3. Tåget mot Hanoi – livet efter debatten

Det är nu nästan två år sedan den här tvådelade dokumentären sändes, och ytterligare något halvår sedan den spelades in. Ibland är det lång tid, och det går inte att komma runt att det här känns lite inaktuellt. Men det är ju mitt eget fel, eftersom jag inte har kommit mig för att se det förrän nu.

Det är alltså Jonas Sjöstedt, nyavgången partiledare, och Anna Kinberg Batra, som har varit avgången lite längre, som träffas och samtalar om den roll de har haft gemensamt, och om hur de ser på framtiden. Där märks det förstås att tiden har gått, för hon har ju blivit landshövding och han ska kandidera till Europaparlamentet om ett knappt halvår.

De lyckas föra ett givande och civiliserat samtal, som visar två reflekterande politiker på ett sätt som vi sällan får se. Jag har dessutom svårt att tänka mig någon av de nuvarande partiledarna i ett motsvarande sammanhang. Samtalet är förlagt till en resa - de träffas i Stockholm och gör sällskap till Köpenhamn och Berlin, där inte minst det senare är ett sammanhang som framkallar samtalsämnen med politisk anknytning. Man får också träffa dem var och en för sig, pratande med kameran på vanligt sätt.

Det är första avsnittet, för sedan ska Jonas Sjöstedt vidare till Hanoi, där hans fru arbetar. Hans plan är att åka landvägen dit, men det lyckas inte riktigt. Han sammanstrålar med en kompis som har familjebakgrund i nuvarande västra Ukraina, men när hans släkt bodde där var det Österrike-Ungern. De åker tåg, ett av de där långa kontinentala tågen som alltid får mig att tänka på filmen En dam försvinner:

och här framgår det förstås också att tiden har gått. Det hade inte varit möjligt att göra ett program idag om tågresande mellan Lviv och Tjernivtsi, och ännu mindre om Sjöstedts vidare resa. Då tar han tåget till Odessa och båt till Georgien. Han säger halvt på skämt, halvt på allvar att han gärna skulle vilja ha ett eget reseprogram, och man vet ju inte hur det ser ut om ett antal år. Kanske går det att åka landvägen till Vietnam då.

2. Morden i Midsomer, säsong 23

Ibland möter man åsikten att Morden i Midsomer är fast i någon sorts obestämd dåtid, som aldrig förändras. Den här säsongen motsvarar inte den verklighetsbeskrivningen helt, för bland miljöerna finns sådana som är avgjort nutida, för att inte säga helt samtida.

Första avsnittet handlar om en grupp preppers, som verkligen tar preppandet på allvar. Sedan är det mer tidlöst i ett avsnitt om ett lyxigt avskilt boende för pensionerade poliser. Tredje avsnittet utspelar sig i och omkring en kvarn som uppfyller nutidens alla ekologiska krav, och där ägarna är aktiva i sociala medier. Och till sist är det ett avsnitt som handlar om dragqueens, låt vara att intrigen och motiven rör sig lite vidare än bara omkring crossdressing.

Den här serien lever mycket på sin skruvade humor, inte minst vad gäller mordmetoder. Det gäller även den här säsongen, men den är kanske varken bättre eller sämre än tidigare. Roligt tyckte jag det var att Badger's Drift nämndes, för där utspelar sig ju Caroline Grahams allra första bok om kommissarie Barnaby (som jag dock inte har sett som avsnitt i den här serien).

1. Krakkafréttaannáll 2023

Under terminstid sänder isländska public service-bolaget RÙV fem minuter barnnyheter varje dag, måndag till torsdag. Det är ett utmärkt sätt för mig att hålla den lilla passiva isländska jag kan någorlunda aktuell. Till nyår kommer också en årskrönika, som i jämförelse med de vanliga är mer lättsam och mindre repetitiv. Några höjdpunkter från det gångna året finns förstås med, men det är också lite studiosamtal och några nygjorda reportage.

41. The Crown, säsong 6

Den här sista säsongen av The Crown är ojämn. Ett och annat avsnitt är riktigt bra, ett och annat - lite för många - är inte alls bra. Nu blir det spoilers om vad som händer, och inte bara av den sorten man kan förutse om man vet något om verkligheten för det brittiska kungahuset 1997-2005.

Säsongen släpptes i två omgångar, först fyra avsnitt och sedan sex. De fyra första handlar i stort sett om Diana under sommaren 1997, hennes relation med Dodi Al-Fayed och de händelser som leder fram till hennes död i Paris. Det materialet räcker inte till för att fylla tiden på ett meningsfullt sätt, och särskilt spännande blir det inte, när vi vet vad som ska hända, och det dessutom har visats i en inledande framåtblick i första avsnittet.

I de följande avsnitten finns några exempel på det som serien med viss framgång har gjort under tidigare säsonger, nämligen hela eller delar av avsnitt som koncentrerar sig på andra än drottningen. Ett handlar mest om prins Williams återgång till skolan efter Dianas förolyckande, ett annat om hur han och Kate Middleton blir ett par. Bäst är nog ett som fokuserar på drottningens syster prinsessan Margaret och som utspelar sig under de sista åren av hennes liv med flera strokes och annat elände.

Seriens avslutning utspelar sig i anslutning till drottningens åttioårsdag, som åtföljs av att hon och hovet planerar för hennes begravning. Det borde väl i själva verket ha funnits planer för den långt tidigare, men det är förstås ett tacksamt sätt för seriemakarna att blicka framåt till (nästan) nutid utan att behöva skildra verkliga händelser i närtid.

Mycket har skrivits om de friheter serien tar sig i förhållande till verkligheten. Jag har inte störts så mycket av det, men här finns några inslag som jag inte tycker är alldeles lyckade, helt enkelt eftersom de inte fungerar i den fiktion som serien trots allt är. Det ges en genomgående bild av att det är Kate Middletons mamma som vill ha ihop henne med prinsen och som ligger bakom mycket av det som gör att det lyckas. Än mindre troliga är de spekulationer som förekommer om att drottningen skulle ha varit inne på att abdikera i anslutning till åttioårsdagen, vilken som av en händelse ungefär sammanföll med Charles och Camillas bröllop.

Och i anslutning till den här säsongen har det skrivits om hur det förekommer döda karaktärer som de levande kan föra samtal med. Diana sitter och pratar med Charles, och Dodi gör detsamma med sin far. Inget av det är bra alls. Det förekommer också att de två tidigare skådespelare som kreerat rollen som drottningen - Claire Foy och Olivia Colman - återkommer och säger visdomar till Imelda Staunton som spelar henne i seriens nutid. Det är om möjligt ännu mindre begripligt.

Därmed ska det kanske sägas något om skådespelarna. De flesta är bra och gör fina insatser även när de har svagt material att arbeta med. Imelda Staunton är förstås utmärkt, men av någon anledning allra bäst när hon får glasögon på sig. Jonathan Pryce är egentligen inte så lik prins Philip som man hade önskat, men han klarar det också bra. Bland de yngre är Ed McVey som prins William (i den äldre versionen) ett verkligt fynd, som lyckas vara både olycklig, kär och vördnadsfull i olika sammanhang. En riktig prestation gör också Lesley Manville som prinsessan Margaret, tjusig och glamorös i början av avsnittet som handlar om henne, men slagrörd och uppgiven mot slutet. Bertie Carvell, som jag såg tidigare i år som Adam Dalgleish, gör en utmärkt Tony Blair.

Lite synd är det att serien inte fick gå i mål som det flaggskepp den började som. Men ser man till helheten, alla sex säsongerna, kan man inte annat än imponeras av spektaklet.

Eftersom det här blir årets sista inlägg är det dags för den sedvanliga kvantitativa summeringen av årets konsumtion av rörlig bild, inklusive en jämförelse med tidigare år. Det här är inte ett särskilt framstående år, men det innebär att 2024 med minimal ansträngning kan bli bättre.

	Långfilm	Kortfilm	TV-serie-säsonger	Scen-föreställning	TV-program	Summa
2020	17	15	35	2	13	82
2021	52	21	44	2	17	136
2022	33	5	35	4	8	85
2023	1	2	25	2	11	41

Målsättningen för nästa år är att i varje kategori överträffa årets resultat. Det borde ligga inom det möjligas gräns.

40. Bakom Trolltider

Det är numera närmast en tradition att det görs ett bakom kulisserna-program om julkalendern. Det förtar möjligen lite av magin, men vi vuxna tror kanske ändå inte att osynlighetsluvan eller den lysande bärnstenen är på riktigt. Man får alltså se hur en del av tricken görs, och en del av de medverkande får säga hur roligt de har haft. Hommagen till den gamla Trolltider från 1979 gör att jag kanske ska överväga att ta fram den någon lämplig månad och ha den som nostalgikalender.

39. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Det går knappast att säga något nytt om den här klassikern. Det var några år sedan jag såg den här versionen senast - det har ju kommit både en långfilm och en scenföreställning på senare år - men man kan den ju ganska väl. Med stigande ålder uppskattar jag också Gunnar Svenssons musik allt mer.

38. Julkort från Gullan i Gullebo

De är närmast en genre för sig själv, dessa filmer om äldre personer på landsbygden som lever mer eller mindre excentriskt. Den här skiljer sig från mängden genom att vara bara fyra minuter lång, men med tanke på det lär man känna Gullan ganska bra. Däremot blir det förstås ont om tid att förstå anledningen till att den här filmen alls kommer till. (Den går att se i nästan två år till här.)

37. Trolltider - legenden om bergatrollet

Årets julkalender är en ny historia som utspelar sig i samma universum och med delvis samma karaktärer som 1979 års kalender, som hette bara Trolltider. Den är ihågkommen av många som en av de bästa kalendrarna, även om jag själv inte har så starka minnen av den.

Jag tycker att det här är ett förhållandevis lyckat projekt med bra skådespelare och en vettig intrig, om än något tunn för att hålla att dra ut på i tjugofyra avsnitt. Lite humor för vuxna ingår också, liksom att ett par av skådespelarna från den gamla Trolltider återkommer i småroller här. Det blir nog inte en klassiker, men den är definitivt på samma nivå som de senaste årens kalendrar.

36. Maria Lang: Sveriges första deckardrottning

Om man har läst de biografier om Maria Lang som har kommit på senare år innehåller inte den här dokumentären så mycket nytt. Men den är välgjord och innehåller å andra sidan ett utmärkt urval av intervjuer, både med författaren själv, folk hon kände och nutida experter. Extrabonus för mig var att man fick se Nora så mycket, och inte minst lite från deckarfestivalen där i våras, som jag var på (dock utan att kameran fångade mig).

35. Kulturfrågan Kontrapunkt, säsong 6

Årets omgång av Kulturfrågan Kontrapunkt följer i stort sett tidigare års koncept. Lite nya deltagare är det förstås, och så är mitt intryck att frågorna är lättare. Men i huvudsak är det här något man - i varje fall jag - ser för att bilda mig, inte triumfera med egna kunskaper. (Julavsnittet kunde med fördel ha utgått. För lätta frågor och för många ledtrådar, och då har jag inte ens näthatat någon deltagare.)