41. Kulturfrågan Kontrapunkt, säsong 4

Efter att de gamla mästarna vann en tredje gång i förra omgången får de inte vara med längre, så den här säsongen har det varit nya och nygamla lag. Om det beror på det eller på något annat vet jag inte, men det har känts mer alert än senast. Flera matcher har varit jämna och riktigt spännande, och mer än en gång har det valts 10 poäng i det avslutande momentet "kulturhyllan", vilket ju blir bra TV oavsett om laget svarar rätt eller inte.

40. En vit, vit dag

Långa stunder pratas det inte alls i den här isländska filmen, så om man vill se något för att få lyssna på språket finns det bättre val. Men man kan passa på att titta på islandshästar och -tröjor, för det finns det gott om här.

Det handlar om Ingimundur som har förlorat sin hustru i en olycka och nu lever mest för sin dotterdotter. När han packar upp en låda med hustruns tillhörigheter hittar han saker som får honom att gräva vidare i hennes liv, och det han då kommer fram till gör att han får ompröva en del utgångspunkter. Det är inte direkt lättsamt, men inte heller så tungt som man hade kunnat frukta. Skådespelarna i huvudrollerna, Ingvar Sigurðsson som Ingimundur och Ída Mekkin Hlýndsdóttir som hans dotterdotter, är verkligen mycket bra. Och ingen isländsk film verkar vara komplett utan Sigurður Sigurjónsson - han är med här också.

Som bonus får man se det som brukar fascinera icke-islänningar, nämligen att telefonkatalogen är sorterad på förnamn:

39. The Valhalla Murders

Det produceras oväntat mycket bra kultur på Island med tanke på att de bara är drygt 350 000 invånare. Den här polisserien står sig väl i jämförelse med liknande från andra länder.

Det handlar om Kata - eller Katrín - som är en erfaren och duglig men kanske inte briljant polis i Reykjavík. Redan i första avsnittet blir hon dubbelt förbigången, när en chefstjänst tillsätts med en annan kvinna och en utredning tilldelas en manlig inlånad kollega från Oslo. Han, Arnar, är islänning men har haft sina skäl att vistas utomlands. Utredningen handlar om brutala överfallsmord - två redan i första avsnittet - som verkar ha något gemensamt i utförandet, men det vill polisledningen inte gärna gå ut med till allmänheten. Till att börja med gäller det att hitta den gemensamma nämnaren för offren för att därifrån kunna fastställa ett möjligt motiv, och kanske rentav hitta en mördare.

Det isländska samhällets litenhet visar sig inte minst i att det är nära till makthavarna. I en svensk eller brittisk serie skulle inte vanliga poliser ha så mycket kontakt med chefer på nationell nivå. I princip är det något sympatiskt i detta, men den här serien visar också att det inte bara är fördelar med att många känner varandra och har haft kontakter i decennier under sina respektive karriärer.

Förutom utredningen får man förstås lite av polisernas privatliv, som det brukas numera i deckare, både i bok- och TV-form. Här stör det inte så mycket som det kan göra annars, men jag vet inte om det egentligen tillför så mycket. En del av det är ändå exotiska inslag för oss icke-islänningar, till exempel att Kata simmar i utomhusbassäng trots att det är vinter.

Jag ser för närvarande en del isländsk film och TV för att få lyssna på talad isländska, och det får man förstås här. Det är ett modernt talspråk, som ibland är ganska svårt att följa med i, men man inser att islänningarna inte alltid är så puristiska som man får lära sig. Visst säger de sími (=tråd) för telefon och farsími för mobiltelefon - en telefon som man kan fara/gå med - men det förekommer också vardagligt talspråk med engelska inslag, som "sorry" och "fucked up". Synd tycker jag däremot att det är att serien har fått en engelsk titel utanför Island. Den kunde fått heta Valhallsmorden på svenska.

Nu börjar jag dessutom känna igen en del skådespelare, för det är klart att ett litet land måste gå runt på ett litet antal medverkande i film och TV. Här syns till exempel Sigurður Sigurjónsson som riksåklagare, och han var Atlis pappa i grannfejdsfilmen häromdagen, och var dessutom med i Mjölkkriget, som jag såg för en dryg vecka sedan. Han ska dessutom ha varit med i Flatömysteriet, som jag såg förra året, men därifrån minns jag honom faktiskt inte. Många har kanske också sett honom som den ene brodern i Bland män och får, som jag såg före den här bloggens tillkomst.

38. Undir trénu

Det är inte helt uppenbart för mig varför den här isländska filmen har fått en engelsk titel både på textremsan - den är i övrigt svensktextad - och när den presenteras hos annars utmärkta Cineasterna (folkbibliotekens tjänst för att se strömmande film, vilken rekommenderas). Det ställer till det lite för mig som rubricerar inläggen med den svenska titeln, eller originaltitel, om det inte finns en svensk. Nu kan man ju i dessa dagar inte utesluta att "Under the Tree" ska ses som den "svenska" titeln, men det verkar inte som om filmen i övrigt har visats i Sverige, så därför blir rubriken det isländska originalet. Det är för övrigt isländska just för "under trädet".

Till själva filmen då: Den kan beskrivas som en svart komedi, och den blir svartare ju längre den pågår. Huvudpersonen Atli, en av de där huvudpersonerna som inte är mest intressant eller utpräglad i sin egen livshistoria, blir utkastad av sin fru, och får flytta hem till sina föräldrar. Där pågår en grannfejd som kanske har sitt ursprung i att föräldrarna har ett träd som skuggar grannarnas altan, men på sådana fejders vanliga sätt glöms nästan den ursprungliga orsaken bort när det börjar handla om husdjur, trädgårdstomtar och allt annat man kan reta sig på hos grannar. Atli försöker så gott han kan att fokusera på sin egen fejd, men det går sådär, får man säga.

Det här är inte en film som man ser för intrigens skull. Sammanhanget är ganska löst med en del scener som i och för sig är roliga på egen hand, men inte riktigt passar in med det övriga som händer. Och mot slutet verkar det som om det har varit svårt att hitta på hur det ska gå, så då blir det eventuellt lite för galet. Men för en och en halv timmes underhållning duger den - särskilt om man som jag har anledning att öva på att höra talad isländska.

37. Mjölkkriget

Den här filmen valde jag i första hand för att få höra lite isländska, och det ändamålet uppfyllde den gott och väl, fast titelskylten är på engelska. Det är en långsam och tydlig dialog med skådespelare som artikulerar ordentligt, så den kan absolut rekommenderas för den som har samma anledning.

Tempot är inte så högt i handlingen heller, så man får öva sitt eventuella tålamod med att se på bilder av det isländska landskapet eller diverse kor. Det handlar nämligen om Ingibjörg som driver en mjölkgård och kommer på kant med det kooperativ som dominerar bygdens näringsliv genom att köpa allt som produceras och sälja allt som behövs. Den som inte vill handla med dem får problem. Det är väl inte precis en originell handling, och det är inte för den som man eventuellt minns den här filmen, utan för annat, inte minst en mjölkningsrobot.

36. Andra sidan

Den här veckan lyckades jag inte så väl med att välja veckans långfilm. Den här svenska skräckfilmen innehåller nog alla de klyschor man brukar anklaga branschen för. Ett par flyttar in i ett parhus (sic) tillsammans med makens lille son, och snart visar det sig vara något underligt med den andra halvan av huset. Mest klyschigt är nog användandet av sonen som stumt stirrande på de hemskheter vi inte får se. Och om man har en lucka till vinden som är förspikad med en tvärslå bör man kolla den innan man köper och/eller flyttar in i ett hus. Det enda som fattas är att någon ska börja duscha.

35. Alice in Wonderland

Den här allra första filmversionen av Alice i Underlandet är från 1903, och med tanke på det är specialeffekterna faktiskt riktigt bra. Hon växer och krymper på ett sätt som inte skulle skämma en film åtskilliga decennier senare. En del av djurkaraktärerna är mycket tydligt spelade av människor, som den vita kaninen:



lakejen:

och marsharen:

men Cheshirekatten spelas av en riktig katt, som faktiskt inte alls ler:

Och den stackars sovmusen som hattmakaren och haren försöker stoppa i tekannan är eventuellt bara rekvisita som fås att sprattla på något sätt:



Det här gör att man kan återanvända skådespelare; enligt uppgift är det samma skådespelare som spelar hattmakaren och lakejen respektive kaninen och drottningen. Man har däremot inte sparat på småväxta statister (barn, för att säga som det är), när spelkorten marscherar förbi, i snygg svitordning, alla fyra färgerna dessutom:



och man kan gissa att publiken drog efter andan när det såg ut att vara en hårsmån från att Alice bleve halshuggen:



Den som vill titta kan göra det här - det tar ungefär nio minuter. Kvaliteten är på några ställen inte så bra, och enligt Wikipedia var filmen ursprungligen några minuter längre. Jag gissar att det är förklaringen till att kålmasken och dronten saknas. Wikipedia berättar vidare att Alice spelas av den då artonåriga May Clark, som några år senare gifte sig med Norman Whitten, som spelar hattmakaren.

34. Miss and Mrs Sweden

Det osannolika med den här filmen är dess personuppsättning - och inte bara framför kameran. Manus är skrivet av Lars Forssell, visserligen inte akademiledamot vid den här tiden (1969), och regissör är Göran Gentele, som visserligen regisserade andra filmer, men annars var operachef. Musiken är komponerad av Leif Segerstam och producent är Kerstin Bernadotte. Jag har inte kollat, men jag tror inte denna kvartett har samarbetat någon annan gång.

Intrigen handlar om en skönhetstävling, arrangerad av tidningen Vecko-Hatten, och hur den kritiseras av vänsterradikala ungdomar. Satiren slår lika hårt - eller löst - åt båda hållen, men det här är verkligen en film som inte kunde ha gjorts något annat år än den faktiskt gjordes. Tidigare hade inte så mycket naket kunnat visas, och senare hade det inte varit intressant att göra film om temat. Den är förstås med dagens ögon inte bra på ett normalt vedertaget sätt, men väldigt rolig som tidsdokument.

Framför kameran syns också en rollbesättning som inte skäms för sig. Som chefredaktör ser man Jarl Kulle, varje dag i ny frisyr och nya glasögon:

 

 

Hans sekreterare spelas av Meg Westergren:

och andra såpoperakändisar i småroller är Gösta Prüzelius:



och Carl Billquist:



En underlig familjekonstellation spelas av Per Oscarsson och Claire Wikholm:



och som en av de radikala ungdomarna syns Bruno Wintzell:



Tävlingsjuryn består av Gaby Stenberg, Stig Grybe och Lennart Swahn:

 

Om inte annat är det sevärt för att man sitter och letar efter folk man känner igen. Utöver de nämnda kan nämnas Gunn Wållgren (som här får ett par scener mot Jarl Kulle som verkligen inte är Fanny och Alexander) och John Harryson.

33. 101 Reykjavík

Den här isländska filmen bygger på en bok av Hallgrímur Helgason, som jag läste för några år sedan. Jag är nästan lika kluven till filmen som till boken, och av samma skäl. Den är ibland ganska rolig, mest i den andra halvan, och ibland snarare sorglig, mest i första halvan. Huvudpersonen Hlynur Björn står för bådadera med sitt liv som mambo. Men man får i alla fall höra en hel del isländska och se både Islands universitet och Hallgrímskirkja.

32. Lupin, säsong 1

Själv har jag inget starkt förhållande till gentlemannatjuven Arsène Lupin, som har sitt ursprung i noveller och romaner av Maurice Leblanc från tidigt 1900-tal. Men man kan se den här serien med god behållning ändå, som en modern variant. Huvudpersonens relation till original-Lupin är desto starkare; han har både läst och inspirerats och agerar på många sätt som sin förebild. En modern gentlemannatjuv har förstås en del moderna talanger, är duktig på sociala medier och teknik, förutom de klassiska dragen av att charmera det motsatta könet och kunna förklä sig. Just det sistnämnda är nästan det mest imponerande, för Omar Sy som spelar huvudrollen är annars inte den som smälter in omärkligt i ett sammanhang.

Eftersom det börjar med en juvelkupp på Louvren - det känns som om det hade kunnat hända hos Ture Sventon eller Agaton Sax - får man rejält med parisisk atmosfär, och även i övrigt är det något otvetydigt franskt över serien. Det är trevligt som omväxling till allt det anglosaxiska som dominerar både det allmänna utbudet och mitt tittande. Så småningom får man genom tillbakablickar reda på varför "Lupin" gör som han gör, och även om en del av den bakgrunden är ganska sjaskig och sorglig finns det en varm ton i det hela, som gör det närmast trivsamt att följa med honom.

Den här första omgången består av fem avsnitt, men det ska komma fem till senare i år.