20. Conan Doyle - fast i Sherlock Holmes

Det finns oväntat många intressanta kulturdokumentärer på SVT Play när man börjar leta (och då har jag inte ens vågat titta hos Kunskapskanalen). Den här handlar mer om författaren än om hans fiktive huvudperson, men det är förstås omöjligt att gå förbi Sherlock Holmes i en sådan dokumentär. Inte minst är det som speakern avslutar med, att Doyle numera inte är ihågkommen för något annat - vilket han själv hade varit bedrövad över, kan man anta.

19. The Windsors, säsong 2

Någon gång ibland vill man se något som inte har det minsta seriösa anspråk utan bara är trams. Då passar den här engelska serien bra, tillgänglig på Netflix. Den påminner om när TV-programmet Hey Baberiba parodierade den svenska kungafamiljen, men här finns lite mer sammanhängande handling i avsnitt av sedvanlig komedilängd. Mycket med verkligheten har det inte att göra, får man hoppas.

Camilla är en klassisk såpoperahäxa som smider planer, Harry är ett offer för sina lustar till kvinnor och alkohol, Charles odlar biodynamiskt och är övertygad om att folket älskar honom. Etc. Ett kännetecken är att drottningen och prins Philip aldrig syns.

Det är verkligen mycket roligt, men föga intellektuell humor. I det sista avsnittet är en intrigtråd att Kate (det vill säga hertiginnan av Cambridge, Catherine, gift med prins William) matas med bantningsdrinkar som hennes syster Pippa i själva verket har löst upp donuts i för att Kate ska bli fet och oattraktiv. Sådant måste man alltså tycka är roligt. Säsongen består av en julspecial, sex vanliga avsnitt och en bröllopsspecial, där Harry och Meghan gifter sig. I närtid har jag bara sett det sista; hela den övriga säsongen har funnits tillgänglig längre.

18. Oscar Wilde

Den här engelska dokumentären, tillgänglig på SVT Play ett tag till, innehåller inte bara intervjuer med Wilde-kännare utan också dramatiserade småbitar ur hans pjäser och andra verk. Bland skådespelarna där återfinns ingen mindre än Anna Chancellor, känd från olika TV-serier, men fortfarande kanske mest från Fyra bröllop och en begravning. För Wilde-novisen kan nog det här vara en lagom introduktion.

17. Hans Arnold - penselns häxmästare

Ingen svensk i någorlunda framskriden ålder kan ha missat den enormt produktive konstnären och illustratören Hans Arnold. Har man inte sett hans LP-omslag åt ABBA så har man sett hans bokomslag. (Jag har haft anledning att återkomma till honom ibland i min andra blogg som handlar om just böcker.) Och förutom alla beställningsjobb, där han tydligtvis alltid har satt en ära i att leverera i tid, har han hunnit med ett eget konstnärskap - som förresten har avsatt ett verk på en vägg i det rum där jag sitter och skriver detta.

Skräck är väl det tema han har blivit mest känd för, men tittar man noga finns det också mycket humor och lekfullhet i hans bilder. Jag var själv mycket fascinerad av detaljrikedomen och det surrealistiska anslaget, långt innan jag visste vad surrealism är. Hans personlighet verkar ha lutat mer år det lekfulla än det skräckinjagande. Intrycket av den här TV-filmen är faktiskt att han var en ovanligt sympatisk man. Den dräller förstås av bilder som man hade kunnat citera, men jag tycker att var och en kan se filmen själv (den ligger ute en dryg månad till).

16. Xerxes

Den här TV-serien såg jag aldrig när den gick första gången, hösten 1988. Jag har nog trott att den var mindre fars och mer drama än den nu visade sig vara.

Behållningen med gamla TV-serier kan ibland vara att få se stora skådespelare i tidstypiska frisyrer och kläder, och så är det i utpräglad grad här. Huvudrollsinnehavaren Benny Haag ser väl ut som ungdomar gjorde då, även om vi idag tycker att hans jeans har hög midja:

Sedan blir det kändisar som Helge Skoog:

Yvonne Lombard:

Eva Remaeus:

Thomas Roos:

Ulla Skoog:

Charlotte Strandberg:

Claire Wikholm (som verkar ha sin egen tidslinje vad gäller frisyr och mode):

Suzanne Reuter:

och Meta Velander:

Mest utpräglade karaktär utanför Xerxes' trio av kompisar är vaktmästaren som han får arbeta med, subtilt men superbt spelad av Jan Blomberg.

15. Bakom stängda dörrar

Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig när jag plockade på mig den här filmen på biblioteket i byn. (Där har de förresten filmerna uppdelade efter produktionsland, åtminstone USA, Storbritannien, Frankrike, Spanien och Italien, men inte till exempel Tyskland.) Av François Ozon har jag tidigare bara sett 8 kvinnor, en deckarmusikalkomedi som är mycket rolig men också lika absurd som genreblandningen antyder. Den bygger på en pjäs, liksom den här filmen gör.

Det här är omisskännligt franskt, kan man konstatera. Det handlar om en fransklärare, medelålders och lite tråkig, som egentligen hade velat bli författare. När han tar över en gymnasieklass och låter dem skriva om vad de har gjort i helgen upptäcker han en talangfull skribent bland eleverna. Dennes inlämningsuppgifter slutar med "Fortsättning följer" - och det gör det verkligen. Temat för dem är att han nästlar sig in i en annan elevs familj under förevändning att han hjälper denne med matteläxorna, men i själva verket är han - eller framställer sig i varje fall som - närmast voyeur.

Upplägget gör förstås att det pratas en hel del; det är faktiskt sällan tyst, oavsett om scenerna utspelar sig i den iakttagna familjen, i skolan eller hemma hos franskläraren (vars hustru får läsa eller lyssna på historierna). Så småningom blir det både roligt och obehagligt i en intressant blandning. Om man är ute efter något franskt kan man knappast hitta något mer passande, trots att lärarens hustru spelas av Kristin Scott Thomas från Fyra bröllop och en begravning, men jag har nu upptäckt att hon sedan länge bor i Frankrike, och hon pratar på duktigt, hon också.

14. Fyren mellan haven

För tre och ett halvt år sedan läste jag boken som den här filmen bygger på. Den var inte så enastående som den har presenterats i vissa sammanhang, och filmen är tyvärr ytterligare lite sämre. Det handlar om fyrvaktaren Tom och hans fru Isabel som tar hand om ett nyfött barn som flyter i land i en båt, tillsammans med en död man. Eftersom Isabel just har fått missfall lyckas de komma undan med att presentera barnet som sitt - de får besök på fyren bara var tredje månad, så ingen misstänker något.

Den ensliga miljön gör att Michael Fassbender och Alicia Vikander i huvudrollerna har mycket att göra. (De verkar förresten ha blivit ett par i samband med filminspelningen.) De är bra, och miljön är bra, men intrigen känns tyvärr ganska endimensionell i förhållande till boken, där det verkliga dilemmat kom bättre till sin rätt.

13. Melodifestivalen 2020

Låt mig gissa att årets upplaga av Melodifestivalen kommer att bli ihågkommen för införandet av Hall of fame, och det därmed sammanhängande nostalgimedleyt i Andra chansen (och ett par andra nummer med gamla stjärnor), som har potential att bli en klassiker som de tio programledarnas medley 2000. Lite tråkigt bara att det var åtta låtar från i år som var med och tävlade där och inte alls kunde konkurrera.

Deltävlingarna och finalen tycker jag har varit ljumna i år. Ingenting har varit så bra som det är ibland, inte låtarna, inte programledarna, inte mellanakterna. Därmed inte sagt att det har varit dåligt, men inte heller särskilt engagerande. Mina två favoritbidrag åkte ut i sina semifinaler och mina favoriter i finalen slutade trea och åtta. Ljummet, som sagt.

12. Mannen från Mallorca

Mitt enda strukturerade läsprojekt i år är Leif GW Perssons deckare, tolv stycken som räcker lagom till ett år. I anslutning till det tänkte jag också se de filmer och TV-serier som är baserade på dem. Detta är alltså Bo Widerbergs filmversion av hans första deckare Grisfesten.

Det är något av en liten klassiker i genren, om än inte på samma nivå som Mannen på taket av samme regissör. Men på regissörers vis återkommer han delvis till samma skådespelare; här syns Thomas Hellberg, Ingvar Hirdwall och Håkan Serner i små men knivskarpa roller. Och i huvudrollerna finns Sven Wollter - också återanvänd från samma film - och Tomas von Brömssen, som Widerberg skulle återkomma till senare. Men frågan är om inte Ernst Günther är allra bäst i sin paradroll som fryntlig men bullrig, här i kapaciteten som polischef.

Mest överraskande torde vara att justitieministern som går till prostituerade spelas av Hans Villius, och inte mindre överraskande är att han kör en orange SAAB 96. Däremot är det helt in character att han för dagbok, för det gjorde även den verklige förebilden.

11. Operation Klotty

Man ska inte förledas att tro att en dockserie alltid är barn-TV. Men det är förstås delvis kontrasten mellan formen och innehållet som skapar humorn i den här fullkomligt vansinniga historien. Det handlar om den 97-årige begagnade bilhandlaren Klotty:



lyxhustrun Renata (här till vänster under en slottslunch):



deras lata tonårsdotter och ett antal ytterligare karaktärer runt dem, alla lika absurda. Och om inte karaktärerna vore tillräckligt så är replikerna ofta som skrivna av en briljant galning:





Det dräller av potentiella citat, men jag tycker att alla ska titta själva.