33. Bang, säsong 1

Ett gott råd kan vara att inte ta emot en pistol från en skum granne som ber dig att bara förvara den ett litet tag. Men det är just vad Sam gör i första avsnittet av den här polisserien, och det leder till förändringar i hans tidigare mestadels enahanda liv. Det mest anmärkningsvärda fram till dess är annars det som händer i den allra första scenen, nämligen att han som liten blir vittne till när hans pappa skjuts ihjäl. När den egentliga handlingen börjar bor han hos sin farmor, ett praktiskt arrangemang för båda, och arbetar natt på ett varulager. Det verkar vara hans liv, i stort sett. Hans syster Gina är polis och den andra huvudpersonen, även om det efter hand blir ganska mycket folk att hålla reda på när polisen ska försöka ta reda på vad som har hänt en begagnad bilhandlare som hittas död. På småstadsmanér är det också ett antal olika trådar som förbinder de olika personerna både privat och yrkesmässigt.

Det tar lite tid innan det tar fart, men som helhet är det här en helt habil skildring, där inte minst Sam, trots att han gör en hel del dumheter, blir någon man känner för och med. Eftersom det utspelar sig i Port Talbot i Wales är det också en tvåspråkig serie, där det talas mycket walesiska, och det tyckte jag var en extra bonus. Mitt engelska ordförråd är numera utökat med "lollipop lady"

Jag hade nog inte hittat fram till den här serien utan podden Deckardårarna, som är knuten till Skånska Dagbladet och Norra Skåne, och som härmed rekommenderas.

32. Store Danskere - Helle Virkner

Om man inte tycker att det räcker med public service-företagens playtjänster och de streamingtjänster man eventuellt prenumererar på så finns också ju YouTube, där man kan tillbringa all sin vakna tid, om man vill. Där finns ibland sådant som man inte hittar på annat håll, som den här kortdokumentären om en av Danmarks största skådespelare. För svensk publik är hon nog mest känd som Elisabeth Friis i Matador, men hon hade karriärer både före och efter den insatsen. Förutom skådespeleriet var hon också statsministerfru till socialdemokraten Jens Otto Krag, ett äktenskap som nog inte var alldeles lätt. De gifte sig mindre än två månader efter att de hade träffats, vilket var en nyhet för mig, och skildes på grund av hans alltför täta umgänge med andra kvinnor och alkohol, vilket knappast är en nyhet för någon numera. Snarare är man förvånad att hon inte lämnade honom tidigare. Att vara hustru till sin man var helt tydligt inte en livsuppgift för Helle Virkner; hon fortsatte arbeta som skådespelare hela tiden, och spelade bland annat till världspressens skräckblandade förtjusning Nyhamnshora på revyscenen. (Det visste jag, men inte att hon gjorde det tillsammans med Malene Schwartz, som senare var hennes syster Maude i Matador.) Och så hade hon en egen politisk karriär som lokalpolitiker på Frederiksberg, en enklavkommun i Storköpenhamn. De fyrtio minuterna är väl använda, men det är frågan om inte materialet hade räckt till åtminstone några avsnitt till.

31. Frederik IX

Den här danska dramadokumentären i fyra och ett halvt avsnitt - det halva är ett avslutande bakom kulisserna-reportage - är synnerligen påkostad och välgjord. Man är ute och åker i kungens egen Bentley och har lånat hans autentiska ordnar, för att inte tala om den guldreservoarpenna som användes för att skriva under grundlagen 1915 och sedan hamnade på museum för att aldrig mer användas. (Det var hans far Christian X som skrev under.)

Det är inte bara Frederik utan hela kungafamiljen som figurerar - faktiskt också nuvarande dronningen i både dramatiserade scener och dokumentära intervjuer. I avsnitt två gör dåvarande prinsessan Ingrid entré, tyvärr spelad av en dansk skådespelerska som inte lyckas tala svenska särskilt väl - men hon lär sig snabbt danska, som Ingrid också gjorde i verkligheten, har man förstått.

Fyra olika skådespelare behövs för att gestalta kronprinsen/kungen från tolv års ålder till hans död, 72 år gammal, och de gör det bra allihop. Bäst är ändå Paw Terndrup som Christian X; han är född 1979 och spelar sin roll i åldern från 41 till 76.

Jag har sett serien på Danmarks Radios nättjänst, men den finns också tillgänglig på SVT Play ett tag till, dock utan det avslutande halvavsnittet.

30. ...och sen var ingen kvar

Boken som ligger till grund för den här filmen är en verklig klassiker, även om den har fått byta namn på senare år. Det här är en ganska boktrogen filmatisering, även om den på slutet använder den alternativa upplösning som Christie själv skrev när boken bearbetades för scenen. Men fram till dess dör alla i rätt ordning och ungefär på det sätt man väntar sig, om man kan boken. Några medverkande har av oklara skäl fått byta namn; jag förstår sällan motiven bakom sådant. Det är en ovanligt hållbar film för att vara 75 år gammal i år, tycker jag.

29. Roseanna

Man kan tycka vad man vill om Roseanna från 1967, men den är historisk genom att vara den första filmen på en av Sjöwall/Wahlöös böcker, bara två år efter att den kom ut. Det betyder också att den förste Martin Beck på film är Keve Hjelm:

(notera högertrafikskylten i bakgrunden!)

Vid hans sida finns oftast Tor Isedal som polisen Gunnar Ahlberg från Östergötland, eftersom mordet sker på en kanalbåt på Göta kanal. Mordoffret spelas av Gio Petré, och det är lite roligt eftersom Tor Isedal talar om att han har sett en film om "en kille som blev kär i en vaxdocka". Det kan inte gärna vara någon annan än Vaxdockan, där hon medverkar.

Tyvärr har den är filmen inte åldrats med behag; den är långt mindre njutbar än boken. Upplägget med att man ganska tidigt vet vem mördaren är, och att det spännande är hur polisen ska sätta fast honom, fungerar inte så bra på film som i text. Men det är förstås intressant att ha sett inledningen av denna fortfarande pågående epok i svensk film.

28. Belinder auktioner

Några månader, varav knappt en återstår i skrivande stund, finns den här serien från 2003 tillgänglig via SVT Play. Det blev bara sex avsnitt, och de känns som en avslutad helhet, men man skulle också kunna tänka sig en fortsättning. Det upplägget är inte det enda som påminner om såpopera:

Det handlar alltså om en auktionsfirma, både om personalen där och om kunder som de kommer i kontakt med. Och så får man tillfälle att titta på konst och antikviteter:

Det är nog en firma på Bukowskis nivå - minst - får man tänka sig, när man ser priserna:

Det är också roligt att de låter VD Claes Wennerberg vara expert i SVT:s eget program Antikrundan:

och även i övrigt kommer verkligheten in:

Serien verkar inte riktigt ha bestämt sig om den ska vara fristående avsnitt eller en sammanhängande intrig, och därför blir den bådadera. Något i varje avsnitt är avslutat, men det finns också minst en längre dramatisk båge.

Bland skådespelarna finns vid sidan av nämnde Brynolfsson en ganska bra uppsättning. Där är Mona Seilitz i sin paradroll som något överårig bimbo:

och där finns också Harriet Andersson som svärmor till VD (och änka efter förre VD).

Av okänd anledning blev det inte av att jag såg detta när det var nytt, men för någon med visst intresse för auktioner och halvgamla såpoperor är det faktiskt ganska bra. Numera tycker jag också att det är bra att det inte är 300 avsnitt att ta sig igenom.

27. @janabringlove

Strax under fem minuter är den här lilla skräckfilmen på temat nätsex, som nog inte kunde vara gjord mycket tidigare än 2016, som den är från. Inom sin ram är den helt OK, men det går förstås inte att komma ifrån att den hade vunnit på att utvecklas till åtminstone dubbla längden.

26. Emilie - Sveriges första kvinnliga deckarförfattare

Ämnet för den här dramadokumentären är intressant. Det handlar om 1800-talsförfattaren Emilie Flygare-Carlén, då mycket läst och översatt (och högt betald), numera närmast bortglömd, även om de stora upplagor hennes verk trycktes i in på 1900-talet fortfarande lämnar spår på andrahandsmarknaden. Hennes liv var också fascinerande med en uppväxt där hon fick göra sådant som andra flickor inte fick på den tiden. Sedan följde ett kort äktenskap, där hon förlorade sin make och tre av fyra barn, innan hon flyttade till Stockholm och etablerade sig som yrkesförfattare i de mest centrala kretsar man kan tänka sig. Sedan dog också hennes son, den ende som levde till vuxen ålder, hon gifte om sig med en man som var hennes assistent och korrekturläsare och hon skrev vidare. En del av det här har jag fått läsa mig till, för filmen berättar lite slumpmässigt vad gäller fakta.

Det är synd på ett intressant innehåll att formen är så underligt vald. Det behöver inte alltid bli så med dramadokumentärer, om de lutar sig åt rätt håll i valet mellan drama och dokumentär, men den här verkar inte veta vad den vill. Det är scener ur huvudpersonens liv, omväxlande ung och gammal, men det är också samtal mellan nutida forskare, tyvärr inte särskilt naturliga, utan av typen att de upplyser varandra om saker som båda säkert är helt införstådda med. Och ovanpå detta utspelar sig scener där Flygare-Carlén sitter till bords med exempelvis August Blanche och Carl Jonas Love Almqvist, samtidigt som två litteraturforskare sitter i en soffa vid väggen och kommenterar vad som händer framme vid bordet. Det blir närmast surrealistiskt.

Någon kvalitet har filmen ändå, för jag har bestämt mig för att läsa Rosen på Tistelön, som är den roman som anses kvalificera Flygare-Carlén för epitetet deckarförfattare.

25. Sherlock Holmes och kvinnan i grönt

Filmen är i svartvitt, så det är inte lätt att avgöra vem titeln syftar på. Men som vanligt är det Basil Rathbone och Nigel Bruce i huvudrollerna som Holmes och Watson: 

där Holmes är som han ska vara, och Watson i den här filmserien har gjorts till comic relief. Men film om Sherlock Holmes tenderar att ha sitt eget liv - bland annat genom att mer eller mindre obligatoriskt innehålla en variant på den här repliken:

som saknas i böckerna. Ibland blir det aningen parodiskt:

men som helhet tycker jag det här är en bättre film än förra veckans. Professor Moriarty är med, det utspelar sig i London och det innehåller en slutuppgörelse där Holmes faktiskt visar att han har utfört visst detektivarbete.

24. Sherlock Holmes tar nattexpressen

Allra sista kvällen som den här filmen fanns tillgänglig tog jag mig för att se den, mest av kuriosaskäl. Sherlock Holmes i Basil Rathbones gestalt har inte deerstalker utan hatt, men den rätta krokiga pipan:

när han reser med natttåg från London till Skottland. Hans uppdrag är att bevaka en enorm diamant, men den försvinner på ett tidigt stadium, även om vi inte riktigt förstår hur och varför. Sedan blir det också mord, och om det kan man bara säga att manusförfattaren inte har hört talas om reglerna för fair play i deckare. Trots att det bara pågår i sextio minuter och i stort sett utspelar sig i samma järnvägsvagn är det svårt förvirrat och faktiskt inte särskilt lyckat.

De här filmerna har inte minst blivit ihågkomna för samspelet mellan Rathbones Holmes och Nigel Bruces Watson:

men jag tycker nog att de har gjort Watson lite för enfaldig. Något påminner han om Obelix i sin förorättade självupptagenhet.