47. Sagor slutar så – en film om Stina Stoor

Stina Stoors novellsamling Bli som folk från 2015 uppmärksammades både av kritiker, prisjuryer och läsare, inte minst i den då livaktigare bloggosfären. Själv har jag med behållning läst både den och andra noveller av henne, varom man kan läsa mer här. Hon har också medverkat i antologier och skrivit en barnbok, men någon mer vuxenbok har det inte blivit. Det är något av temat i den här dokumentärfilmen, där det framgår att hon i varje fall när den spelades in var upptagen av tankar på om det alls kommer att bli någon mer bok. Det varvas med avsnitt som utspelar sig i hennes hemby vid gränsen mellan Västerbotten och Ångermanland, där man också får träffa hennes mamma (mest) och pappa (mindre). Numera är hon gift med Peter Ericson, som vid filmens tillkomst var generalkonsul i Istanbul, och att bo där är förstås en helt annat typ av tillvaro, som också får sin del. Men något svar på om det kommer någon bok får vi aldrig, knappt heller något svar på varför det inte har kommit någon.

46. Flashback Forever - showen

Den här showen har sina poänger, men jag kan inte komma ifrån intrycket att den mest vänder sig till de många som har lyssnat på podden med samma namn. Dit hör inte jag, och det är tydligt att en del skämt går hem bättre hos publiken på plats än hos mig. Bäst är de delar som mest framstår som tillkomna för det här sammanhanget.

45. En brittisk skandal

Skandal är bara förnamnet på det som den här verklighetsbaserade serien utmynnar i, och det hade nog varit viss skandalfaktor även om det hade hänt idag. Men 1963, när det hela kulminerade, var det något fullkomligt oerhört, och naturligtvis omöjligt för medierna att inte snaska i. Man kan läsa mycket om det på nätet, inte minst på engelska Wikipedia, där all brittisk adel verkar vara relevant per se, och den som vill se serien ska kanske inte veta allt på förhand. Däremot är den nog lite svårnavigerad för en svensk tittare som inte har någon förförståelse alls, så några huvudpunkter följer här.

Huvudpersoner är den elfte hertigen av Argyll och hans hertiginna. De har båda varit gifta tidigare och har barn sedan tidigare, men verkar finna varandra i en himlastormande medelåldersförälskelse och passa varandra bättre än någon av deras tidigare makar (två respektive en). Det stör inte heller att hertigen behöver en rik hustru som kan finansiera renoveringen av hans slott i Skottland (eller i alla fall att hon har en far som kan göra det). Ganska tidigt spårar dock relationen ur. Så som den här serien berättar historien är det svårt att se att den ena parten är mer skyldig än den andra. Han är alkoholist och missbrukar även annat, förutom att han också är våldsam. Hon är manipulativ och otrogen. (Denna beskrivning utesluter inte att det också finns andra mindre trevliga drag hos båda, och ska inte i någon del ses som definierande orsak och verkan.) Att det leder till en skilsmässoprocess är klart redan i prologen. Tidsandan gör att hertiginnan är den som blir värst åtgången i offentligheten.

Brittisk TV kan ju göra den här sortens historiskt drama bättre än någon annan, och även om detta inte är det allra bästa man har sett är det bättre än så mycket annat vi kan ta del av. Inte minst är valet av huvudrollsinnehavare en viktig faktor därvidlag. Som hertigen ses Paul Bettany, känd från mycket, varav jag inte har sett så värst mycket. Men här får han verkligen tillfälle att visa sin talang för att spela allt från charmerande till alarmerande. I rollen som hertiginnan möter vi Claire Foy, kanske mest känd som den första av de tre som spelade drottning Elizabeth i The Crown. Det är därmed något av en utmaning att se henne i en roll som aristokrat i en serie som utspelar sig vid ungefär samma tid, och där det är helt naturligt att hon för det mesta uppträder i pärlhalsband, dräkt och hatt. Efter ett tag inser man ändå att det här är en helt annan typ än drottningen.

Som slottet Inveraray ses faktiskt slottet Inveraray, åtminstone utvändigt. Interiörerna har jag inte kontrollerat, men eftersom det numera i verkligheten är öppet för besökare är det kanske inte omöjligt att man har fått filma där. Det ägs och bebos av den trettonde hertigen, barnbarn till den elfte (och en av hans tidigare hustrur). I övrigt är det rätt mycket inomhusmiljöer, välgjorda, men kanske mindre krävande att bygga i studio, föreställer jag mig.

44. När ljuset bryts

Det har blivit glest mellan biobesöken på senare år, men nu har Kino i Lund öppnat efter renovering med två nya salonger i det mindre formatet. Idag var vi fyra personer i en salong med arton platser som såg denna isländska prisbelönta och festivalvisade film.

Den har ett intressant dilemma som utgångspunkt. Huvudpersonen Una har något slags relation med Diddi, som egentligen har ett distansförhållande med Klara. Nu har han bestämt sig för att åka hem och träffa henne och göra slut, så Una och han kan vara ihop på riktigt. Och så dör han på vägen. Dessutom sker det i en stor olycka i en vägtunnel, så det är många andra som också har förolyckats och därmed många andra som sörjer och söker svar på vad som har hänt. Una kan förstås inte spela sörjande flickvän, när det finns en annan i den rollen, utan hon får hantera det hela tillsammans med Diddis och hennes andra vänner.

Det är långsamt och ofta inte särskilt pratsamt, men klarar man av att vänja sig vid det är det här en sevärd och välspelad film. För min del fanns det två små bonusar, för en av vännerna spelas av Gunnar Hrafn Kristjánsson, som annars förekommer i de isländska barnnyheterna på RÙV, som jag ser ibland för att öva språket, och en annan spelas av Ágúst Wigum, som jag nyss har sett i TV-serien om Vigdís Finnbogadóttir, där han spelade hennes bror.

43. Eurovision Song Contest 2025

Som vanligt efter Eurovision Song Contest känns det som om allt väsentligt redan är sagt, om inte av mig i sociala medier så av andra i sociala eller andra medier. En fjärdeplats för Sverige och KAJ är egentligen ett utmärkt resultat för ett bidrag som är så otypiskt för vad som har brukat vara framgångsrikt för Sverige tidigare. Och alldeles lagom för alla som tycker att det är för dyrt och krångligt att ordna detta jätteevenemang nästa år. Nu blir det istället Österrikes huvudvärk.

42. Muren, säsong 6

Muren fortsätter med sitt nu beprövade koncept, som låter frågandet stå i centrum. Möjligen är det en och annan av experterna som själva vill stå något mer i centrum än vad det konceptet tilllåter, men då är ett förslag att man avböjer deltagande inför kommande omgång. De tävlande deltagarna har den här säsongen hållit högre klass än tidigare, är mitt intryck utan att ha studerat statistik. Det gör programmet roligare, tycker jag.

41. KAJ kommer hem − Live från Vörå

Det här är en två månader gammal sändning från helgen efter att KAJ hade vunnit Melodifestivalen och kom hem till Vörå i Österbotten. Där hade kommunen snabbt ordnat ihop ett evenemang, men pojkarna i KAJ ville inte att det skulle handla bara om dem, så det tar en timme innan det blir deras tur. Fram till dess får vi se Vörå spelmansklubb (blåfrusna farbröder med dragspel) och Josefin Sirén (som liksom KAJ sjunger på Vörådialekt). Däremellan är det publikintervjuer och annat myspys, hela tiden på både svenska och finska. Och så blir det till sist en halvtimme med KAJ som sjunger några av sina tidigare hits samt förstås "Bara bada bastu". Femtusen i publiken i en kommun med drygt sextusen invånare, och detta en marsdag när det åtminstone tidvis är blötsnö och snålblåst. Det är tydligt att symbiosen mellan KAJ och Vörå är något alldeles särskilt.

40. KAJ och jag

Som sagt, det är mycket KAJ den här veckan. Om man vill gå tillbaka till rötterna kan man se den här dokumentären där den svenske skådespelaren Eric Stern besöker dem i Vörå och får följa med till deras gamla skola, deras gamla stammiskafé och inte minst den lokal där de gjorde sina första uppträdanden (det är vad jag tror i svensk kontext skulle kallas bygdegård). Det är tydligt att de fortfarande känner en stark tillhörighet i sin hembygd, på ett sätt som jag har svårt att tänka mig att en motsvarande svensk grupp från ett litet samhälle skulle göra. Det här slutar med att de genomför den planerade spelningen i idrottshallen, för den var ju bestämd långt innan de visste att de skulle kvalificera sig för Eurovision Song Contest, och om åttahundra personer har köpt biljetter, då finns det inte på kartan att ställa in eller boka om.

39. Nästan unplugged: KAJ

Det är mycket KAJ i dessa dagar. I skrivande stund har de gått vidare från semifinal till final i Eurovision Song Contest, men om man behöver mer än deras framträdande där (och ymnighetshornet sociala medier) kan man också se den här korsningen av dokumentär och föreställning, som gjordes redan 2018. De är alltså yngre, men talangen för humor och musik i kombination är inte att ta miste på. För mig är det en gåta att det har tagit ända fram till nu innan någon i Sverige har plockat upp dem och lanserat dem hos oss. Vad gäller genombrott är det väl i klass med Carola och Snoddas.

38. Mamma

Mellan varven glömmer jag att det finns en massa kortfilmer att se på SVT Play. Där hittar man ett litet tag till denna norska film om en ung mamma, som bor hemma hos sin egen mamma tillsammans med sin dotter. Nu är det nyårsafton och den äldre mamman har en dejt, så den yngre mamman borde stanna hemma och ta hand om dottern. Hon har dock andra planer.