66. Serietecknaren som gick på begravning

Det är serietecknaren Mats Jonsson som går på begravning. Honom har jag läst en hel del av, varom den intresserade kan läsa mer på den här bloggens äldre syskon. Den här dokumentären sammanfattar delar av hans två serieromaner När vi var samer och Stinas jojk. Stina, som det handlar om, hette egentligen Kristina Katarina Larsdotter, men blev känd som Stor-Stina. Hon växte hela livet och mätte till sist 218 centimeter. I tidens anda − hon dog 1854 − preparerades hennes skelett och visades upp på museum. Själv hade hon ett antal år som levande visats upp runt om i Europa. Så sent som 2024 hade hennes ben identifierats och kunde begravas i Malå. Mats Jonsson medverkar inte bara som serietecknare, utan också som släkting. Det är förstås också han som står för de animerade inslagen här.

65. Från Alfredson till Ö-ändan

Den här dokumentären är snarast ett reportage, tillkommet under åren 1985−1989. Det förstnämnda året beslutade riksdagen att det skulle göras en "nationalencyklopedi" och det sistnämnda året kom det första bandet av Nationalencyklopedin till sist ut.

Däremellan arbetade förlaget Bra Böcker i Höganäs, som lyckades sno åt sig uppdraget framför näsorna på mer anrika förlag. (Bra Böcker var ju uppstickaren som inte hade Bonniers eller Norstedts kulturella kapital. Jag undrar hur det ska tolkas att en medarbetare säger "situationstecken", inte minst att man väljer att ha med det.)

Själv minns jag vagt en medierapportering som handlade om att det var bråk mellan experter och förlag, att det inte skulle få plats med lika mycket som i gamla uppslagsverk och att projektet var försenat och/eller i tidsnöd. Jag hörde inte till de frälsta när de första banden kom, men skaffade så småningom hela verket. I backspegeln är det inte min bästa investering − när jag nu tog fram första bandet för att kolla några personuppgifter var det länge sedan jag använde NE i pappersversion.

Det är ett ganska inträngande reportage, förhållandevis respektlöst med tanke på vilka sammanhang de får vara med och filma:

Vid bordsänden sitter den första chefredaktören Bi Puranen, som fick lämna sitt uppdrag efter ett par år. Historieskrivningen här är att det berodde på en konflikt med det vetenskapliga råd som sammanträder ovan (under ett par upplagor av Bra Böckers lexikon i bruna respektive gröna band). Därunder syns Jan-Öjvind Swahn (som förresten var chefredaktör för det lexikonet), Sture Allén och Tore Frängsmyr. Damen närmast kan jag inte identifiera, och det är ett återkommande problem att reportagemakarna har snålat med skyltningen.

Den här dokumentären sändes alltså i slutet av 1989, dagen innan det första bandet kom ut, om jag uppfattar slutet rätt. Det är därmed inte så konstigt att den har åldrats på vissa sätt, men som så ofta är det saker som då kanske var helt naturliga som numera är de tydligaste tidsmarkörerna. Den nye chefredaktören Kari Marklund deklarerar stolt att första bandet också kommer att finnas på "femton floppyskivor", men att det inte kommer att göras någon CD-ROM-version, eftersom man ju kan lägga över innehållet på de femton skivorna på sin egen hårddisk. Den versionen är förresten bara tänkt för synskadade − och så demonstreras en talsyntes som får en att tycka att dagens AI-inläsningar av ljudböcker är fantastiska. (Tidsmarkör nummer två är ett askfat i ett arbetsrum.)

En medarbetare som vi i någon mån får följa genom arbetet med det första bandet är en av redaktörerna, Ann Moen, här till vänster. Hon har det inte alltid lätt när experter ska förmås att skriva begripligt och helst inte hoppa av, som vi vid något tillfälle förstår har skett. Till höger är det bildredaktören Jaak Kruusmägi:

För sin tid var det här säkert en högteknologisk kontorsmiljö; det understryks hur datoriserat arbetet är på alla sätt (och så får man se kladdiga faxversioner av något ourskiljbart).

För egen del tyckte jag det var roligast att se bilder från ett stormöte på Ideon i Lund:

I den lokalen åt jag ganska ofta lunch en period sådär tjugofem år senare, och den såg likadan ut då.

64. Res med Jovan, säsong 1

Vid det här laget får väl Jovan Radomir räknas till SVT:s trotjänare, men jag som mycket sällan ser linjär TV hade lite glömt bort honom, faktiskt. Här är han resereporter, men inte den sorten som idkar förment konsumentjournalistik, utan han berättar opretentiöst om platserna utifrån någon garanterat oförarglig vinkel. Det börjar i hans uppväxtstad Katrineholm, men fortsätter sedan via Donau (Budapest och Novi Sad) till Istrien, inklusive Lipica, hemorten för lipizzanerhästarna. Samt Köpenhamn. Några av ställena bestås mer än ett avsnitt, men så kan man få göra när de är under tio minuter vardera.

63. Första fem - pionjärerna som tog plats i riksdagen

Nu har det gått några år sedan det var hundra år sedan Sverige fick kvinnlig rösträtt i riksdagsval och de första fem kvinnorna kom in i riksdagen. Den här dokumentären kom till i samband med det, men ligger kvar ett tag till för oss senfärdiga.

Det är intressant för det mesta, välgjort och för det mesta med rimligt sansade experter som bara undantagsvis blir agitatoriska själva. Men mellan bilder från tiden och nygjorda intervjuer förekommer också lösa klipp som troligen ska illustrera att det långt fram i tiden har funnits fördomar mot kvinnor i politiska sammanhang. Effekten av dem förtas något av att de inte är daterade eller ens försedda med någon annan information alls. Man känner ju igen Tage Erlander, kanske också Yngve Holmberg och Sven Wedén, men absolut inte alla "vanliga människor på gatan".

62. Jakten på Babylons trädgårdar

Titeln täcker egentligen bara en liten del av vad den här dokumentären handlar om, men den är förstås synnerligen klickvänlig. Det handlar om Nineve, en bra bit norr om Babylon, men uppenbarligen av olika skäl tänkbart som platsen för de terrasserade trädgårdar som var ett av antikens ju underverk, men som man länge inte har haft några säkra spår av. Nineve är idag också känt för sin lokalisering i Mosul, och för att IS på 2010-talet förstörde mycket av det bevarade kulturarvet där. Det i sin tur har gjort att det finns förutsättningar för nya fynd där (kanske inte vad IS tänkte sig).

61. Sisi - kejsarinnan, säsong 1

Det har de senaste åren kommit minst en annan TV-serie om kejsarinnan Elisabeth av Österrike, känd som Sisi, förutom att det finns ett antal äldre serier och filmer. Det är därmed naturligt att seriemakarna vill göra något nytt, men frågan är om de har valt rätt här.

Den här första säsongen omfattar den tid när Elisabeth, då hertiginna av Bayern, och den unge kejsaren Franz Joseph träffas, förlovar sig, gifter sig och får sina första två barn. Eftersom det också hände i verkligheten är det knappast någon spoiler, inte heller att kejsaren samtidigt måste hantera försök till uppror på olika håll i sitt vidsträckta rike. Elisabeth å sin sida ägnar sig åt barnen, mer än vad som väntas av en mor i hennes ställning, och åt att bereda plats vid hovet åt en bekantskap hon har gjort. Där lämnar serien det verklighetsanknutna, eftersom bekantskapen är en före detta prostituerad som förses med falsk adelstitel och förväntas fylla funktionen som hovdam eller liknande. Att den näst de två huvudrollerna viktigaste personen i en serie av den här sorten är fritt uppfunnen är möjligen beundransvärt innovativt, men varför då inte skriva en serie om ett fiktivt regentpar? Själv blir jag misstänksam mot allt annat som händer och som inte lätt går att bekräfta på Wikipedia.

Annars har det här nog varit en dyr produktion, även om mycket av den har förlagts till Baltikum med dess attraktiva kostnadsnivå. Det finns mycket att titta på vad gäller miljöer och kläder, och skådespelarna gör sitt jobb, oavsett om de skrider fram genom gemak eller har ångande sex i himmelssäng (givetvis i syfte att producera en tronarvinge). Ändå är det långt till den nivå man har vant sig vid att en serie av det här slaget kan ha (The Crown, jag tittar på dig). Det gör att jag inte kan binda mig för att fortsätta med de för närvarande ytterligare tre säsonger som finns.