40. Bakom Trolltider

Det är numera närmast en tradition att det görs ett bakom kulisserna-program om julkalendern. Det förtar möjligen lite av magin, men vi vuxna tror kanske ändå inte att osynlighetsluvan eller den lysande bärnstenen är på riktigt. Man får alltså se hur en del av tricken görs, och en del av de medverkande får säga hur roligt de har haft. Hommagen till den gamla Trolltider från 1979 gör att jag kanske ska överväga att ta fram den någon lämplig månad och ha den som nostalgikalender.

39. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Det går knappast att säga något nytt om den här klassikern. Det var några år sedan jag såg den här versionen senast - det har ju kommit både en långfilm och en scenföreställning på senare år - men man kan den ju ganska väl. Med stigande ålder uppskattar jag också Gunnar Svenssons musik allt mer.

38. Julkort från Gullan i Gullebo

De är närmast en genre för sig själv, dessa filmer om äldre personer på landsbygden som lever mer eller mindre excentriskt. Den här skiljer sig från mängden genom att vara bara fyra minuter lång, men med tanke på det lär man känna Gullan ganska bra. Däremot blir det förstås ont om tid att förstå anledningen till att den här filmen alls kommer till. (Den går att se i nästan två år till här.)

37. Trolltider - legenden om bergatrollet

Årets julkalender är en ny historia som utspelar sig i samma universum och med delvis samma karaktärer som 1979 års kalender, som hette bara Trolltider. Den är ihågkommen av många som en av de bästa kalendrarna, även om jag själv inte har så starka minnen av den.

Jag tycker att det här är ett förhållandevis lyckat projekt med bra skådespelare och en vettig intrig, om än något tunn för att hålla att dra ut på i tjugofyra avsnitt. Lite humor för vuxna ingår också, liksom att ett par av skådespelarna från den gamla Trolltider återkommer i småroller här. Det blir nog inte en klassiker, men den är definitivt på samma nivå som de senaste årens kalendrar.

36. Maria Lang: Sveriges första deckardrottning

Om man har läst de biografier om Maria Lang som har kommit på senare år innehåller inte den här dokumentären så mycket nytt. Men den är välgjord och innehåller å andra sidan ett utmärkt urval av intervjuer, både med författaren själv, folk hon kände och nutida experter. Extrabonus för mig var att man fick se Nora så mycket, och inte minst lite från deckarfestivalen där i våras, som jag var på (dock utan att kameran fångade mig).

35. Kulturfrågan Kontrapunkt, säsong 6

Årets omgång av Kulturfrågan Kontrapunkt följer i stort sett tidigare års koncept. Lite nya deltagare är det förstås, och så är mitt intryck att frågorna är lättare. Men i huvudsak är det här något man - i varje fall jag - ser för att bilda mig, inte triumfera med egna kunskaper. (Julavsnittet kunde med fördel ha utgått. För lätta frågor och för många ledtrådar, och då har jag inte ens näthatat någon deltagare.)

34. Huset på udden

Boken som ligger till grund för den här serien har hetat Prövad oskuld på svenska, men verkar ha kommit i en nyöversättning med titeln Huset på udden, vilket alltså är förklaringen till den inte så ordagranna översättningen här. Nu verkar dessutom den plats de har valt för inspelning inte vara utpräglat belägen på en udde, och det spelar ingen roll för handlingen, vad jag har uppfattat, så det är fortsatt underligt.

Man borde ha lärt sig vid det här laget att om det görs nyinspelningar av Agatha Christie så följer de inte förlagorna särskilt troget. Här är det en hel del ändrat, inte minst i upplösningen (som jag dock inte kom ihåg från boken). Jag tycker ändå inte att det här är det sämsta resultat jag har sett i den här vägen.

Bland skådespelarna märks Anna Chancellor, som blir mördad relativt omedelbart, men syns i återblickar så att hon får tillfälle att göra en ganska omfattande insats ändå. Som hennes man syns Bill Nighy, och båda är förstås utmärkta som ett äkta par med en för tiden ovanlig dynamik genom att det är hon som sitter på pengarna och därmed också bestämmer. Till det hon har bestämt hör att de har fem adopterade barn, numera unga vuxna, men var och en med sitt bagage av problem, om de nu ska tillskrivas arv eller miljö.

Som det brukas i brittiska serier av den här sorten är det välgjort vad gäller kläder, bilar, miljöer och liknande. Om man inte gillar handlingen har man alltså annat att titta på.

33. En helt vanlig familj

Den här serien har fått fin kritik och verkar också utifrån omdömen på olika håll att uppskattas av publiken. Boken som den bygger på uppskattade jag mycket, och med denna bakgrund är jag förvånad över hur dåligt jag tycker det här har blivit. Det är inte bara lite sämre än förväntat, utan ofta direkt pinsamt att titta på.

Bokens upplägg, att berätta samma händelseförlopp ur tre olika familjemedlemmars perspektiv, är förstås inte möjligt att ta över helt i en bearbetning för TV. Men här har man hamnat någonstans i närheten av det - ibland kommer det en skylt som talar om att vi nu följer "dottern" (om vi inte själva förstår det), och ibland är det något som i bokform hade varit ett allvetande perspektiv.

Intrigen handlar om att en ung man blir dödad med kniv nära sin bostad, och så får vi följa vad som leder fram till det. Det berättas parallellt med vad som händer efter dådet och hur de tre i familjen agerar då. Jag kan inte annat än tycka att det mest blir en uppvisning i att klippa sönder kronologin för att undanhålla oss vissa sammanhang, och det är ingen bra strategi att tittarna ska känna sig lurade.

Skådespelarna agerar generellt taffligt och många låter som om de läser replikerna innantill. Undantaget är huvudrollsinnehavaren Alexandra Karlsson Tyrefors, som faktiskt är en positiv överraskning. (Figge Norling har en mycket liten roll som lektor i juridik och gör inte heller bort sig, men jag märkte inte att det var han förrän jag såg namnet i eftertexterna.)

Att jag alls tittar färdigt beror på att det utspelar sig i Lund och att jag som bosatt i kommunen (och tidigare i centralorten) tycker det är nöjsamt att följa med på gator som jag själv trampat. Förutom Juridicum förekommer UB, Mormors bageri, Grand hotell och några uteställen för ungdomar som jag inte känner till så väl. Polishuset har man med poetisk frihet förlagt till en annan plats än i verkligheten, nämligen där min vårdcentral ligger. Och så är de i Bjärred på kallbadhusets restaurang. Bland det minst trovärdiga i det lundensiska är att de kör bil i stort sett vart de än ska och på ett mirakulöst sätt lyckas hitta laglig parkering utanför porten till samtliga platser som besöks.

32. Drömmarnas hus, säsong 1

Nu blev det återigen en säsong av en tysk serie som utspelar sig i Berlin under Weimarrepubliken (och som bygger på en bok). Det är svårt att inte jämföra den här med Babylon Berlin, men det är inte rättvist, för det är serier med helt olika anslag och målsättning. Den här artar sig till att börja med till att handla om varuhuset Jonass, som ska öppna i en av Berlins fattigare delar och som ska bli Europas första kreditvaruhus. Men ganska snart övergår den till att i huvudsak koncentrera sig på två unga människor, dels den från landet inflyttade Vicki, som är anställd som expedit på varuhuset, dels Harry, som är student på musikkonservatoriet och pianist på rökiga barer, men också råkar vara son till varuhusets innehavare. Deras relation är det som driver handlingen, även om det också handlar om ett antal andra personer i Harrys familj och dess bekantskapskrets samt ett antal anställda på Jonass. Det är inte så originellt, utan man känner igen hur det ofta brukar berättas om unga par i relationer med förhinder. Men det är rimligt väl genomfört - inte minst vad gäller kläderna, men så bör det ju vara när det utspelar sig på ett varuhus. Det finns en säsong till, och med tanke på hur den här slutar är det närmast omöjligt att inte fortsätta med den.

31. Babylon Berlin, säsong 4

Den här TV-serien har med denna säsong nått fram till nyårsafton 1930 - sedan handlar det om vintern och våren 1931. Det är förstås en spännande tid i Tyskland och Berlin, och som tidigare gör sig den stora världen påmind i den lilla världen som också beskrivs (och kanske är mest intressant).

Gereon Rath är fortfarande anställd vid mordroteln hos Berlinpolisen, men ägnar också en stor del av sin tid åt att vara SA-man (infiltratör, får vi ganska snart reda på). Det är ogörligt att försöka beskriva handlingen, men där finns en historia om en diamant, dess rättmätiga judiska ägare och dess nuvarande ägare, familjen Nyssen som förekommit även tidigare. Vidare en historia om ungdomar på glid, vilka gör varuhusinbrott, samt en historia om gängkrig mellan olika grupperingar som försöker behärska Berlins undre värld. Lite har dessa delar med varandra att göra, men de löper också på ganska fritt från varandra.

Den här säsongen tillämpar ibland ett berättarsätt som jag tror är nytt för serien, nämligen att något visas hända, och därefter får vi i en återblick se hur det kunde hände (till exempel hur någon kan befinna sig på ett visst ställe där han inte alls borde kunna vara). Det gör att jag ibland börjar undra om jag har missat något, som i exemplet "hur kan han vara där?", och det är inte alldeles lyckat för upplevelsen.

Tyskan i den här serien är inte alldeles lätt, åtminstone inte när berlinare talar sin dialekt. Men jag har i alla fall lärt mig vad en Strammer Max är.