47. Exit, säsong 1

Det här är inget för känsliga, men med det förbehållet en riktigt bra serie, som höll på att gå under min radar. En av huvudrollsinnehavarna, Simon J Berger, talade lite om den i sitt Sommar tidigare i år, men den verkar inte ha sänts i tablå-TV utan bara ligga på SVT Play. I övrigt är den norsk, både vad gäller övriga skådespelare (utom Rolf Lassgård i en liten och ovan roll), och miljö (utom ett litet tag i Saint-Tropez).

Förutom svenske Adam är det tre norska män i yngre medelåldern som det handlar om, och de fyra är verksamma i Oslos finansvärld på något sätt som hålls lagom vagt. Vansinnigt mycket pengar har de i alla fall, som de lägger på bilar, hus och båtar, men också knark och horor, för de är ovanpå allt ganska livströtta och i varierande grad psykopatiska. Var och en av dem har sitt eget privata dilemma, och det blir möjligen aningen övertydligt ibland. På något konstigt sätt vill man ändå se hur det går, fast man avskyr dem.

Det ska komma en andra säsong, och det kan det säkert finns material för. Men jag hoppas att de har vett att sluta medan det fortfarande är bra.

46. Älska mig, säsong 1

Den här serien hade jag missat fram tills jag fick tips om den för ett litet tag sedan, och det fick jag för att den nu är tillgänglig hos SVT. Tidigare har den funnits hos någon av alla strömningstjänster som jag inte har.

Dramakomedi kallas den, och det är verkligen både drama och komedi, eller om man så vill, komedi med viss svärta. Johan Ulveson i en av huvudrollerna som Sten är gift med sin fru sedan fyrtio år, men hon är sedan ett par år invalidiserad efter en olycka, tills hon avlider i första avsnittet. Deras två barn Clara, spelad av Josephine Bornebusch (som också har både skrivit och regisserat), och Aron, spelad av Gustaf Lindh, har var och en sina problem med att älska och älskas, liksom Sten får. Mest normal är nog Peter (Sverrir Guðnason) i rollen som Claras love interest. En del av det som händer är djupt tragiskt, men det är - något paradoxalt - också hejdlöst roligt minst ett par gånger per avsnitt.

Det ska komma mer, erfar jag, och det kan jag absolut tänka mig att se. Ovanligt nog är den här säsongen bara sex avsnitt, så konceptet känns inte det minsta uttjatat.

45. En stor svensk: Harry Viktor

Det var ett tag sedan jag såg den här fiktiva dokumentären på SVT, men den ligger på YouTube för den som vill (uppdelad i två). Den liknar ingenting annat jag har sett på svenska, och är väl värd sin halvtimme.

Fredrik Lindström, fortfarande ung och ironisk, är programledare och speaker, och huvudpersonen Harry Viktor spelas av Pontus Djanaieff, som rörde sig i samma kretsar då runt millennieskiftet. Det växlar mellan mycket trovärdiga dokumentärinslag, som intervjuer med Sickan Carlsson och Uno "Myggan" Ericson - som förresten måste ha gjort en av sina sista insatser här - och absurda speakertexter till journalfilmer, och så de inslag som föreställs porträttera Harry Viktor.

Det är både sådant som föreställer privata smalfilmer från sommarnöjet, stillbilder där han klippts ihop med Thor Modéen och sångnummer. De sistnämnda är en sak för sig, galna men trovärdiga. Man får för sig att man någon gång faktiskt har hört "Jag flyttar in hos Gåsmor" - kanske i Skivor från Vetlanda? Men så är det inte, för Harry Viktor är alltså fiktiv, även om han har lånat vissa drag i sitt tumultartade liv från Johnny Bode.

44. Agathas gåta

Det är ingen hemlighet att Agatha Christie var försvunnen i elva dagar 1926 i samband med att hennes man begärde skilsmässa, eftersom han hade träffat en annan. Däremot verkar det fortfarande inte utrett var hon var och vad hon gjorde. Den här filmen fyller ut detta tomrum, även om jag inte tror att den egentligen gör anspråk på att berätta sanningen, utan mer leker med en tanke hur det kunde ha varit.

Mrs Christie ägnar tiden - under namnet Mary Westmacott, en av hennes pseudonymer - åt att utreda ett verkligt mord. Inte nog med det, hon samlar också de misstänkta på en herrgård och förhör dem. Det ger anledning till ett antal anspelningar på hennes verk och pusseldeckargenren i allmänhet, som säkert har varit till stor glädje för manusförfattaren att väva in. Möjligen blir de efter ett tag huvudsaken i stället för den intrig som faktiskt pågår och förväntas ha någon upplösning i enlighet med genrens förutsättningar.

Det här är ändå en sevärd bagatell, välgjord vad gäller miljöer, kostymer och sådant som brittisk TV brukar vara så bra på. Det dräller inte av (för mig) kända skådespelare, men det gör faktiskt ingenting. Mest namnkunnig är nog Tim McInnerny, som inte har synts så mycket på senare år i sådant jag har sett.

43. Vänförfrågan väntar

SVT Play bjöd idag på detta oväntade fynd bland kortfilmerna. Den är bara tolv minuter, så alla har tid att se hur Judi Dench i huvudrollen lär sig navigera i den nya elektroniska tidsåldern - filmen är från 2012 - och hur man kontaktar någon som man är lite intresserad av. Han spelas förresten av Philip Jackson, som jag annars är van att se som kommissarie Japp i Poirot. I det här formatet kan det förstås inte bli djuplodande, men det är rart och trevligt och roligt, vilket är gott nog.

42. Sanditon

Jane Austen blev bara drygt fyrtio år gammal, och lämnade förutom ett antal romaner efter sig också en del ofullbordade verk. Bland annat fanns ett fragment av Sanditon, tänkt som en roman, där hon utarbetat karaktärerna och viss inledande handling. Den har nu blivit TV-serie i utbyggd form, där handlingen förs vidare av manusförfattarna.

Det är förhållandevis lyckat, tycker jag, som inte på minsta sätt är Austen-konnässör. Det handlar om sådant som det ofta gör hos Austen, och det finns en manlig roll som inte så lite påminner om mr Darcy i Stolthet och fördom, snygg men stel, och föga intresserad av den kvinnliga huvudpersonen, en pigg och glad men möjligen lite för ung och naiv dotter av god familj. Det är både komik och tragik, bådadera snyggt anknutna till badorten Sanditons framväxt i en tid då havsbad var det nyaste nya - inte minst för den hypokondriska välbärgade klass som inte behövde arbeta för sitt uppehälle. Här och var är det också såpoperaliknande intriger, men det är inte okänt heller i Austens fullbordade verk, och det krävs förstås också lite intrigerande för att det ska bli en intrig.

41. Per Anders Fogelström

Per Anders Fogelström har jag ett ambivalent förhållande till ända sedan grundskolan, när vi skulle läsa Mina drömmars stad. Den ambivalensen delas inte av de medverkande i den här dokumentären: Göran Greider, Ulrika Knutson och Ingvar Carlsson, bland andra. Jag kan inse varför de uppskattar Fogelström, men jag kan fortfarande inte se Mina drömmars stad som en bok där hårt arbete gör att man får det bättre och bättre. Men kanske är det ett omdöme från dem som har läst alla fem böckerna i serien, och det har jag ju inte - ännu. (En per sommar hade jag tänkt mig, men det kom av sig förra året av olika skäl.)

Det är ändå en intressant timme, där man får följa författaren från barndom till ålderdom med en god balans mellan författarskapet och allt annat han ägnade sig åt i livet, fredsarbete, Stockholmsdokumentation med mera.

Hans första roman, Att en dag vakna, har jag inte hört om tidigare, men Göran Greiders entusiasm gör mig nyfiken. Den ordlista som finns på slutet förtjänar att räddas till eftervärlden i de bilder som dokumentären ger:

En hel del av ordförrådet är sådant som idag inte skulle behöva förklaras, kan man med Greider konstatera.

40. Tage Erlander - makten och sanningen

Kanske serveras det inte några nya sanningar i den här tvådelade dokumentären om Tage Erlander, där hans dagböcker spelar en viktig roll som källmaterial. Men det är ändå trevligt att det har gjorts en dokumentation av den här sorten medan en del medarbetare fortfarande finns bland oss. Medverkar gör till exempel Ingvar Carlsson, Allan Larsson, Olle Svenning och Bengt K Å Johansson, alla så kallade "Tages pojkar" (några flickor fanns det inte alls på statsrådsberedningen då).

39. Sally, säsong 1

Det är inte alls säkert att jag har sett alla avsnitt av den här absurda komediserien, som gick första gången 1999, men det är heller ingen serie som kräver att man följer den. Varje avsnitt är fristående och har samma uppbyggnad: Sally vaknar, äter frukost (som kan bestå av Pommac och Mariekex) och får ett par skor att gå in under dagen. Därmed förhåller sig så att hennes pappa Roffe, spelad av Sven Wollter, är skotekniker (och har jobbet hemma, där de båda bor). Så stapplar hon iväg i lårhöga stövlar eller trätofflor med dalahästar på, för en inre monolog med sig själv och avbryter den för att säga något högt till en förbipasserande. Försenad kommer hon till sitt arbete på biblioteket och kommer under samtal med sin kollega Eva fram till att slå vad om något. (Jag undrar förresten om det är ett riktigt jobb hon har eller någon sorts verksamhet för sådana som inte kan ha ett vanligt jobb.) Genomförandet av det hon slagit vad om innefattar ofta att någon ska bjudas hem på middag under någon förevändning.

Det är en blandning av igenkänningshumor och total oförutsägbarhet vad gäller Sallys yttranden och handlingar, inklusive kroppsspråk. Jag kan faktiskt inte påminna mig något liknande i svensk TV, och gissar att Maria Lundqvist har haft julafton på jobbet varje inspelningsdag. Absurditeten är återkommande, men kan ta sig uttryck så här:

när hon på sitt mytomana sätt refererar Mikael Wiehe och Björn Afzelius.

Någon gång märks det att serien inte är alldeles färsk. Hon genomför till exempel en enkät bland besökarna på biblioteket och frågar varför de är där, och en kvinna svarar att det självklart är för att låna böcker - "vilken dum fråga". Men idag är det så mycket som görs på biblioteken att man undrar om boklånarna är i minoritet. Och ibland är Sally riktigt framsynt:

38. En ängslig gosses memoarer

Det hade gått att göra en längre programserie än två timmar om Lasse Åbergs liv och verk, men det här formatet har fördelen att det blir koncentrerade intervjuer och samtal i stället för alltför många klipp som man redan har sett många gånger. De förväntade kollegerna är med, det vill säga de allra flesta som finns i livet: Klasse "Banarne" Möllberg, Sven Melander och Lottie Ejebrant från Sällskapsresan, Ted Åström från densamma samt Repmånad, Janne Schaffer från det elektriska bananbandet, Pia Green från Zvampen och andra därtill. Ibland får man dessutom oväntade bonusfakta, som att Sällskapsresan II - Snowroller skulle ha haft undertiteln "Hjälp, jag tappade liftkortet i fonduen".