93. Mästaren och Margarita

Michail Bulgakovs roman med samma namn är förstås förlaga till den här filmen, men den innehåller såvitt jag förstår också delar som inte återfinns i boken. (Jag läste den våren 1993, så det må vara ursäktat om jag inte minns den i detalj.) Liksom boken på sin tid ‒ den publicerades postumt och till en början i starkt beskuret skick ‒ har filmen väckt irritation hos de styrande i Moskva.

Den går knappast att beskriva eller sammanfatta på något sätt som gör helheten rättvisa. Det finns en realistisk historia som utspelar sig i 1930-talets Moskva, där en författare har skrivit en pjäs med titeln Pilatus, som först ska sättas upp men sedan tas bort från repertoaren. Vidare finns det en historia från 30-talets (alltså inte 1930-talets) Judéen om den verklige Pontius Pilatus, och så en historia med starka inslag av magi, vilken utspelar sig i någon oprecis modern tid. Allt detta, inte minst den talande, rökande och agerande katten Behemot, är möjligt tack vare modern teknik, och om inte annat är det en väldigt snygg film med mycket att titta på. Trots att det tar två och en halv timme är mitt intryck att det blir trångt om utrymmet när mycket ska få plats, och det är alls ingen lätt film att ta till sig. Ändå tror jag den går att se med behållning utan att man måste förstå varje detalj och varje nivå i berättelsen.

92. Farlig vår

Mellan 1949, när den här filmen hade premiär, och 1965, när Nattmara (som jag såg tidigare i veckan) kom, regisserade Arne Mattsson över trettio filmer. Många av dem kan placeras i kriminalgenren, som de båda nämnda. När man får dem på så här kort avstånd från varandra kan man konstatera att Mattsson utvecklades ‒ eller om det var genren och smaken som gjorde det. Det betyder att den här känns förhållandevis åldrad, medan Nattmara är fullt sebar med behållning.

Till svensk fyrtiotalsfilm hör att Julia Cæsar ska spela hyrestant och Wiktor "Kulörten" Andersson stadsbud (eller liknande), och i de avseendena är det här en mycket tidstypisk skapelse. Bland andra flitiga skådespelare märks Artur "Klabbarparn" Rolén som frackuthyrare. Men mest handlar det om fem studenter i Uppsala, sällan samlade på samma bild, men här är de:

Från vänster är det Åke Grönberg (som verkar vara överliggaren i sammanhanget), Stig Olin, Jan Molander, Karl-Arne Holmsten och Birger Malmsten. Alla var etablerade trots sin ungdom och gjorde också mycket film, TV och teater senare.

Det hela utspelar sig alltså i Uppsala under en vår, och man får allt man kan önska sig av studentstadens miljö ‒ valborg, spex, hyresrum med mera dylikt, understundom till och med en föreläsning, om än aldrig någon tentamen. Till detta kommer också diverse musikinslag, ofta med visor av uppsaliensaren Ulf Peder Olrog. Mordet, som inträffar föredömligt tidigt, drabbar en ung kvinna med mindre gott rykte, och det framgår att alla de fem på något sätt har haft en relation med henne. Det har också hennes hyresvärd, spelade av Victor Sjöström, som nog får sägas vara onödigt kompetent för den här typen av film. Polisen gör inte mycket, i alla fall inte mycket som vi får se, utan de fem studenterna bedriver sin egen utredning, inklusive att försöka provocera mördaren att slå till på nytt.

Kriminalgåtan är knappast den här filmen starka sida, och var det nog inte ens när den var ny. Här ska inte avslöjas hur det hänger ihop (det kan den intresserade läsa om här), men jag är djupt otillfredsställd av slutet. Inte heller är jag tillräckligt intresserad av Uppsala för att gå igång på de autentiska miljöer man får titta på, men det finns det nog andra som är.

91. Nattmara

Det är inte alltid man får så entydig information om vilken dag som här, där vi får en inblick i mördarens almanacka. Nu visar det sig att han har tagit livet av fel kvinna, eftersom det slumpade sig så att det kom en annan Citroën med ett snarlikt registreringsnummer körande samma väg vid samma tid. (Allt det där får man reda på de första kanske tio minuterna, så det räknar jag inte som spoiler.)

Den riktiga Maj Berg är direktris för en modeateljé och blir sedan föremål för olika händelser som hon med viss rätt tolkar som sätt att ta livet av henne. Men de har den karaktären att hennes omgivning inte tar dem på allvar och tror att det är hon som håller på att förlora förståndet, eventuellt att hon dricker för mycket (vilket hon nog gör, eftersom det hela blir en rätt pressande tillvaro).

Likheten med klassikern Gasljus har påtalats, liksom andra paralleller, men har man inte sett dem kan man ändå se den här filmen, som faktiskt är ett mycket gott hantverk i genren psykologisk thriller. För det borgar inte minst den imponerande listan över medverkande. Regissör är Arne Mattsson, svensk filmthrillers stora namn vid den här tiden, men kanske något olyckligt ihågkommen för sina filmer om privatdetektivparet Hillman, som jag minns som något för komiska för att fungera som spänning. Han har också skrivit manus tillsammans med Per Wahlöö, som det här året också kom ut med första delen i deckarserien om Martin Beck, men hade skrivit flera böcker tidigare. Den suggestiva musiken är gjord av Georg Riedel, som verkligen kunde mer än skriva visor till Astrid Lindgren-filmatiseringar.

I huvudrollerna ses Ulla Jacobsson som Maj Berg och Gunnar Hellström som hennes man, båda utmärkta såväl på egen hand som när de spelar mot varandra. Majs moster som deläger modeateljén och bor i våningen ovanpå spelas stramt av Mimi Pollak, som jag alltid tycker ger en mörk underton åt alla roller hon fick. Den mest förekommande polisen spelas av Sven Lindberg och en av de anställda hos Maj är Mona Malm. Och slutligen, som mördare syns Tord Petersson, sedermera mest känd som en av bröderna i Änglagård, men utmärkt redan här. Eftersom det utspelar sig 1965 är alla dessutom vansinnigt snyggt klädda (tyvärr i svartvitt), även exempelvis när Gunnar Hellström kastar på sig nattrock över pyjamas för att svara i telefon(!).

Filmen ligger just nu ute på SVT Play, men bara någon vecka till. Den verkar dock återkomma där med ojämna mellanrum, så det finns anledning att hålla utkik.

90. Murder Mystery 2

Man måste inte ha sett den förra filmen (som föga förvånande hette Murder Mystery) för att kunna se den här med behållning. Det ger kanske ändå något mervärde, eftersom en del karaktärer återkommer utöver de förväntade huvudrollerna, det amerikanska detektivpar som spelas av Jennifer Aniston och Adam Sandler. Nu blir de bjudna till bröllop i Indien, där en maharadja (som de träffade i förra filmen) ska gifta sig. Det är svårt att inte tänka på det galna sexdagarsbröllop som ägde rum 2024 och har en egen Wikipedia-artikel, men den här filmen är faktiskt från året innan. Mitt i en Bollywood-inspirerad dansscen kommer brudgummen inridande på en elefant för att genast falla död ner och visa sig vara någon annan. Den riktige brudgummen är nämligen kidnappad. Det här är inte det mest vansinniga som händer, och det gäller att ha ögonen med sig för att inte missa något, liksom det gäller att ha öronen med sig för att inte missa någon snärtig replik. Om den förra filmen var gjord med kärlek till pusseldeckaren så omfamnar den här snarare actionkomedin, inte minst när sista tredjedelen utspelar sig i Eiffeltornet och kidnapparna befinner sig på en våning och övriga på en annan. Om man går in med rätt förväntningar är det här utmärkt underhållning för stunden.

89. Kaos

Den grekiska mytologin är en närmast outsinlig källa att ösa ur för populärkulturen än i denna dag. Den här TV-serien har planterat om dess panteon till en modern värld där det finns både television och telefoner, men där gudarna fortfarande interagerar med människorna och deras värld.

Zeus knallar omkring i sitt Olympen, merendels iförd träningsoverall, och försöker upprätthålla sin auktoritet som gudarnas överhuvud. Det går sådär – inte minst är hans paranta hustru Hera föga benägen att underordna sig. Hon upprätthåller en relation med sin bror (och Zeus bror) Poseidon, och försöker hålla borta alla de jordiska kvinnor som Zeus har haft ihop det med. Den tredje brodern Hades styr underjorden närmast som en statstjänsteman, biträdd av döda och halvdöda.

Det gäller att välja ut några intressanta intrigtrådar om man ska göra en serie av den här sorten, för allt kan man inte ta med. En viktig sådan är historien om Orfeus och Eurydike, som har behållit sina huvuddrag, att hon dör och han ska hämta henne tillbaka från dödsriket. En annan handlar om Ariadne och Minotauros, den senare länge osynlig i labyrinten. (Kung Minos av Kreta har i den här fiktionen blivit president med en sådans för- och nackdelar.)

Det är en tidvis våldsam historia, och ingen av de medverkande är odelat sympatisk. Men så är ju även originalet; ofelbara gudomligheter får man söka på annat håll. Det har varit en del reaktioner på att det beslutades att inte göra en andra säsong redan några veckor efter att denna haft premiär. Jag vet inte om jag hade önskat mig en fortsättning, för det är ansträngande att hänga med, men också i någon mening belönande.

88. Vi på Saltkråkan

Redan när nyheten kom att det skulle göras en ny version av den här klassikern från sextiotalet blev det debatt om såväl hur som varför. Nu när resultatet finns att se kan man fortsätta debatten på något fastare underlag.

Hur?

Det är en modernare Saltkråkan, men den är nog ungefär lika efter sin tid idag som originalet var då. Det förekommer mobiler, men de har inte alltid täckning. Det finns en tjock-TV, men det kan skyllas på att familjen Melkersson bara hyr Snickargården. Och Melker skriver sin bok på dator, men tar en pappersutskrift för säkerhets skull.

Från originalets tretton har man här bantat ner sig till sex avsnitt. Det innebär förstås att en del är borta, till exempel hela julfirandet och alla vinterscener. Jag tror ändå att de flesta hittar sina favoritinslag, som Pelles kanin Jocke, de äldre barnens försvinnande i dimman och en del av Melkers tafatthet. Men han är den av de vuxna som skiljer sig mest från förr genom att vara betydligt mindre klantig och mer kapabel.

Varför?

Det är möjligen så att den gamla TV-serien och filmerna inte tilltalar dagens barn. Men då är frågan om den här versionen gör det. Den ska nog vara en så kallad familjeserie, men det får vara en tålmodig familj som klarar berättartempot, som verkligen inte är högt.

87. Saltkråkan - bakom kameran

I kölvattnet av den nya versionen av Vi på Saltkråkan serveras också den här kortkorta dokumentären med lite gamla klipp och intervjuer och en del nytt material. Den går att se utan lidande, men känns på grund av sin korta längd närmast försumlig.

86. Kulturfrågan Kontrapunkt, säsong 8

Årets omgång av Kulturfrågan Kontrapunkt har gått i mål, och jag måste erkänna att jag har följt med till slutet utan verklig entusiasm. Det har varit för få spännande matcher och för få intressanta deltagare. Och även om detta inte är platsen för näthat måste jag säga att jag inte tycker att Rickard Söderberg fungerar i domarrollen här. Inte minst borde hans putslustiga manus putsas (och om han inte själv skriver dem är den åsikten förstås riktad till den som gör det). När jag ser på mina synpunkter om förra säsongen noterar jag ändå att produktionen tydligen läser här, för båda de saker jag tog upp är åtgärdade (eller om de själva har kommit till samma slutsats, det är också tänkbart).

85. The Residence

Rekommendationerna duggar tätt när man är tillbaka hos strömningstjänsten, både från vänner i verkligheten och från algoritmerna. Här träffade de rätt, kan jag konstatera.

Det som står i centrum för den här berättelsen är ett misstänkt dödsfall i Vita husets bostadsdel. Det är husets chief usher ("förstevaktmästare" säger textremsan, men det tror jag inte på) som hittas död en kväll när det pågår en "statsmiddag" (säger textremsan) med Australiens premiärminister och andra höjdare därifrån. På gammaldags pusseldeckarmanér har de flesta motiv, och efter hand som det undersöks visar sig de flesta också ha möjlighet. Det här är en serie som är gjord med stor kärlek till deckargenren, men den är alldeles bestämt också modern. Inte minst är det högt tempo i repliker och klipp, så man får vara alert för att inte missa någon ledtråd.

Det finns många bra medverkande, men huvudrollsinnehavaren Uzo Aduba som detektiven Cordelia Cupp är i särklass. Egentligen borde hon vara alldeles för egensinnig för att kunna fungera i en sådan yrkesroll, men hon kommer undan genom att vara kompetent. Är man tillräckligt kompetent kan man också gå ut och idka lite fågelskådning på Vita husets gräsmatta när andan faller på.

Upplägget gör att det av allt att döma inte kommer mer än den här säsongen, och det tycker jag är synd. Till och med jag som har svårt att hålla intresset uppe i långa serier hade fortsatt om det funnes möjlighet.

84. Derry Girls, säsong 1

Sitcom är en genre som jag brukar ha svårt för, kanske för att den så tydligt anstränger sig för att vara rolig. Humor i andra sammanhang brukar jag inte ha lika svårt för, eftersom den inte uppfattas som lika tillkämpad.

Den här brittiska serien fungerar ändå oväntat bra för mig, trots att den nog måste kallas tillkämpad på samma sätt som privatteaterfarser kan vara. Den utspelar sig på Nordirland på nittiotalet, medan konflikten mellan katoliker och protestanter fortfarande var högst levande och det gick beväpnad militär på gatorna. Mot denna bakgrund får man följa ett gäng tonåringar som är elever i en katolsk flickskola med nunnor som lärare. Handlingen är närmast obeskrivbar i sin surrealism; ett typiskt exempel är att en i gänget är en kille från England (kusin till en annan) som alltså får gå på flickskolan.

En annan välgörande egenskap är att den här säsongen består av sex avsnitt, vilket gör att verkliga bottennapp kan undvikas. Sedan finns det två ungefär lika korta säsonger till, och det är alltihop. Så borde fler sitcommakare jobba.