, fler felläsningar som korrigeras och en mer utlevande stil.

Ernst-Hugo Järegård var ju inte främmande för de stora effekterna, till vilken också kan räknas sänkande av volym och tempo intill ohörbarhetens gräns. Här är många exempel på det, liksom på att uppläsning också kan innefatta diverse ljudeffekter och agerande av handling, så länge det låter sig göras i en fåtölj.

Fritiof Nilsson Piraten skrev flera novellsamlingar, och vad som har styrt urvalet här har jag svårt att avgöra. De fem novellerna är inte ur samma samling och har inget gemensamt tema, men kanske är det helt enkelt någon som har tyckt att de är bra. De fångar i alla fall det som ofta framhålls som författarens signum, att kombinera komik och tragik.

59. Berlin med Beppe

Tre små avsnitt à sju minuter blir också en serie, även om jag tror att de från början är tillkomna som inslag i Go'kväll. Relativt opretentiöst tar programledaren/reportern Beppe Starbrink tåget till Berlin och går respektive cyklar omkring och gör stan. Det säger sig självt att det inte kan bli djuplodande, men med tanke på att det sammanlagt handlar om runt tjugo minuter effektiv programtid ryms det förvånansvärt mycket.

58. Dödsklockan

Ibland är det svårt att förstå varför vissa böcker blir film eller TV, varför vissa inte blir det och vad det är som får det att dröja med en del, ibland flera decennier. Det här filmen är från 1999 och bygger på en bok från 1963 av Kerstin Ekman. Jag har (ännu) inte läst hennes tidiga deckare, men kan ändå konstatera att den här bara är en av hennes sex böcker i den genren från skiftet femtio-/sextiotal. Därefter tog hennes författarskap andra vägar, tills hon i någon mening återkom till kriminallitteraturen med Händelser vid vatten 1993. Även den tog tid på sig att bli TV-serie.

Handlingen utspelar sig i den tid boken tillkom, och centralt i den är ett jaktlag. Det är en begränsad grupp personer på det sätt som pusseldeckaren gärna vill ha, och mitt intryck är att idén inte är överutnyttjad, som en del andra (sällskapsresan, familjegodset etc). Originell är också balansen i berättelsen; den börjar med att de förfestande jägarna ska köra en buss till stationen och hämta ytterligare en deltagare. Eftersom ingen är nykter blir det något slumpmässigt vem som kör, men han lyckas köra på och döda en cyklande kvinna. Alla närvarande (och vi läsare) vet alltså vad som har hänt, och att de flyttar kroppen och låter bli att larma polisen. Men den gemensamma vetskapen är det som sedan driver handlingen i nästan hela filmen genom att bli förutsättningen för hållhakar och allianser.

Kanske är upplösningen inte den starkast tänkbara. Jag såg ganska tidigt vart det hela var på väg, men det är ändå skickligt hanterat fram dit. Till det bidrar förutom intrigen ett antal utmärkta skådespelare. Namn som Keve Hjelm är egentligen på en nivå över vad en TV-film av den här sorten normalt kan räkna med, men hans egentligen lilla roll som halvt fristående i förhållande till jaktlaget är det man minns. Huvudrollen, i den mån man kan tala om en sådan, spelas av Anders Ekborg, som är bäst när han inte säger något, om det nu beror på honom eller de repliker han har fått. Och i filmens svinroll ser man Loa Falkman, oväntat nog, men självklart efter bara en liten scen.

Eftersom det är en SVT-produktion finns den för evigt tillgänglig på Öppet arkiv.

57. Järnvägshotellet

Ibland upptäcker man fynd där man minst anar det. Den här miniserien i tre avsnitt från 2003 gick helt under min radar när den kom, och verkar inte ha uppmärksammats särskilt mycket i efterhand, men finns alltså tillgänglig via SVT:s Öppet arkiv.

Den påminner om en gammaldags pusseldeckare till sin konstruktion, även om den på modernt sätt också handlar en del om polisernas privatliv. Det börjar med att man vid en ombyggnad hittar ett skelett bakom en vägg på ortens järnvägshotell. Det har uppenbarligen legat där länge, och polisen William, som får hand om utredningen får också tydliga signaler från ledningen att hans arbetsinsatser egentligen behövs bättre på annat håll, där man sysslar med mer aktuella brott. Han kan ändå inte låta bli att återvända till hotellet och förhöra (eller i alla fall tala med) ägarinnan och de få gäster som finns där. De är alla underliga existenser, som verkar ha flyttat in där permanent av olika skäl. Många av dem kan antas ha bott där redan när den döde hamnade bakom väggen.

Under första avsnittet tänker jag att jag hade kunnat vara utan det som händer för William och hans närmaste medarbetare Konrad i deras privatliv, men så visar det sig mot all förmodan och genrekonvention att detta är relevant. Hur ska förstås inte avslöjas här. Men det visar, tillsammans med upplösningen, faktiskt värdig Christie eller någon av hennes samtida, att det här är skrivet av någon som kan hantverket. Det är också mycket riktigt Hans Rosenfeldt som ligger bakom manus, ehuru långt före Bron och hans deckare i bokform. Att han också kan mediet visar inte minst den cliffhanger som avslutar andra avsnittet.

Det är något av en klyscha att säga att "miljön blir en egen karaktär", så det gör jag inte. Det är inte heller riktigt sant, för det är personerna som agerar och reagerar. Bland skådespelarna syns Rolf Lydahl som William och en ung Johannes Kuhnke som Konrad. Som hotellgäster förekommer bland andra Tord Petersson (känd från Änglagård-filmerna), Alexandra Rapaport och Katharina Cohen (känd från Glappet), och utanför hotellet finns Sten Ljunggren som polischef och Ingela Olsson som Williams fru Mona, som behändigt nog är läkare.

Hotellet självt:

spelas av Villa Lusthusporten som i verkligheten finns mellan Nordiska museet och Skansen på Djurgården i Stockholm. Det får man alls inget intryck av i de utescener som filmats där. Spåren av den nedlagda järnvägen som passerar får tänkas vara på annat håll.

Som sagt, det här var verkligen nöjsam TV-konsumtion, som håller utmärkt även efter mer än tjugo år.

56. Folktro

Ett väsen per avsnitt, förutom i det sista som handlar om blodstämmare och andra kloka förr i världen, så är upplägget för den här svenska men finskspråkiga serien. Det är för korta avsnitt (en kvart) för att hinna gå på djupet, men intressant ändå.

55. Arkitekt Lewerentz

En del dokumentärfilmer skulle lika gärna kunna vara något annat medium, som radio (numera kanske snarare podd) eller bok (eller text i annan form). Men så är det alls inte med den här filmen, där rörlig bild och tal båda fyller en oumbärlig funktion. När man ser ett alster av den här sorten märker man hur en del andra inte utnyttjar mediets möjligheter.

Det här är inte platsen att bre ut sig om objektet för dokumentären, arkitekten Sigurd Lewerentz, för det går att läsa mycket om honom på annat håll, liksom att se bilder av hans verk. Man kan förstås också se mycket av det i verkligheten; jag hade tillfälle att reflektera något över det på min andra blogg för snart nio år sedan, när jag hade varit i Klippan i anslutning till att Sankt Petri kyrka femtioårsjubilerade. När den stod färdig var Lewerentz över åttio år gammal, och ändå blev det inte hans sista verk. Blomsterkiosken vid Östra kyrkogården i Malmö är senare och mindre, men ges lika stort utrymme i filmen, med goda skäl. Att det alls har kunnat bli någon film beror till stor del på Lewerentz kollega och vän Bernt Nyberg, som filmade en del av deras möten på byggarbetsplatser och spelade in en del av deras samtal.

54. Sámi Lore

Den här serien i sex korta avsnitt handlar om den samiska gestalten Stallo, en sorts jätte med drag av troll, eller möjligen tvärtom. Stor, dum och glupsk är han i de flesta framställningar. Här ges exempel på hur han fortfarande används i samtida kultur, varvade med mer forskningsanknutna inslag.

53. Bröderna Dal och legenden om Atlant-Is

Tolv år efter den förra serien om bröderna Dal återkom de med denna, och eftersom det då var 1994 var jag för gammal för att se den (och inte gammal nog att strunta i det). En del känner man igen, men det finns också sådant som har utvecklats åt ett nytt håll här.

Bröderna ger sig ut på jakt efter två samiska krukor som försvunnit, eller möjligen bytts ut mot förfalskningar. Det antas att detta har något att göra med en försvunnen samisk boplats vid namn Atlant-is. Även om det medverkar vad som förefaller vara riktiga samer som talar samiska är det något lätt exotiserande över det hela, som jag inte tror hade kunnat göras idag. Att det sedan ordvitsas är ju bara vad man väntar sig av sammanhanget:

Idag hade man inte heller kunnat låta ett och ett halvt avsnitt bygga på att Trond Kirkvaag i yellowface spelar diverse kineser som inte kan säga [r], men det gick nog fortfarande an för trettio år sedan.

En del annat framstår som närmast profetiskt:



Till det alla brukar minnas från den första serien hör den dramatiska berättarrösten. Tom Mathisen heter han, och han är förstås med här också. Dessutom medverkar han i bild, interagerar med bröderna och bryter den fjärde väggen genom att prata med publiken. Ett annat stående inslag är att bröderna själva pratar om eller anspelar på att de medverkar i en TV-serie, som att de inte minns vad som hände i förra avsnittet eller att de inte får dricka alkohol eftersom det trots allt är barn-TV. Till det mer surrealistiska hör att politikern (då blivande statsministern) Kjell Magne Bondevik medverkar som sig själv, men inte gör något annat än kommer in på ett kafé, beställer och sätter sig. Paradoxalt nog har den här senare serien åldrats mer än de två tidigare.

52. Dante - akta're för Hajen!

Det här är en underlig film, kanske bäst beskriven som ungdomsbuskis. Dante är huvudperson i en lång serie böcker av Bengt Linder, utkomna på Wahlströms förlag med putslustiga titlar och gröna ryggar. Han har sällskap av sin kompis Tvärsan, och tillsammans ägnar de sig åt brottsbekämpning. Men det verkar som om de i minst lika stor utsträckning njuter av att reta upp vuxenvärlden, om den nu består av brottslingar, polis eller föräldrar. För någon i rätt ålder är det förmodligen ganska roligt.

Man har bemannat filmen med några av landets främsta vuxenskådespelare; inte minst blev de fyra förekommande föräldrarna kända från åttio- och nittotalets såpoperor. Som Dantes föräldrar ser vi Börje Ahlstedt (Lösa förbindelser, Tre Kronor) och Christina Schollin (Varuhuset, Tre Kronor):



‒ här på väg på semester efter en kort inledande scen där de äter middag och flabbar med Tvärsans föräldrar, spelade av Lars Lind (Lösa förbindelser, Goda grannar, Varuhuset, Rederiet) och Meg Westergren (Goda grannar, Rederiet):

‒  här förskräckta över pojkarnas påhitt någonstans i mitten av filmen.

Även i de båda huvudrollerna har man ansträngt sig och hittat två av landets beprövade barnskådespelare, låt vara att de hade sina största roller bakom sig när de fick vara med här. Dante spelas av Jan Ohlsson, mer känd som Emil i Lönneberga, och Tvärsan av Ulf Hasseltorp, mest känd som Hampus i Den vita stenen:

(Trots att de blir av med kläderna ett tag kommenteras inte den underliga och otidsenliga duffel- och hatt-stil som Dante har.)

Som hårt prövad polisinspektör syns John Harryson, inte lika mycket såpaskådespelare, men känd och uppskattad från olika sammanhang:

Även i övrigt har man sökt bland eliten, för det specialkomponerade temat är gjort av (och sjungs av) Lasse Berghagen.

Och ändå blir det här alltså kalkondåligt. Det framgår annorstädes på nätet att filmen blev ett fiasko på biograferna, så det är inte bara tidens tand som har gjort sitt. (Det var förresten tänkt att det skulle bli fler filmer om Dante och Tvärsan, vilket motiverade att Ahlstedt och Schollin etablerades i sina roller, trots att de alltså är på semester nästan hela filmen, och Dante bor hemma hos Tvärsan.)

Till det kalkonartade hör Ricky Bruch i en liten roll som hovmästare på finkrog (fast han mest agerar utkastare):

Tiden har ju gått, förstås, och som mest märks det där det förmodligen inte alls kändes tidsbundet då. Idag hade kanske inte en barnfilm innehållit reklam (produktplacering?) för herrtidningar:



även om de tänkes utkomma på samma förlag som AftonPosten, där Tvärsans far (eller som han genomgående omnämns, gubbe) jobbar. (Hans mor är alltså "gumma".)

Det kom alltså inte fler filmer, och jag undrar om det inte beror på att huvudrollsinnehavarna redan här är lite för gamla för de roller de spelar. Inspelningen är omisskännligt gjord i snöslask, och bör vara från vintern 1977/78, vilket betyder att de var sjutton respektive femton år. Det gäller att smida raskt i så fall, för rollerna agerar som vore de kanske tretton eller fjorton. Men de båda skådespelarna är faktiskt bättre än filmen, även om de får säga idiotiska repliker som inleds med "Min gode man" eller annat som låter som om de har förläst sig på redan då gamla ungdomsböcker. På tal om det hade det kanske varit bättre med en filmatisering av Tvillingdetektiverna, funderar jag på.