35. Sheriffen i Övergran

Mannen som den här kortfilmsdokumentären handlar om stod i många år vid vägen och vinkade på alla som körde förbi. Alla i byn Övergran av inte lika glada åt det, eftersom minst hälften av de passerande tutade, och nöjet med det var väl begränsat om man hörde det varje dag. Här kommer filmmakaren i kontakt med folk som kände mannen, inklusive en hembygdsförening med ett arkiv som man skulle vilja att det gjordes en längre film om.

34. Sanditon, säsong 3

Här ska inte spoilras i detalj om hur denna tredje säsong slutar, men jag sträcker mig så långt som att mitt intryck att det nog inte kommer mer av den här serien. Det känns också alldeles lagom att det går i mål nu.

Utgångspunkten har ju varit ett romanfragment av Jane Austen, där hon kom så långt som att introducera miljön, den gamla fiskebyn Sanditon som just blivit badort på modet, samt ett antal karaktärer med anknytning dit. Men redan i första säsongen kastade TV-manuset loss från Austens text, och vid det här läget har det blivit en korsning av fan fiction och såpopera som frikostigt lånar från andra av tidens verk.

Det allt överskuggande målet med den här säsongen verkar ha varit att få så många som möjligt av karaktärerna att bli gifta. Det är inte okänt som tema, vare sig hos Austen eller andra författare, men sällan har det koncentrerats som här. Frågan är om unga kvinnor kan tilltros att själva bestämma över något så viktigt som valet av livspartner, eller om de ska styras, och i så fall hur bestämt det ska ske. Det finns ju så många olika faktorer att ta hänsyn till, förutom om man är förälskad, inte minst de ekonomiska motiven.

Under tiden allt detta avancerar, trots diverse förvecklingar, har man ett trivsamt tidsfördriv. Britterna kan ju göra den här sortens TV, och har miljöer att använda till det. Numera kan man förstås också datoranimera, och jag tror att en del av stadsmiljöerna måste vara tillkomna så, men en del annat är definitivt äkta.

33. Det ska va gôtt å leva

Den här dokumentären om Galenskaparna och After Shave är sevärd inte minst för alla de gamla klipp man får se, eller i förekommande fall se om. Claes Eriksson, som skrivit nästan allt som gruppen framfört, hade dessutom tillgång till filmkamera under uppväxten, och hans små sketcher och kortfilmer är kanske det mest intressanta, för dem har man ju aldrig sett förr. Dessutom intervjuas gruppmedlemmarna, och de verkar vara på en plats i livet där de kan säga en del intressanta saker, inte bara det mest förväntade.

32. Herr Talman, säsong 3

Årets omgång av Herr talman har mot slutet sammanfallit i tid med valrörelsen inför Europaparlamentsvalet, men det hade man inte en tanke på när de första av de tio avsnitten sändes. Mitt intryck är att det har varit mer ojämnt i år; en del inslag har varit mycket vassa och roliga, medan andra har fallit platt hos mig. Sista avsnittet innehöll en avannons från talmansdockan som måste tolkas som att det inte kommer mer av den här sorten, men jag undrar om det bestäms så definitivt redan under pågående inspelning.

31. Muren, säsong 5

Årets omgång av Muren har inte innehållit några större innovationer, och kanske är det dags för åtminstone någon sådan inför en eventuell fortsättning. En lite större omsättning av expertdeltagarna skulle kunna vara ett förslag. Men eftersom detta inte är platsen för näthat avstår jag från att nämna vem eller vilka jag helst ser utbytta. Annars är det trevligt koncept, tycker jag, där frågandet står i centrum, inte deltagarna eller ett husband.

30. Happy Valley, säsong 2

Den här andra säsongen måste man nog ha sett den första för att uppskatta. Visserligen finns det nya brott att utreda i Yorkshire, där den glada dalen ligger, men det är också mycket som hänger med från innan. I centrum står fortfarande Catherine Cawood, som är polis på mellannivå, och folk runt henne, både på jobbet och hemma.

På jobbet är hon uppskattad för sin kompetens, men en del är lite rädda för henne, för hon är verkligen inte smidig. Så mycket värre är det eftersom hon oftast har rätt. Den stora utredning som pågår handlar om mord på prostituerade, vilket ju är notoriskt svårutrett, eftersom länken mellan mordoffer och mördare (det vill säga sexköpare) är så svår att kartlägga.

Hemma har hon som tidigare en något ovanlig familjekonstellation med sin syster och barnbarnet Ryan. Ryans pappa, som spelade en så stor roll i förra serien, sitter nu bakom lås och bom igen, men lyckas ändå manipulera så att han får åtminstone indirekt kontakt med sonen. Det är Catherine förstås inte alls intresserad av, och hennes metoder för att avvärja det är inte alltid polismässiga.

Det här är en helt kompetent serie i genren nutida polisserier. I stor utsträckning lever den på huvudrollsinnehavaren Sarah Lancashires insatser, men här är också andra kändisar. Hennes syster har man sett som intrigant kammarjungfru i Downton Abbey, och därifrån är också en av kriminalutredarna hämtad, fast där var han lakej innan han blev lärare. Och som misstänkt syns Neville från Harry Potter. Nu finns det en säsong kvar att se för mig, och sedan ska det enligt uppgift inte bli mer.

29. Eurovision Song Contest 2024

Årets upplaga av Eurovision Song Contest kommer inte att gå till historien för de tävlande låtarnas kvalitet, vare sig i positiv eller negativ bemärkelse. Det är i stället allt som har hänt runt tävlingen som gör den till en av de mer kontroversiella. Det gäller förstås Israels deltagande, men också att Nederländernas bidrag diskvalificerades samma dag som finalen. Allt detta har det förstås skrivits massor om på annat håll, så jag har inte något att tillföra där. I sammanhanget är det ändå tillfredsställande att konstatera att vinnaren Nemo från Schweiz är en värdig sådan, och av allt att döma hade kunnat vinna det här även om förutsättningarna hade varit mer normala. Och ett mer neutralt land för nästa års final är ju svårt att tänka sig.

28. Kampen om Åland

Den här halvtimmesdokumentären fokuserar på Ålands historia i samband med första världskrigets slut, Finlands självständighet och Nationernas förbunds beslut att ögruppen fortsatt skulle höra till Finland, men med självstyre och vissa andra speciella förutsättningar. Något av det visste jag innan, men verkligen inte allt. Här ges också en bakgrund till hur det kunde bli så, som griper tillbaka ända till den tid när både Åland och resten av Finland var en del av Sverige. På ytan är det här tråk-TV, för det är inte särskilt inspirerande vad gäller ljudillustrationer, kameravinklar eller annan dramatisering, men det är oavbrutet intressant ändå.

27. Fångade, säsong 1

Den svenska titeln (och den engelska Trapped) syftar på att den lilla staden Siglufjörður på norra Island, där det mesta av handlingen utspelar sig, blir onåbar på grund av ett snöoväder, och därmed är det förstås också omöjligt för någon att ta sig från staden. Det gäller åtminstone landvägen, för till sjöss kan en dansk färja anlöpa hamnen, och möjligen också ta sig därifrån. Om den får tillstånd.

Bland det första som händer är nämligen att en fiskebåt får en mänsklig torso i sitt nät, och det antas att den har dumpats över bord från färja. Vem det är och var resten av kroppsdelarna finns, det är mysteriet i ungefär första halvan av den här säsongen. Med färjan kommer också två flickor från Nigeria samt en tidigare invånare i Siglufjörður, som avtjänat fängelsestraff för en brand. Om de har något med varandra att göra eller med liket, det vet vi inte från början.

För att bringa reda i dessa olika trådar finns det summa tre poliser. En av dem är den ganska nyinflyttade chefen Andri, som har anknytning till bygden genom att hans fru kommer därifrån. Nu har hon emellertid träffat en annan, och han vet inte riktigt hur eller om han vill stanna kvar där på de nya förutsättningarna. Så finns det en kvinnlig och en äldre manlig polis, båda med den sortens familje- och vänskapsband som man har på mindre orter, där man kanske inte umgås med alla, men man vet vem alla är, och har ibland svårt att bedöma folk helt förutsättningslöst.

Det tar ett par avsnitt innan serien får upp farten, men sedan händer det oväntade saker, som gör det här till en serie som inte uppfyller formulär 1A för kriminalserier. Jag blev själv överraskad av hur sevärd den visade sig vara, även om min anledning att se den som vanligt var att lyssna på talad isländska.

26. Kaffet med Olof Wretling

Visserligen har jag hört Olof Wretlings Vinter i P1 från juldagen 2019, som har samma tema som den här föreställningen, men det här är ett annat medium, och jag tror att här förekommer ett antal utvikningar som jag inte minns från radio. Det handlar i alla fall om Olof Wretling själv, som det brukar, men det är aldrig dåligt när det gäller honom. Premissen är att han åker natttåg mellan Umeå och Stockholm och får dela kupé med Torgny Lindgren, Sara Lidman och PO Enquist. Mer går knappast att beskriva, men deras nattliga samtal, där han själv spelar alla rollerna, är också utgångspunkt för berättelser om olika faser i hans liv. Titeln syftar på den dialektala egenheten att använda bestämd form för att markera partitiv, det vill säga en mängd av något, känt inte minst från Torgny Lindgrens böcker.