6. 30 sekunder

Den som trodde att intresset för Palmemordet skulle upphöra efter den beramade presskonferensen 2020, då den så kallade Skandiamannen utpekades som trolig gärningsman, den har inte fått rätt, kan man sammanfattningsvis konstatera. Det senaste inlägget i frågan är den här dokumentären, som handlar om de trettio sekunder som förflyter från det första skottet, det som dödar Palme. Lite grann handlar det faktiskt också om saker som händer kort dessförinnan, men fokus är annars mycket snävt.

Vad som står i centrum är en kartläggning sekund för sekund med hjälp i huvudsak av tiden det tog för trafikljusen på Sveavägen att skifta från rött till grönt. Mittemot mordplatsen höll nämligen en bil stilla just på sensorerna, väntande på att några passagerare skulle bli klara med sitt ärende i en bankomat. Föraren har blivit känd som musikläraren i tidigare skildringar, och jag är faktiskt helt övertygad om att detta med sensorerna och trafikljusen inte är den nyhet som den görs till här. Möjligen är det nytt att lägga det till grund för sekundräkning, som gör det möjligt att dra slutsatsen att vissa personer har sett mördaren, andra har sett någon annan, men trott att det var mördaren.

Den de har sett ska enligt den här historieskrivningen vara Christer Pettersson, som alltså tänks ha varit närvarande på mordplatsen, haft ögonkontakt med Lisbeth Palme och sedan avvikit, men utan att vara mördaren. Det här scenariot löser onekligen vissa frågor om hur hon har kunnat vara så säker i sitt utpekande av honom. Det är också en prydlig förklaring på de varierande uppgifterna om mördarens klädsel - barhuvad eller inte, rock eller täckjacka, lågskor eller något grövre.

Dokumentären har ett berättarsätt som kan kallas omsorgsfullt, om man inte rentav vill säga omständligt. Det är för många upprepningar och påminnelser för att det inte ska kännas som den har för lite att säga, men en timme att fylla. Det är synd, för om det hade berättats på halva tiden hade det kunnat bli riktigt bra.

5. På spåret, säsong 33

Så är årets säsong av På spåret slut, och den har väl varit så som man på senare år har vant sig vid att det ska vara. Några par har varit bättre än väntat, några kanske lite sämre, men jag tycker att det har varit ovanligt många spännande matcher den här omgången. Eftersom detta inte är platsen för näthat recenseras inte de tävlande, men finalen blev faktiskt något alldeles extra, om jag ska drista mig till en åsikt.

4. Händelser vid vatten

Kerstin Ekmans bok fick flera prestigefyllda priser när den kom ut 1993, bland annat Augustpriset, som ju inte är ett deckarpris. Senare har den också utsetts till bästa svenska deckare någonsin av Sydsvenskan. När den nu långt om länge blev TV-serie var det inte så konstigt att den av många - även en del av de medverkande - emotsågs med höga förväntningar. I ljuset av det är jag tyvärr besviken, inte för att det här är en dålig produktion, men så enastående som den borde vara är den inte. Och den tappar tyvärr hela vägen igenom.

Debatten började redan tidigt med att folk tyckte att man inte hörde vad skådespelarna säger. Det bemöttes av ansvariga med att folk kunde sätta på textremsan. Meningen är, såvitt jag förstår, att det ska anses naturligt när folk mumlar och vi inte riktigt kan höra replikerna. Men jag vill inte ha det naturligt, jag vill höra vad som sägs. Det är lika legitimt att önska det som att önska att en TV-serie inte är naturlig genom att visa allt som händer i realtid.

Själv har jag tyvärr fastnat på två saker i serien, som inte borde vara så viktiga som jag har gjort dem. Det ena är de fula för- och eftertexterna, som ser ut som om de är textade av ett barn som nyss har lärt sig skriva. Jag tycker inte heller att det finns något som gör den stilen särskilt motiverad här. Det andra är att det flera gånger i varje avsnitt lyssnas på sjörapporten, till sist så att det närmast blir parodiskt. En eloge dock för att det verkar vara autentiskt för tiden då det utspelar sig, så att man får återuppleva "farvattnen utanför Jæren och Lista", som inte har hörts i radio på många år.

En annan debatt har handlat om att ett antal roller spelas av olika skådespelare i de båda tidsplanen 1973 och 1991. Det fungerar bra ibland, sämre ibland. Genomgående tycker jag att det är för stor åldersskillnad på de valda skådespelarna. Rolf Lassgård och Sven Boräng, som spelar den äldre respektive yngre versionen av distriktsläkaren Birger, har en åldersskillnad på 28 år i verkligheten, och Pernilla August och hennes dotter Asta Kamma August, som spelar huvudpersonen Annie Raft då och "nu", har en åldersskillnad på 35 år. Några andra har åldrats med maskörhjälp, till exempel Magnus Krepper som kollektivpatriarken Petrus, och det fungerar lika bra, om inte bättre. (Boräng och Lassgård är båda utmärkta, ska sägas, och om avståndet mellan de båda tidsplanen vore 28 år hade det inte funnits något att klaga på.)

Det som fungerar bäst är ett antal skådespelare, för det finns de som lyckas trots svåra förhållanden, samt en del av miljöerna, inte minst getostkollektivet. Själva mordhistorien och hur den hänger ihop blir något av en bisak, men även boken är mer än en traditionell deckare, som jag minns den. Den uppbrutna kronologin fungerar sämre här än i boken; ofta får man se en scen i repris när den blir relevant igen, vilket känns som ett underskattande av publikens minnesförmåga. En rolig bonusiakttagelse är att man i ett par scener som utspelar sig på en Finlandsbåt 1991 verkar ha dammat av gamla uniformer från Dahléns.

Så, sammanfattningsvis blev det här inte så bra som jag hade hoppats och som SVT verkar ha siktat på. Men det duger att se, om man bara inte tror att det är årtiondets bästa TV-upplevelse.

3. Äntligen!

Den som ser den här serien i hopp om att få se något i stil med Lorry blir nog besviken. Vad den har gemensamt med den är de medverkande, men de visar här att de kan annat också. Peter Dalle spelar en död nationalekonom, och det är alls ingen spoiler, för han ligger död redan i första scenen. Han upptäcks då av en av sina gamla vänner, spelad av Ulla Skoog, som har uppgifter om att han är tilltänkt för årets nobelpris i ekonomi (som ju inte är ett nobelpris, men ändå). Problemet är förstås att man inte kan få det om man är död, men väl om man är i livet vid annonseringen men dör innan det delas ut. Det gäller alltså att låtsas hålla liv i honom i några dagar, och för det sammanstrålar några ytterligare vänner, spelade av Johan Ulveson, Claes Månsson och Lena Endre. Som hustru till Johan Ulvesons karaktär medverkar också Suzanne Reuter. Det blir förstås lite humor av detta, av den svartare sorten, men också en del dramatik av allvarligare slag när livet i övrigt gör sig påmint. Det är en idé som håller ganska lagom för de fyra avsnitt som serien omfattar, och som absolut gör den sevärd, men kanske inte går till historien som det bästa som har gjorts.

2. Före Columbus - de som upptäckte Amerika

Leif Eriksson var långt före Columbus med att resa till Amerika, även om hans kontakter inte blev upphov till en så långvarig kolonisation som senare. Här handlar det dock inte bara om honom utan också om den walesiske prinsen Madoc något sekel senare samt om de kontakter som eventuellt förekom genom det afrikanska Maliriket. Entusiaster blandas med seriösa forskare, så det är ibland lite svårt att följa med i vad som faktiskt är vetenskapligt bevisat, men att det är intressant är det ingen tvekan om.

1. Krakkafréttaannáll 2022

RÙV, isländska televisionen, sänder fem minuter barnnyheter varje dag måndag till torsdag med uppehåll för lov. Det är perfekt för att underhålla och möjligen också förbättra min förståelse av språket, för man kan se det med isländsk text och en del handlar om sådant man har stött på i andra sammanhang. Det här är deras nyårskrönika, där båda programledarna, Gunnar och Kolbrún, som annars alternerar i studion, träffar lite gäster och visar några höjdpunkter från året. Precis som ordinarie sändningar är det seriöst men opretentiöst.

85. Snubbar firar jul

Snubbarna i fråga har ett program på isländsk TV som heter ungefär "Snabbnyheterna", och det är också ett jädra tempo i de här två delarna julunderhållning som gjordes inför julen 2021, men som SVT bjuder på nu. Att följa med i isländskan är inte att tänka på, men det finns ju svensk text som tur är. De verkar ha fått med framstående politiker och möjligen också andra kändisar som sketchdeltagare, men det är svårt att veta vad som är skämt och allvar ibland. Jag tror att det här är Islands ironiska generation.

Det är dags att summera årets konsumtion av rörlig bild med den traditionella tabellen. Projektet att se en långfilm i veckan kraschade i somras, och har inte direkt ersatts av något annat, vare sig kvalitativt eller kvantitativt. Snarare är jag tillbaka på nivån från 2020. Inför 2023 utlovas inga andra projekt än att ta mig vidare i ett antal serier som jag en gång har börjat på.

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scen-föreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82
2021	52	21	44	2	17	136
2022	33	5	35	4	8	85

84. Randalín og Mundi: Dagar í desember

Isländska televisionen RÚV gör inte egen julkalender varje år, utan ibland visar de någon från de andra nordiska länderna. Det här verkar vara första egna nyproduktionen sedan 2008. Den har sina beröringspunkter med hur de svenska kalendrarna ofta har sett ut:

- Det handlar om en pojke och en flicka i tittarnas ålder

- De råkar ut för äventyr och mysterier som de behöver ta sig an utan vuxnas hjälp

- Det finns både elaka och snälla vuxna, och minst en som länge är mystisk

- Korta episoder ska förhoppningsvis bli en längre sammanhållen berättelse

I den här serien finns det också åtminstone en sak som skiljer sig mycket från vad svenska julkalendrar på senare år har handlat om. En av trådarna i intrigen gäller en utvisningshotad kvinna, som de båda barnen gärna vill ska få stanna på Island. Det finns vuxna med olika åsikter om det, mest extremt en mamma till en av deras klasskamrater, som är någon sorts myndighetsperson och tillsammans med polis försöker se till att utvisningen kan ske omgående. Svenska kalendrar har ofta utspelat sig i en verklighet som skiljer sig från vår vad gäller tid och/eller rum, ibland också vad gäller lagar och naturlagar. Men den här intrigen är omisskännligt inplacerad på dagens Island.

Förutom detta handlar det om sådant som den årliga pepparkakshustävlingen i skolan (som alltid vinns av de två mest populära eleverna, förstås), grannar som har mystiska saker för sig (som visar sig vara helt vardagliga, förstås) och föräldrar som har så mycket annat för sig än att ägna sig åt sina barn. Det känns ofta som en serie som kunde varit gjord några decennier tidigare - och inte bara på grund av den bruna heminredning som så många familjer har.

Jag ser det här för att öva språket, och det gör förstås att jag har ett helt annat fokus än de barn som den är gjord för. Men jag tycker nog att serien är för fragmentarisk för att fungera fullt ut. Mer fokus på en huvudintrig hade gjort helheten bättre, tror jag.

83. Kronprinsen som försvann: Bakom kulisserna

Som efterrätt till julkalendern finns det en liten serie på tre korta program som visar lite bakom kulisserna på produktionen. Det är lite intervjuer med skådespelare och andra, lite avslöjanden om hur vissa saker har lösts tekniskt och annat sådant.

82. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Förra året kom den här spelfilmsversionen om Karl-Bertil Jonsson, som vi väl alla har sett många gånger i tecknad kortfilmsversion på julafton. För att det ska bli en långfilm finns här med en bihandling som gäller ett barnhem för krigsbarn, och den fyller sin funktion. Men det är förstås de kända delarna som man njuter mest av. Man kan följa med i replikerna och vänta på sådant som "Vill du ha ett fikon?". Simon Larson som spelar Karl-Bertil är utmärkt, men bäst är ändå Jonas Karlsson som hans stränge fader Tyko. Han är egentligen inte alls den storväxte och bullrige typ man tänker sig för rollen, men med stoppning och mustasch blir han hur bra som helst.