53. Valla Villekulla

Jimmy Olsson som gjorde mockumentären om Palmegruppen har också gjort den här kortfilmen om hur det kan ha gått för Pippi, Tommy och Annika, som nu är i sextioårsåldern. Det är ytterst välgjort - man får hela tiden påminna sig att det är fiktion, för att inte tala om att premissen är fiktion. Det sätter också ljuset på hur galen originalberättelsen är, med en flicka som bor ensam med en häst och en apa, är vansinnigt stark och har obegränsat med pengar. När detta sätts in i ett förment icke-fiktivt sammanhang blir det både roligt och inte så lite obehagligt. Utan att det sägs rent ut förstår man att de alla tre har haft sina besvärligheter i livet, när de har behövt hantera det som hände i deras barndom. Det här var ännu en pärla ur SVT:s kortfilmsavdelning.

52. Sexdejt: 1-1

Om man har folk på besök är det ingen bra idé att bjuda hem en sexdejt. Men på ett något absurt sätt blir det här ändå lyckat, även om jag eventuellt tror att vissa korta klipp ska ses mer som fantasier än vad som verkligen händer. I sin genre var det här faktiskt ett roligt litet fynd.

51. Flaskhals

Bland kortfilmerna på SVT Play döljer sig denna, tillgänglig några veckor till. Den är bara tre minuter lång, och det ställer förstås sina krav att berätta något vettigt på så kort tid. Om något så visar den i alla fall absurditeten vid ett löpande band-arbete.

50. Palmegruppen tar långlunch

Det är tur att den här kortfilmen bara är tio minuter lång, för annars hade jag blivit sjösjuk av den skakiga handkameraföringen. Jag brukar ändå inte vara påtagligt känslig för det, men här är det kombinerat med snabba klipp som förstärker effekterna.

Upplägget är att en journalist besöker Palmegruppen för att se vad de gör en vanlig dag på jobbet. Det utspelar sig innan årets händelser (men det finns anspelningar på Krister Petersson som förundersökningsledare) och det är tydligt att de inte riktigt har så mycket att göra som för utredningen framåt. Bland de medverkande märks Johan Hedenberg.

49. Apelsinmannen

Den här miniserien - två timslånga avsnitt - från 1990 trodde jag att jag hade sett, men frågan är om jag inte då borde ha kommit ihåg en del ganska spektakulära inslag. Åtminstone för sin tid är det rätt avancerat vad gäller både knark och sex, det senare dessutom med HBTQ-inslag. Det var verkligen inte mainstream-TV för trettio år sedan.

Manuset bygger på en bok av Birgitta Stenberg, klassificerad som roman, men den innehåller både verkliga personer och händelser. Huvudpersonen heter till exempel Birgitta Stenberg och har författardrömmar. Titelkaraktären fick sin benämning när han försökte förgifta Karl-Erik Kejne, en central person i en av femtiotalets rättsröteaffärer, med en apelsin som han injicerat med något, här oklart exakt vad. Det råder i alla fall ingen brist på substanser (eller injektionssprutor).

Det är en parad av kända skådespelare, rätt många av dem tidigt i karriären. I huvudrollen syns Görel Crona, i titelrollen Thomas Hellberg, och som poeten Paul Andersson, god vän till Birgitta Stenberg även i verkligheten, syns Rikard Wolff. De är bra alla tre, men Wolff har fördelen att passa kongenialt för rollen som nervös kulturarbetare med fransk anknytning (det saknas inte ens ett tillfälle att framföra en chanson). Som Kejne, en egentligen liten roll, trots hans betydelse, underagerar Peter Haber på ett sätt som kontrasterar både mot Beck och Sunes pappa, som väl är de två roller han mest förknippas med. Och i ännu mindre roller syns de då relativt unga och okända Ann Petrén och Pia Johansson - i två respektive en scen, om jag räknar rätt.

Hedersomnämnanden går också till smårollsinnehavarna Klas Höök som porträttlik Gustaf V:

och Bo Keskikangas som Vilhelm Moberg:

48. Morden i Midsomer, säsong 21

Morden i Midsomer handlar faktiskt inte alltid om att någon tar livet av någon annan för att få vinna byns tävling om största pumpa. Men det är påfallande hur många det är som dör i detta lantliga sammanhang och vilken fantasi mördarna har vad gäller mordmetoder. Jag har varit borta från serien ett antal år, så det här är första gången jag möter den nye kommissarie Barnaby, kusin till den förre, eftersom serien i många länder heter något med "Barnaby" och alltså inte kunde få en ny huvudrollsinnehavare med helt annat namn. Nu har serien hunnit till avsnitt 123-126, vilket får sägas vara imponerande.

Till genren har den en hel del gemensamt med den gammaldags pusseldeckaren:



och varje avsnitt avslutas som sig bör med en redogörelse av hur allt hänger ihop, låt vara att det inte alltid innebär att samtliga misstänkta samlas i biblioteket.

Det är också ett kreativt användande av olika miljöer. Ett av årets avsnitt utspelar sig bland tävlingsdansare, och har man sett Let's Dance känner man igen sig när domarna sitter med sina spadar:



Ett annat rör sig i biodlarmiljö, vilket jag tyckte var roligt av helt privata skäl, eftersom jag är uppvuxen med bin i familjen:



Svärmen ser möjligen lite konstgjord ut:

men en del annat är verklighetstroget:



Och man kan ju bara tänka sig hur det går att använda bin i en deckare.

Mitt bland liken är det också pittoreska engelska miljöer:

som kunde vara hämtade från Saint Mary Mead. Det förekommer till och med telefonkiosker.

Ett annat särdrag - som Midsomer i och för sig delar med en del andra engelska TV-serier - är att man alltid känner igen någon skådespelare. I biodlingsavsnittet var det en nevö som också medverkade (som nevö!) i Sanditon, i dansavsnittet var det en patriark som jag hade träffat på i Downton Abbey.

I Sverige har det här blivit en sommarserie, och åtminstone årets avsnitt verkar också utspela sig under sommarhalvåret. Men i hemlandet sänds de ofta mitt i vintern, verkar det som.

47. Exit, säsong 1

Det här är inget för känsliga, men med det förbehållet en riktigt bra serie, som höll på att gå under min radar. En av huvudrollsinnehavarna, Simon J Berger, talade lite om den i sitt Sommar tidigare i år, men den verkar inte ha sänts i tablå-TV utan bara ligga på SVT Play. I övrigt är den norsk, både vad gäller övriga skådespelare (utom Rolf Lassgård i en liten och ovan roll), och miljö (utom ett litet tag i Saint-Tropez).

Förutom svenske Adam är det tre norska män i yngre medelåldern som det handlar om, och de fyra är verksamma i Oslos finansvärld på något sätt som hålls lagom vagt. Vansinnigt mycket pengar har de i alla fall, som de lägger på bilar, hus och båtar, men också knark och horor, för de är ovanpå allt ganska livströtta och i varierande grad psykopatiska. Var och en av dem har sitt eget privata dilemma, och det blir möjligen aningen övertydligt ibland. På något konstigt sätt vill man ändå se hur det går, fast man avskyr dem.

Det ska komma en andra säsong, och det kan det säkert finns material för. Men jag hoppas att de har vett att sluta medan det fortfarande är bra.

46. Älska mig, säsong 1

Den här serien hade jag missat fram tills jag fick tips om den för ett litet tag sedan, och det fick jag för att den nu är tillgänglig hos SVT. Tidigare har den funnits hos någon av alla strömningstjänster som jag inte har.

Dramakomedi kallas den, och det är verkligen både drama och komedi, eller om man så vill, komedi med viss svärta. Johan Ulveson i en av huvudrollerna som Sten är gift med sin fru sedan fyrtio år, men hon är sedan ett par år invalidiserad efter en olycka, tills hon avlider i första avsnittet. Deras två barn Clara, spelad av Josephine Bornebusch (som också har både skrivit och regisserat), och Aron, spelad av Gustaf Lindh, har var och en sina problem med att älska och älskas, liksom Sten får. Mest normal är nog Peter (Sverrir Guðnason) i rollen som Claras love interest. En del av det som händer är djupt tragiskt, men det är - något paradoxalt - också hejdlöst roligt minst ett par gånger per avsnitt.

Det ska komma mer, erfar jag, och det kan jag absolut tänka mig att se. Ovanligt nog är den här säsongen bara sex avsnitt, så konceptet känns inte det minsta uttjatat.

45. En stor svensk: Harry Viktor

Det var ett tag sedan jag såg den här fiktiva dokumentären på SVT, men den ligger på YouTube för den som vill (uppdelad i två). Den liknar ingenting annat jag har sett på svenska, och är väl värd sin halvtimme.

Fredrik Lindström, fortfarande ung och ironisk, är programledare och speaker, och huvudpersonen Harry Viktor spelas av Pontus Djanaieff, som rörde sig i samma kretsar då runt millennieskiftet. Det växlar mellan mycket trovärdiga dokumentärinslag, som intervjuer med Sickan Carlsson och Uno "Myggan" Ericson - som förresten måste ha gjort en av sina sista insatser här - och absurda speakertexter till journalfilmer, och så de inslag som föreställs porträttera Harry Viktor.

Det är både sådant som föreställer privata smalfilmer från sommarnöjet, stillbilder där han klippts ihop med Thor Modéen och sångnummer. De sistnämnda är en sak för sig, galna men trovärdiga. Man får för sig att man någon gång faktiskt har hört "Jag flyttar in hos Gåsmor" - kanske i Skivor från Vetlanda? Men så är det inte, för Harry Viktor är alltså fiktiv, även om han har lånat vissa drag i sitt tumultartade liv från Johnny Bode.

44. Agathas gåta

Det är ingen hemlighet att Agatha Christie var försvunnen i elva dagar 1926 i samband med att hennes man begärde skilsmässa, eftersom han hade träffat en annan. Däremot verkar det fortfarande inte utrett var hon var och vad hon gjorde. Den här filmen fyller ut detta tomrum, även om jag inte tror att den egentligen gör anspråk på att berätta sanningen, utan mer leker med en tanke hur det kunde ha varit.

Mrs Christie ägnar tiden - under namnet Mary Westmacott, en av hennes pseudonymer - åt att utreda ett verkligt mord. Inte nog med det, hon samlar också de misstänkta på en herrgård och förhör dem. Det ger anledning till ett antal anspelningar på hennes verk och pusseldeckargenren i allmänhet, som säkert har varit till stor glädje för manusförfattaren att väva in. Möjligen blir de efter ett tag huvudsaken i stället för den intrig som faktiskt pågår och förväntas ha någon upplösning i enlighet med genrens förutsättningar.

Det här är ändå en sevärd bagatell, välgjord vad gäller miljöer, kostymer och sådant som brittisk TV brukar vara så bra på. Det dräller inte av (för mig) kända skådespelare, men det gör faktiskt ingenting. Mest namnkunnig är nog Tim McInnerny, som inte har synts så mycket på senare år i sådant jag har sett.