39. Sven Melander - Ta hand om er och glöm inte att skratta

Långt efter alla andra, men i alla fall en dryg vecka innan den försvinner från SVT Play, har jag nu tagit mig för att se det här dokumentärporträttet, som påbörjades medan Sven Melander var i livet, och därför innehåller en hel del intervjutid med honom själv. Eftersom han hann avlida innan dokumentären blev klar är det en del övriga som talar om honom i förfluten tid, och det här svävandet ger ibland ett något förvirrande intryck. Annars är det en trevlig TV-timme som inte tyngs av alltför många klipp som man ändå kan se på YouTube, utan faktiskt lyckas göra något eget om en person som vi som har sett på TV sedan åttiotalet kanske tycker att vi känner ganska bra redan.

38. Fångade, säsong 2

Andra säsongen av den här isländska kriminalserien handlar om ett helt annat brott, eller strängt taget flera andra, än den första. Det innebär att det till stor del är en annan personuppsättning, men poliserna Hinrika, Ásgeir och Andri återkommer förstås, liksom deras närmaste och några till. Andri är numera stationerad i Reykjavík, men kommer tillbaka till Siglufjörður på norra Island för att delta i utredningen tillsammans med sina gamla kolleger. Så småningom händer det så mycket där att rikspolisen får skicka dit allt de har, verkar det som.

Det är en ganska rörig historia med mycket folk involverade. Man får dem sorgfälligt presenterade, men det är ibland svårt att hålla ordning på vem som är farbror till vem och liknande. Det börjar i alla fall med att en kvinnlig minister blir attackerad av sin bror, som tänder eld på sig själv och henne. Hon överlever, medan han dör. Varför det händer, inte minst med tanke på att de inte har haft kontakt på många år, är en av huvudfrågorna i de första avsnitten.

Familjen i fråga står i centrum även vad gäller de ytterligare lagöverträdelser som inträffar, men också resten av lokalsamhället är inblandat, i första hand genom en utländsk företagsetablering. Någonstans i mitten av serien är handlingen lika komplicerat flätad som i vilken såpopera som helst, fast här kan man ju räkna med att alla trådar får sin förklaring.

Det verkar vara gräddan av isländska skådespelare som medverkar här. Många som innehar de centrala rollerna minns jag från andra produktioner, och en del har medverkat i sådant jag har sett utan att jag kommer ihåg dem. I ovanligt lite grad vilar den här serien på en eller ett par huvudroller, även det finns utmärkta sådana också. Snarare är det den stora ensemblen och dess kvalitet som bär upp den.

37. Det forsvundne ravkammer

Egentligen är jag inte alls målgrupp för den här serien, som riktar sig till danska barn och/eller ungdomar. Men jag uppskattar den ändå, för den är både spännande och charmig. En grupp ungdomar ger sig in i en skattjakt, där det dessutom finns motståndare i form av skumma vuxna. Inte minst miljön med underjordiska bunkrar och andra utrymmen där man kan bli instängd har en stark känsla av Enid Blyton, fast gänget har ingen hund.

I centrum för jakten står en försvunnen bärnstensskatt av ryskt ursprung. Den försvann under andra världskriget, kopplat till den tyska ockupationen av Danmark, vilket ungdomarna vet och vi andra får reda på i en prolog. Genom att få tag i skatten kan ungdomarna rädda samhällets skola, och ett par av dem behöver då inte flytta.

Danska ungdomar har ett språkbruk som skiljer sig något från svenska dito:

Mellanbilden föreställer den närmast psykopatiske godsägare som är historiens antagonist. Han har också två söner till sin hjälp, men de är inte till stor nytta i sin inkompetens och iver att skylla på varandra. Om de påminner om några är det Bill och Bull.

Tack vare bra insatser från de unga skådespelarna och ett i sin genre helt godtagbart manus blev det här alltså oväntat sevärt. Det ligger ett par veckor till på Danmarks Radios hemsida för den hågade.

36. Happy Valley, säsong 3

Det är inte så vanligt att en TV-serie efter att ha kommit med två säsonger med två års mellanrum återkommer med en tredje sju år senare. Men här är det motiverat, inte bara av att det kom en pandemi emellan, utan för att det handlar om relationen mellan den psykopatiske mördaren Tommy Lee Royce och hans son Ryan, som har vuxit till sig i motsvarande grad. Ryan bor fortfarande hemma hos sin mormor, polisen Catherine, som närmar sig pensionen, men går in i varje ärende med samma energi som innan. Det nya den här säsongen handlar om Ryans idrottslärare, som misshandlar sin fru, som i sin tur knaprar tabletter som hon får av en granne som jobbar på apotek. Här och var under de sex avsnitten kommer den delen något i skymundan, när Tommy Lee Royce gör sig påmind, men så trillar vi plötsligt tillbaka när något nytt händer i det välmående villaområdet.

Catherine bor däremot i ett mindre välmående radhusområde, som faktiskt får sin exakta adress vid ett tillfälle, och som därmed går att leta upp på Google maps. Det befinner sig alltså både i verkligheten och fiktionen i Hebden Bridge, men i övrigt har jag inte gått runt och sett mig om där. Det är både mentalt och fysiskt en helt annan del av England än Midsomer (som förresten kommer med ny säsong snart), och Catherine är också en helt annan sorts polis än någon av de båda Barnabys som medverkat där. För att vara närmare sextio och kvinna tar hon för sig i fysiska situationer på ett något oväntat sätt, och liksom i tidigare säsonger har hon blåmärken för det mesta. Men hon har också en empatisk sida som jag tycker kommer fram mer här.

Egentligen är den här sortens deckare inte min bästa tekopp, men just denna har något speciellt. Den är tidvis andlöst spännande, fast man gissar rätt om vad som händer, och den har bra skådespelare i alla bärande roller, inte minst som tonårige Ryan. Bäst är ändå James Norton som psykopat, i hård konkurrens med Sarah Lancashire som Catherine.

35. Sheriffen i Övergran

Mannen som den här kortfilmsdokumentären handlar om stod i många år vid vägen och vinkade på alla som körde förbi. Alla i byn Övergran av inte lika glada åt det, eftersom minst hälften av de passerande tutade, och nöjet med det var väl begränsat om man hörde det varje dag. Här kommer filmmakaren i kontakt med folk som kände mannen, inklusive en hembygdsförening med ett arkiv som man skulle vilja att det gjordes en längre film om.

34. Sanditon, säsong 3

Här ska inte spoilras i detalj om hur denna tredje säsong slutar, men jag sträcker mig så långt som att mitt intryck att det nog inte kommer mer av den här serien. Det känns också alldeles lagom att det går i mål nu.

Utgångspunkten har ju varit ett romanfragment av Jane Austen, där hon kom så långt som att introducera miljön, den gamla fiskebyn Sanditon som just blivit badort på modet, samt ett antal karaktärer med anknytning dit. Men redan i första säsongen kastade TV-manuset loss från Austens text, och vid det här läget har det blivit en korsning av fan fiction och såpopera som frikostigt lånar från andra av tidens verk.

Det allt överskuggande målet med den här säsongen verkar ha varit att få så många som möjligt av karaktärerna att bli gifta. Det är inte okänt som tema, vare sig hos Austen eller andra författare, men sällan har det koncentrerats som här. Frågan är om unga kvinnor kan tilltros att själva bestämma över något så viktigt som valet av livspartner, eller om de ska styras, och i så fall hur bestämt det ska ske. Det finns ju så många olika faktorer att ta hänsyn till, förutom om man är förälskad, inte minst de ekonomiska motiven.

Under tiden allt detta avancerar, trots diverse förvecklingar, har man ett trivsamt tidsfördriv. Britterna kan ju göra den här sortens TV, och har miljöer att använda till det. Numera kan man förstås också datoranimera, och jag tror att en del av stadsmiljöerna måste vara tillkomna så, men en del annat är definitivt äkta.

33. Det ska va gôtt å leva

Den här dokumentären om Galenskaparna och After Shave är sevärd inte minst för alla de gamla klipp man får se, eller i förekommande fall se om. Claes Eriksson, som skrivit nästan allt som gruppen framfört, hade dessutom tillgång till filmkamera under uppväxten, och hans små sketcher och kortfilmer är kanske det mest intressanta, för dem har man ju aldrig sett förr. Dessutom intervjuas gruppmedlemmarna, och de verkar vara på en plats i livet där de kan säga en del intressanta saker, inte bara det mest förväntade.

32. Herr Talman, säsong 3

Årets omgång av Herr talman har mot slutet sammanfallit i tid med valrörelsen inför Europaparlamentsvalet, men det hade man inte en tanke på när de första av de tio avsnitten sändes. Mitt intryck är att det har varit mer ojämnt i år; en del inslag har varit mycket vassa och roliga, medan andra har fallit platt hos mig. Sista avsnittet innehöll en avannons från talmansdockan som måste tolkas som att det inte kommer mer av den här sorten, men jag undrar om det bestäms så definitivt redan under pågående inspelning.

31. Muren, säsong 5

Årets omgång av Muren har inte innehållit några större innovationer, och kanske är det dags för åtminstone någon sådan inför en eventuell fortsättning. En lite större omsättning av expertdeltagarna skulle kunna vara ett förslag. Men eftersom detta inte är platsen för näthat avstår jag från att nämna vem eller vilka jag helst ser utbytta. Annars är det trevligt koncept, tycker jag, där frågandet står i centrum, inte deltagarna eller ett husband.

30. Happy Valley, säsong 2

Den här andra säsongen måste man nog ha sett den första för att uppskatta. Visserligen finns det nya brott att utreda i Yorkshire, där den glada dalen ligger, men det är också mycket som hänger med från innan. I centrum står fortfarande Catherine Cawood, som är polis på mellannivå, och folk runt henne, både på jobbet och hemma.

På jobbet är hon uppskattad för sin kompetens, men en del är lite rädda för henne, för hon är verkligen inte smidig. Så mycket värre är det eftersom hon oftast har rätt. Den stora utredning som pågår handlar om mord på prostituerade, vilket ju är notoriskt svårutrett, eftersom länken mellan mordoffer och mördare (det vill säga sexköpare) är så svår att kartlägga.

Hemma har hon som tidigare en något ovanlig familjekonstellation med sin syster och barnbarnet Ryan. Ryans pappa, som spelade en så stor roll i förra serien, sitter nu bakom lås och bom igen, men lyckas ändå manipulera så att han får åtminstone indirekt kontakt med sonen. Det är Catherine förstås inte alls intresserad av, och hennes metoder för att avvärja det är inte alltid polismässiga.

Det här är en helt kompetent serie i genren nutida polisserier. I stor utsträckning lever den på huvudrollsinnehavaren Sarah Lancashires insatser, men här är också andra kändisar. Hennes syster har man sett som intrigant kammarjungfru i Downton Abbey, och därifrån är också en av kriminalutredarna hämtad, fast där var han lakej innan han blev lärare. Och som misstänkt syns Neville från Harry Potter. Nu finns det en säsong kvar att se för mig, och sedan ska det enligt uppgift inte bli mer.