109. Det var en gång i Tyskland ...

Tyskland strax efter andra världskriget är ingen munter arena, men det lyckas för den här dramakomedin att vara åtminstone delvis komisk. Det handlar om David Bermann, den ende överlevande av sin judiska familj, som före nazitiden hade ett stort textilvaruhus i Frankfurt. Nu finns förstås ingenting av det kvar, mer än själva huset, faktiskt, och David som tillsammans med ett antal judiska vänner planerar att utvandra till USA får börja om från början för att få ihop kapital. Deras metoder för att göra det står för den komiska delen av dramakomedin. Den dramatiska handlar om när den amerikanska ockupationsmakten intresserar sig för David och vad han kan ha haft för sig under kriget som gjort att han har överlevt. Utan att vara en storfilm var det här sevärt, tycker jag.

108. Unga Astrid

I projektet att se en långfilm i veckan måste väl rimligen också ingå att se något som visar sig vara rejält mycket sämre än väntat. Mina förväntningar var ändå måttliga, men anakronistisk dialog och oförklarligt beteende av huvudpersonen gör att detta närmast blir en kalkon. Tyvärr, vill jag tilllägga, för det fanns potential att bli intressant, när det handlar om Astrid Lindgrens ungdomsår, när hon får barn med sin chef på Vimmerby Tidning och måste lämna sonen i fosterhem i Köpenhamn. Men proffskritikerna verkar inte lika griniga som jag, om än inte översvallande positiva.

107. Partiledaren som klev ut ur kylan

Filmaren Tom Alandh och föremålet för den här dokumentären, Håkan Juholt, verkar vilja fokusera på olika saker - möjligen inte så förvånande, men det överraskande är att Alandh låter det märkas så tydligt i slutprodukten. Själv vill han gärna prata om Juholts tio månader som partiledare, som nu ligger tio år bakåt i tiden, medan Juholt själv vill prata om sin verksamhet som ambassadör i Island, för att låna hans och isländskans prepositionsbruk. Filmen slutar just när han 2020 har slutför det uppdraget och i stället kommer till Sydafrika som ambassadör.

Det intryck man får är hur som helst att Juholt är avgjort till sin fördel som ambassadör. Med stor energi, närmast vällust, går han in i rollen att företräda Sverige och allt som landet har att erbjuda, från att ta emot innebandylag till att dela ut Nordstjärneorden på kungens vägnar. Kanske är något av det vi får se arrangerat, men han verkar faktiskt ha för vana att själv göra smörgåsar till mottagningar, kära själv när han ska till avlägsna delar av ön och rent allmänt umgås och prata med folk. Just det sista verkar han trivas med, men varför den talangen inte kom till sin rätt i uppdraget som partiledare är jag inte mycket klokare på efteråt.

106. Sanningen om Hemsöborna

Att Hemsö i Strindbergs Hemsöborna är verklighetens Kymmendö är ingen hemlighet, men jag var inte helt klar över i hur hög grad gestalterna i romanen också har verkliga förebilder, och hur mycket av handlingen som också är lånad från verkligheten. I den här kortdokumentären från 1994 medverkar ett barnbarnsbarn till "madam Flod", barnbarn till hennes son "Gusten", som hon har många egna minnen av. Nu har det väl hänt ytterligare en del på ön sedan filmen gjordes, men då var den fortfarande i sin helhet i familjens ägo och de gjorde som man gör utanför storstaden, ägnade sig åt diverse sysselsättningar för att få det att gå ihop. Det här hade gärna kunnat få vara dubbelt så långt, vilket ska ses som ett gott betyg.

105. Pälsen - en tragikomedi av Hjalmar Söderberg

Hjalmar Söderbergs kända novell finns i två filmversioner, en nyare, som jag såg förra året, och så den här från 1966. Det intressanta med den är att den är gjord efter ett då femtiofem år gammalt manus av Söderberg själv, refuserat och aldrig använt innan. I huvudrollerna ses Gunnar Björnstrand och Gunnar Sjöberg samt Anne-Marie Gyllenspetz. Den här versionen är alltså svartvit och stum, och den slutar dessutom annorlunda, med en epilog, som jag nog tycker försvagar historien väsentligt jämfört med förlagan. (Här ingår också en inledning av filmkritikern Bengt Idestam-Almquist, som innehåller minst en spoiler.)

104. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Det finns en bok som ligger till grund för den här filmen, och på dess omslag står "'Detta är en feel good-komedi - fast på papper.' (Carina Burman, SvD)". Då borde väl filmen som bygger på boken bli det, och visst är det småputtrigt, men inte utan viss svärta. Den kommer av att det delvis utspelar sig under andra världskriget när Guernsey och de andra kanalöarna ockuperades av Tyskland, och nästan det enda som fanns att äta var potatis. Något slumpmässigt formas det ett sällskap som träffas och läser högt och diskuterar litteratur (och äter), och en av medlemmarna kommer i kontakt med en författare från London, när han skriver till henne för att han har råkat komma över en antikvarisk bok som hon har ägt.

Man behöver inte ha sett mycket film för att förstå vilken väg den här historien kommer att ta, men det är heller inte en film som man ser för spänningens skull. Snarare bärs den upp av fina miljöer, en kärlek till litteraturen som gemenskap, och ett antal bra skådespelare, varav inte mindre än fyra känns igen från Downton Abbey.

103. Att vara två

Att någon ångrar sig vid altaret är ju inget okänt tema på film, men här kommer det inte ens så långt. Bruden får kalla fötter när hon svidar om på hotellrummet, och det blir ändå ganska roligt, inte minst på grund av de obegripliga replikerna (à la Kalles klätterträd, om ni minns).

102. Turkkiosken

Den här kortkorta filmen tar sin utgångspunkt i något som nog många kan relatera till. I försnacket till ett jobbmöte används ordet "turkkiosk" - utan djupare eftertanke, som det verkar - och ovanligt nog är det någon som reagerar mot det. Det blir förstås obekvämt, och det är skildringen av den obekvämheten som kryper in i tittaren, inte så mycket incidenten som sådan. Sju minuter räcker ibland för att göra en bra film.

101. Bomberne over Bornholm

Den här dramadokumentären består av två delar på vardera en timme. Den första handlar mest om när en tysk, dittills hemlig, flygplanstyp störtar på Bornholm 1944, och en lokal polisman får kännedom om det. Hans barnbarnsbarn är numera radiopratare och DJ och den som har gjort dokumentären, där bland annat två av polismannens söner, hans grandonklar, medverkar i intervjuer. Den andra delen handlar om hur Bornholm inte blev befriat som resten av Danmark strax efter Hitlers död 1945, utan istället intogs av sovjetiska trupper, som först bombade Rønne och Neksø. Även om jag visste att det var så - vilket ibland verkar okänt - har jag aldrig hört det i det här perspektivet, av dem som var barn då, och mest tyckte att det var spännande.

Det här visade sig vara både intressant och berörande i en utsträckning som jag inte riktigt hade väntat mig. Det finns tillgängligt att se på Danmarks Radios hemsida någon månad till och kan ses med dansk text, om någon tycker att det underlättar.

100. Konstiga huset

Agatha Christie skrev inte bara om Hercule Poirot och miss Marple, utan också en del fristående deckare med huvudpersoner som inte återkom. Den här filmen är baserad på en sådan. Detektiven heter Charles Hayward och har ett förflutet som spion/diplomat, men jag ska låta det vara osagt hur det är i boken. Bakom manuset står Julian Fellowes, på senare år mest uppmärksammad för Downton Abbey, så det finns all anledning att ha höga förväntningar.

Faktiskt tycker jag att detta är bland de bästa Christie-filmatiseringar jag har sett från senare år. Den är vad jag kan bedöma inte så klåfingrig mot boken som en del andra - Den gula hästen, jag tittar på dig - och har en uppsättning skådespelare som inte skäms för sig. Ingen misslyckas med sin prestation, men det är naturligt att i första hand framhålla de stora namnen, Glenn Close som vital (gammel)moster, Gillian Anderson som vinpimplande skådespelerska och Julian Sands som cigarrrökande misslyckad författare. (Max Irons i huvudrollen spelade son till Glenn Close i The Wife, som jag visserligen har sett, men hans roll har jag inte lyckats lägga på minnet.)

Några friheter har man tagit sig med manuset. Handlingen är flyttad till sent femtiotal - boken kom 1949 - och ger därmed tillfälle att ha med rockmusik, kobratelefon och ett omnämnande av Ruth Ellis. Några moment är extra dramatiserade, men till deras fördel, skulle jag säga. Och det är vad gäller tempo och datoranimering alldeles avgjort en modern produkt, som dock hanterar femtiotalsmiljön omsorgsfullt. Det här visade sig vara en positiv överraskning.