34. Huset på udden

Boken som ligger till grund för den här serien har hetat Prövad oskuld på svenska, men verkar ha kommit i en nyöversättning med titeln Huset på udden, vilket alltså är förklaringen till den inte så ordagranna översättningen här. Nu verkar dessutom den plats de har valt för inspelning inte vara utpräglat belägen på en udde, och det spelar ingen roll för handlingen, vad jag har uppfattat, så det är fortsatt underligt.

Man borde ha lärt sig vid det här laget att om det görs nyinspelningar av Agatha Christie så följer de inte förlagorna särskilt troget. Här är det en hel del ändrat, inte minst i upplösningen (som jag dock inte kom ihåg från boken). Jag tycker ändå inte att det här är det sämsta resultat jag har sett i den här vägen.

Bland skådespelarna märks Anna Chancellor, som blir mördad relativt omedelbart, men syns i återblickar så att hon får tillfälle att göra en ganska omfattande insats ändå. Som hennes man syns Bill Nighy, och båda är förstås utmärkta som ett äkta par med en för tiden ovanlig dynamik genom att det är hon som sitter på pengarna och därmed också bestämmer. Till det hon har bestämt hör att de har fem adopterade barn, numera unga vuxna, men var och en med sitt bagage av problem, om de nu ska tillskrivas arv eller miljö.

Som det brukas i brittiska serier av den här sorten är det välgjort vad gäller kläder, bilar, miljöer och liknande. Om man inte gillar handlingen har man alltså annat att titta på.

33. En helt vanlig familj

Den här serien har fått fin kritik och verkar också utifrån omdömen på olika håll att uppskattas av publiken. Boken som den bygger på uppskattade jag mycket, och med denna bakgrund är jag förvånad över hur dåligt jag tycker det här har blivit. Det är inte bara lite sämre än förväntat, utan ofta direkt pinsamt att titta på.

Bokens upplägg, att berätta samma händelseförlopp ur tre olika familjemedlemmars perspektiv, är förstås inte möjligt att ta över helt i en bearbetning för TV. Men här har man hamnat någonstans i närheten av det - ibland kommer det en skylt som talar om att vi nu följer "dottern" (om vi inte själva förstår det), och ibland är det något som i bokform hade varit ett allvetande perspektiv.

Intrigen handlar om att en ung man blir dödad med kniv nära sin bostad, och så får vi följa vad som leder fram till det. Det berättas parallellt med vad som händer efter dådet och hur de tre i familjen agerar då. Jag kan inte annat än tycka att det mest blir en uppvisning i att klippa sönder kronologin för att undanhålla oss vissa sammanhang, och det är ingen bra strategi att tittarna ska känna sig lurade.

Skådespelarna agerar generellt taffligt och många låter som om de läser replikerna innantill. Undantaget är huvudrollsinnehavaren Alexandra Karlsson Tyrefors, som faktiskt är en positiv överraskning. (Figge Norling har en mycket liten roll som lektor i juridik och gör inte heller bort sig, men jag märkte inte att det var han förrän jag såg namnet i eftertexterna.)

Att jag alls tittar färdigt beror på att det utspelar sig i Lund och att jag som bosatt i kommunen (och tidigare i centralorten) tycker det är nöjsamt att följa med på gator som jag själv trampat. Förutom Juridicum förekommer UB, Mormors bageri, Grand hotell och några uteställen för ungdomar som jag inte känner till så väl. Polishuset har man med poetisk frihet förlagt till en annan plats än i verkligheten, nämligen där min vårdcentral ligger. Och så är de i Bjärred på kallbadhusets restaurang. Bland det minst trovärdiga i det lundensiska är att de kör bil i stort sett vart de än ska och på ett mirakulöst sätt lyckas hitta laglig parkering utanför porten till samtliga platser som besöks.

32. Drömmarnas hus, säsong 1

Nu blev det återigen en säsong av en tysk serie som utspelar sig i Berlin under Weimarrepubliken (och som bygger på en bok). Det är svårt att inte jämföra den här med Babylon Berlin, men det är inte rättvist, för det är serier med helt olika anslag och målsättning. Den här artar sig till att börja med till att handla om varuhuset Jonass, som ska öppna i en av Berlins fattigare delar och som ska bli Europas första kreditvaruhus. Men ganska snart övergår den till att i huvudsak koncentrera sig på två unga människor, dels den från landet inflyttade Vicki, som är anställd som expedit på varuhuset, dels Harry, som är student på musikkonservatoriet och pianist på rökiga barer, men också råkar vara son till varuhusets innehavare. Deras relation är det som driver handlingen, även om det också handlar om ett antal andra personer i Harrys familj och dess bekantskapskrets samt ett antal anställda på Jonass. Det är inte så originellt, utan man känner igen hur det ofta brukar berättas om unga par i relationer med förhinder. Men det är rimligt väl genomfört - inte minst vad gäller kläderna, men så bör det ju vara när det utspelar sig på ett varuhus. Det finns en säsong till, och med tanke på hur den här slutar är det närmast omöjligt att inte fortsätta med den.

31. Babylon Berlin, säsong 4

Den här TV-serien har med denna säsong nått fram till nyårsafton 1930 - sedan handlar det om vintern och våren 1931. Det är förstås en spännande tid i Tyskland och Berlin, och som tidigare gör sig den stora världen påmind i den lilla världen som också beskrivs (och kanske är mest intressant).

Gereon Rath är fortfarande anställd vid mordroteln hos Berlinpolisen, men ägnar också en stor del av sin tid åt att vara SA-man (infiltratör, får vi ganska snart reda på). Det är ogörligt att försöka beskriva handlingen, men där finns en historia om en diamant, dess rättmätiga judiska ägare och dess nuvarande ägare, familjen Nyssen som förekommit även tidigare. Vidare en historia om ungdomar på glid, vilka gör varuhusinbrott, samt en historia om gängkrig mellan olika grupperingar som försöker behärska Berlins undre värld. Lite har dessa delar med varandra att göra, men de löper också på ganska fritt från varandra.

Den här säsongen tillämpar ibland ett berättarsätt som jag tror är nytt för serien, nämligen att något visas hända, och därefter får vi i en återblick se hur det kunde hände (till exempel hur någon kan befinna sig på ett visst ställe där han inte alls borde kunna vara). Det gör att jag ibland börjar undra om jag har missat något, som i exemplet "hur kan han vara där?", och det är inte alldeles lyckat för upplevelsen.

Tyskan i den här serien är inte alldeles lätt, åtminstone inte när berlinare talar sin dialekt. Men jag har i alla fall lärt mig vad en Strammer Max är.

30. Bluffen Oscar Zia

Något slumpmässigt ramlade jag över den här halvtimmesdokumentären, där Oscar Zia talar ut om sina känslor av att vara en bluff, trots otvetydig framgång i det han har gjort. Det kommer lagom nära, vilket är en svår balansgång med ett sådant ämne, och är överraskande sevärt.

29. Hotell Europa

Det här verket kommer i det något originella formatet två avsnitt à en och en halv timme, och dessutom har SVT av oklar anledning döpt om det till Hotell Europa. Det vita huset i originaltiteln är ett hotell i Bad Godesberg nära Bonn och Köln, och serien tar sin början i anslutning till första världskrigets slut. När det handlar om Tyskland vid den tiden är det förstås upplagt att krigsnederlaget spelar stor roll, och i början är området besatt av franska trupper, som också bor på hotellet. Så småningom kommer det andra gäster, inte minst Adolf Hitler, som också ordnar ett möte med Neville Chamberlain där.

Det hela omspänner alltså ungefär tjugo år. I centrum för handlingen står sonen i hotellfamiljen Dreesen, Emil, som börjar som nyhemkommen från kriget och slutar som - ja, vad han nu blir. Han navigerar i alla fall skickligt mellan alla grupper som har synpunkter på honom och familjen, och även om han inte varje gång gör rätt val är han lätt att sympatisera med.

Det går förstås ganska fort när så lång tid ska rymmas inom bara tre timmars TV. Jag hade själv gärna sett en längre serie, för här finns mycket att berätta, och en del av det bara snuddas det vid. 

28. Lupin, säsong 3

Nu har det kommit en tredje säsong ("del" som strömningstjänsten kallar det) av den här serien. När jag hade sett den förra efterlyste jag ett omtag, för det som hände där kändes relativt avslutat. Omtaget får man, i det att det här handlar om ett nytt fall, men man har också stor behållning av att uppdatera sig om vad som har hänt tidigare, om man skulle ha glömt det. Det finns en resumé i rasande tempo som både strömningstjänsten och andra videoklipptjänster på nätet bjuder på.

Lupin är ju gentlemannatjuven från Maurice Leblancs romaner och noveller, som kom ut i början av förra seklet. I den här serien är huvudpersonen Assane Diop en modern gentlemannatjuv som på förebildens manér stjäl juveler och sätter dit skurkar som rättvisan inte har kommit ikapp. Inte bara Diop har en nära relation till Lupin - också en av de poliser som jagar honom är lupinofil (lupinolog?) och gör sitt bästa för att övertyga kolleger om att de borde utgå från böckernas universum för att hitta Diop.

Det är som sagt ett nytt fall här, men man får också ytterligare bakgrundshistoria om Diop och hans uppväxt, som förklarar varför han har anledning att agera som han gör. Möjligen är det inte helt realistiskt att de brottstycken som vi nu får del av inte har blivit aktuella tidigare i serien. Men realism är ju inte den här seriens motto. Berättartekniken bygger på snabba klipp mellan nutid och dåtid - oftast 1998 under pågående fotbolls-VM i Paris - och de är så snyggt gjorda att man aldrig tvivlar på när något utspelar sig. I nutid finns dessutom två separata spår, där vi ofta får se en händelse två gånger. Första gången är vi bara med och tittar, ungefär som vem som helst, andra gången får vi se hur Diop lyckas med det han gör. Det mest spännande i den här serien är faktiskt att få se hur i hela fridens namn han kommer undan med att fejka sin egen död eller andra närmast omöjliga bedrifter.

Den här omgången är kanske något svagare än de tidigare - om det nu beror på att man kan konceptet eller på något annat. Men det är fortfarande bättre än så mycket annat att man absolut bör följa med om man har börjat. Det är ju så med den här sortens serier att det kommer mer så länge publiken följer med, och jag skulle tro att det kan komma en fortsättning.

27. Til minde om Lise Nørgaard - Live fra Korsbæk

På nyårsdagen dog Lise Nørgaard, och det här minnesprogrammet sändes kort därefter i dansk TV. Hon är mest känd för att ha skrivit manus till Matador, som jag brukar säga är världens bästa TV-serie, men hann skriva både andra manus, böcker och mycket annat under en lång karriär som journalist. På senare år var hon också känd för bestämda åsikter, uttalade i medierna med klar formuleringstalang. Hon blev 105, så hon hade tid på sig att bli etablerad. Det handlar förstås en hel del om Matador, men inte bara det. Snarast känns det som om man hade kunnat göra en serie program (och det finns också mer att se på DRTV om henne).

26. Varför bad de inte Evans?

Den här serien bygger på en av Agatha Christies mindre kända böcker, som hör till de faktiskt inte så få där intrigen klarar sig utan någon av hennes återkommande detektiver. I centrum står i stället en ung man av folket (nåja, han är prästson) och en ung kvinna av börd (hon är faktiskt lady). De känner varandra sedan de var små och har den otvungna ton mellan sig som barndomsvänner kan ha, men vi som ser dem inser tidigare än de själva vart deras relation är på väg.

Titeln är oavsett romanens och intrigens kvalitet en av Christies bästa, tycker jag. Det är en replik som uttalas av en döende man som hans sista ord. Det är den unge prästsonen som hittar honom nedanför en klippa, möjligen knuffad, möjligen bara olyckligt fallen över kanten. Det är inledningen till en ganska trasslig intrig, som reder upp sig på slutet, men jag hade gärna sett en traditionell samling i biblioteket med genomgång av fallet.

Inte minst uppmärksammad verkar den här serien ha blivit genom att det är Hugh Laurie som har skrivit manus och regisserat, och det förklarar kanske något av den humoristiska underton som finns mitt bland liken. Han spelar också själv en sinister läkare, om än en helt annan sort än dr House. I rolllistan finns också Jim Broadbent och Emma Thompson som den unga ladyns föräldrar i bara ett par scener, men de stjäl förstås föreställningen när de är med.

25. Wednesday, säsong 1

Min relation till familjen Addams är inte så stark, men de hör ju till de populärkulturella uttryck som man kan veta en del om utan att egentligen ha tagit del av så mycket. Det här är en serie som fokuserar på dottern Wednesday i något mognare ålder än hon har brukat ha - gammal nog att skickas till internatskola för olika slags "utstötta" som de kallas på textremsan. Där finns varulvar, sirener, hamnskiftare (rektorn till exempel), en manlig gorgon (som har mössa nästan hela tiden) och en del andra. Övriga familjen Addams medverkar sporadiskt; mest ser man av den fritt kringkrypande handen Thing ("Saken" på textremsan).

Intrigmässigt är det tidvis ganska våldsamt och vuxet - strömningstjänsten rekommenderar från 13 år - och inte helt orelaterat till Harry Potter med sina övernaturligheter i internatmiljö. Det finns förstås en vanlig värld också, som förhåller sig ömsom nyfiket, ömsom hatiskt mot företeelserna och folket på skolan Nevermore (som inte bara till namnet bär arvet från Edgar Allan Poe med stolthet). Och så är det något oförklarat i det förflutna som måste redas ut, och Wednesday är den som behöver göra det.

Med denna något raljerande beskrivning vill jag ändå säga att det här är en serie som man kan se med visst nöje och viss spänning på allvar. Det är påkostat, inte helt förutsägbart och har ändå något eget som man inte har sett tjogtals gånger tidigare. Det ska dessutom komma en andra säsong, enligt strömningstjänsten.